Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Domedagen...

Kategori: Funderingar

Jag har halkat in på ett tv program några gånger, och jag vet inte om det är regisserat eller om det är allvar. Men jag blir så där att jag ruskar på huvudet, jag mår ganska illa.
Folk får väl samla på vad dom vill, dom får väl vara "Redo för domedagen" (som programmet heter), tycker dom att det är nöjsamt att vänta på den så är det upp till dom. Men vad är det att göra ett tv program om. När det finns så många som dras med i det mediala och skapar oro, hos en del. Jag stänger av skiten, blir nervös av folk som bygger upp depåer och vapenarsenaler, bunkrar, och stängsel, murar, ja tillochmed bygger det borgar. Ja det är i Amerika, men tror även att någon slags subgrupp har växt upp även här.
Att maniskt samla på konservburkar, frystorkat, lägger in grönsaker för hela löningen. Tränar sina barn att bli goda skyttar, barnen manas att inte dela med sig av något, ta avstånd från andra, inte lita på någon.
 
Jag skulle aldrig vilja överleva en "domedag" vad den nu innebär. För min del hoppas jag att i så fall det blir ett slut för alla. Annars blir det kris på jorden och stammarna lär kriga och kanske bygga upp ett värre samhälle i framtiden. Inte umgås utan ut och kidnappa från andra bosättningar för avel.
Jag såg en del av en film för några år sedan, den hette "Vägen", fast jag klarade inte att se mer än hälften. Den handlade om att något hänt och att det blev några kvar som försökte överleva, det blev olika grupperingar, några med vapen som fångade folk för att få mat. Nu idag låter det ju vansinne men vid en katastrof är överlevnad det så att människor äter människor, med eller utan salt.
 
Nu då, alla dessa amerikaner som samlar mat och vapen, i ett USA som snart är i konkurs. När städer som Detroit förfaller, folk inte har mat eller arbete, när nöden sprids i städer. Tänk när en stor massa försöker inta dessa "överlevnadsfästningar" för att få mat och vapen. Vad har en familj att sätta in då domedagen inte har varit på riktigt. Utan folk har sett på TV att dessa bosättningar finns, deras namn har uppgetts i TV. Dom kommer klart då ta till vapen, minor, snubbeltråd och hela familjen står som mördare. Fast i USA kanske man får skjuta för att skydda egendom. Vad vet jag.
 
Hur blir det i Sverige då, här vapenlagarna är hårdare. Vapen sägs inte vara några problem att skaffa, men kommer nu "överlevnadssekter" byggas upp.
Den här världen är alldeles för korkad för mig ibland, och jag önskar ofta att jag inte visste så mycket.
På den utannonserade domedagen önskar jag att jag dör knall och fall, vill inte ingå i galenskapen.

Matriarken...

Kategori: Funderingar

Då suddas leden bakåt ut, tidens gång, klockan tickar, sekunderna rusar. Livets släktträd som ständigt byggs på, och suddas ut. En kapsel med namn som sedan bleknar men ändå är en viktig länk i ledet, som är betydande för din och min existens. Jag ärver gener,som hela tiden följer med framåt, vi formas av gammalt med nytt. Vi ser inte vilka dom var, vi hittar namn och personnummer på en del, men i detta kan man se om de levde fattigt, om de fanns många barn, om de var borgare eller pigor. Det går att få en bild av personen när jag backar.
Jag ärver goda sidor och jag har omedvetet lagt till sidor som inte borde finnas.
Har tryggheten funnits i det som var? Är en fråga som jag ställer. Nej jag tror inte att jag kan skapa en trygghet i mina släktingar bakåt i tiden, de hade fullt upp att försöka skapa sitt eget liv.
Jag tror vi är snåla att dela med oss av all den kärlek vi i själva verket besitter, bara för att vi har så fullt upp i våra egna liv. Har vi inte problem så skapar vi dom.
 
Jag har varit världsmästare på att skapa egna problem, och konsekvenser. Sådan kunskap fick jag med mig i modersmjölken. När jag lyssnar på andras liv, så ser jag att jag är inte ensam i detta. Vi talar ihjäl oss om oss själva, jag, och så jag, sen så sa jag. Genom något så leder vi in vår litenhet i ett självcentrerat fokus, där jag vill och jag kan.Jag tror att vi måste bjuda på oss själva i ett samtal som handlar om det som livet verkligen är, gemenskap, att hjälpa fram varandra. Att sparka på sig själv eller nedlåta sig själv i hårda ord, varken roar eller är framgång. Självkritiken måste in i soprummet och hellre då lyssna på goda råd.
En norm som ärvs är skakig och i den finns ingen trygghet, en jävla norm, jag tycker illa om att normer ärvs. Jag vill själv skapa mina normer, som att dreja något, tills den tar form och passar in.
Krångla, ja det ska krånglas på mitt vis, på ditt sätt, på släktens.
 
Värderingar då? Det är väl klart att vi vet vad goda och onda värderingar är, men klart är inte hur vi alltid ska hantera dom.  I detta finns det alltid något som är rätt, och känner man sig själv bäst vet man hur man ska hantera alla värderingar som man själv skapar och de som man fick med sig. När jag känner mig själv, då känner jag långt ner i magen, när jag ska ta ett beslut. Känns beslutet dåligt då har jag missbedömt, jag har inte litat på mig själv, jag har velat, jag lyssnar på någon annans röst och har inte värderat om den var rätt eller fel.
 
Hur som helst så litar jag helt på mig själv för det mesta, och när jag inte gör det, då frågar jag om råd. Jag är inte rädd att erkänna att jag inte kan, jag har inga tvivel om att jag inte kan släppa kontrollen och omvärdera ett beslut som inte känns bra. Kontrollbehovet är ingen bra egenskap, den lönas inte, den ger en ett inre stress och ger ingen tid för rannsakan. Att alltid stå på berget och slå sig själv för bröstet kan gå en tid, men till slut faller man, och det fallet kan bli ens sista.
 
I en tid som skakar, i en tid där kärleken är gömd, i en tid där oron skälver och rädslan tagit över, det är då vi måste lita på varandra, hålla ihop och göra något bra. När det skakar, det är då något händer, det är då många verkligen reflekterar och börjar tänka på konsekvenser, dels konsekvenser som kan drabba mig, eller min familj.
Skillnaden mellan gemenskap och utanförskap är trådfin, håll i, var den som du ville bli och inte den som någon gammal gen skapade.
 

84 långa år...

Kategori: Funderingar

Idag ringde man från mitt från mitt fars boende och sa att han andades tungt, att han kanske snart skulle dö. Jag tänkte att det måste bli skönt för honom. Har aldrig haft en bra relation till honom eller snarare han var en frånvarande far med sina problem och i sin alkoholism så var han egoist. Jag åkte ändå till hans boende för att ta farväl. De sade i telefonen att han var "okontaktbar", och det var han väl där han låg och blundade och luften rosslade i luftrören, han hade svårt att andas. 
 
Kamp för glömska                                     
Ständig vandring - mot okänd ort.-
vad flyr jag från, vad ont har jag gjort?
Jag flyr från ett minne, två ögon
som ömt på mej vilat
med kärlek och djup därinne.
Kärlek som vändas till
hat och förakt.-
Min vandring går vidare
mot glömskans avlägsna trakt.

(Roland 22/1 -52)
 
Jag visste sedan innan att han var rädd för döden, alltid varit sarkastisk mot den högkyrkliga uppväxt i norra Bohuslän, men tror ändå att han innerst inne hade någon tro. Rädd var han. Inne i rummet luktade det sötsurt, det luktade döden. Han hade blivit mycket gammal och han hade blivit väldigt smal. En gammal man med sin Alzheimers hade ett spänt ansiktsuttryck och såg ut att han vägrade ge upp. Jag tog hans hand, och kände att han kramade den, inte hårt utan han ville ha greppet...


Flykt
Sorlen kring krogens bord,
råa och vulgära ord
blandade med skämt och skratt.
Ty världens djävligheter
lämnat min törstande kropp.
Med hägrande saligheter
en soläckbar törst för mej upp.
Den känslan jag vet dock
helt snart tager slut
och en sorg och saknad finns
där som förut.
Och att ånger i morgon
blott finns i mitt bröst
I min ynkedom åter jag
hör den röst
och ser framför mej den bild
där jag hoppades glömma.
Nu åter i glaset jag söker min tröst.

(Roland Göteborg 1952)
 
När jag ville byta hand i hans hand så höll han, precis som han inte ville förlora sitt grepp om min hand. Jag pratade med honom och berättade att det inte var farligt att dö. Jag sa att hans mor och far, och hans lillebror väntade på honom och de skulle möta honom. Jag bad honom att släppa livet och låta det ske, att det inte var farligt.
Då han alltid tyckt om Dan Andersson så sjöng jag de "Vilda Gässen" för honom, och jag är övertygad om att han lyssnade.
       
 
Vaka
Tankar irrar i ständig ström.
Ögon stirra vaket
räkna flugorna i taket.
Kroppen längtar efter sömn
kanske med en ljuvlig dröm.
Ehuru timmar flytt och dagen
är ren och ny
inför min inre syn så
många episoder rullas upp
liksom en ständigt aktuell revy.
Glimtar av förgånget som
mitt innersta har glömt
för att spela upp för mej en
sömnlös natt.

Roland 23/2 -52

 Min far fick ett lugnare uttryck i sitt ansikte ett mer lugnt och den tunga andningen lugnade ner sig något. Jag kände att han snart skulle dö. Det var dags för mig att bryta upp detta, och han släppte motsträvigt min hand. Jag lämnade rummet som luktade sött, jag sa till min man att det kommer snart att ske.
 
Min svarta själ
Tvivel, som i många år min svarta själ förtärt,
kan någon helt förklara vem du är?
Vad är ditt syfte, frågar jag, och vad är livet värt
som trampats ner i sjukdom och misär.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-
där ingen älskad moder tar min hand,
i hat mot allt och alla, i hat mot ingenting,
min längtans slöjor driva mot ett ingemansland.
Ett land bortom kärlek, ett rike bortom hat,
en plats av idel glömska, fred och ro.
Där rätterna serveras på stjärnbeströdda fat,
ett land där endast svarta själar bo.

Roland November 1972
 
När jag kom hem, då ringde telefonen och det var från hans boende och de sa att han hade somnat in alladeles efter jag hade lämnat honom.
Det var skönt att få  göra detta ett avslut med min pappa som ställt till så mycket tragik under sitt liv för oss anhöriga. Nu känns det lugnt och rent, han har fått gå vidare och behöver inte lida mer. Nu går jag vidare.
Det blev en annorlunda dag, som jag delvis har varit förberedd på. Har undrat hur den skulle se ut, och det blev ett fint avsked, utan hat. Adventstaken stod tänd när jag lämnade honom, och i natt får han vara i sin säng innan de hämtar honom i morgon.
I hans dikter här ovan såg man att det fanns saker i hans ord, tankar och liv som kom ut i form av prosa. Han kunde inte älska, men han hade i alla fall talang för ordet.
 Vila i frid.
                            

Vekhet...

Kategori: Funderingar

Jag vågar visa mina rädslor, jag förtränger dom inte. Mina rädslor finns, och jag får nya och gamla suddas ut. Det finns de som säger att "Jag är inte rädd för något", dom tror jag inte på, inte ett dugg.
Rädslorna styr i många dåliga val, rädd för att stöta sig, lojalitetskonflikter. Man väljer tyvärr det man har förmåga till, om valen är "fel" det visar sig först efteråt.
Vad är magkänsla? Magkänsla är något du själv upptäcker inom dig, när du känner dig själv och litar helt på din förmåga att vara. Jag skryter inte, jag har en otrolig magkänsla. För det mesta stämmer den, ibland är den fel, men då har jag analyserat alldeles för mycket.
Jag vågar prata om "den där känslan", skäms inte ett dugg.
 
 
 
Är jag vek? Ja det kan jag väl vara, även inför folk. Jag är inte rädd att visa att jag är sårbar. Alla är sårbara. Jag är inte heller rädd att bli granskad, vare sig det gäller det ena eller andra. Jag finns här och lever här ibland oss. Mina hemligheter är inte intressanta för andra än hycklare.
 
Ingen lever ett klanderfritt liv, men en del är otroligt duktiga på att ha synpunkter på , hur jag är. Man bildar sig en uppfattning om vem jag är. Ingen vet det, utom jag själv. Gamla dåliga egenskaper följer med, men idag har jag koll på de dåliga egenskaperna. Visst kan jag upplevas som negativ, eller gnällig. Jag är faktiskt i opposition mot mycket här i vårt gemensamma samhälle, hur ska jag då kunna skriva en status på Facebook att jag äter praliner och är lycklig *hjärta*.
Du är inte kvinnlig säjer någon, hur är man då? Har man högklackat och läppstift upp till öronen och går på syjunta. Nej jag snickrar hellre än virkar en grytlapp, jag rör mig hellre i en diskussion än befinner mig i en ytlig relation. Jag klarar det inte det ytliga. Ställ er istället frågan "Vad är en kvinna?"
Jag är väl en feminist som blivit 53 år och förstår att jag och min man kan inte dela en apelsin lika och om apelsinen har 13 klyftor, så går det inte att dela, någon får skalet, ibland är det han och ofta jag. Det klagar jag inte över för livet runt oss måste fungera, vi måste få mat på bordet. Vem bestämmer när jag är lycklig. Det gör jag själv.
 
Foto över Tostebergaängar, Skåne.
 
 
Jag är säker i vem jag är, och kan mitt ursprung väldigt bra. Jag lever i en stor familj som jag spårat långt, långt tillbaka i tiden. Det gör mig väldigt säker var jag har mina rötter, mitt ursprung och vilka som är de som gjorde min existens möjligt.
 
Någon undrar när jag ska skriva min första bok? Ja det undrar jag också. Jag tror att den boken skulle bli alldeles för ärlig och personlig och kanske väcka alldeles för mycket. Vem är intresserad av elände och kamp, uppståndelse, smärta och gråt. Jag själv avskyr att läsa sådana böcker om hur någon exempelvis ska dö, smärtsamma kamper eller om att leva med en man som misshandlar. Jag kan inte hitta på en historia och skriva, sådant går inte. Det finns så mycket tungt i livet, det finns så mycket lätt i livet, det finns en balans om jag vill och som sagt den skapas av mig själv. Mitt liv i nutid, känns platt, mina förfäders liv i dåtid, skulle vara mycket intressant, men det kräver alldeles för mycket undersökning, ner till minsta livstycke. Vem uppfinner tidsmaskinen?
 
Klockan är 17.00 på eftermiddagen och mörkret är kompakt ute, en julstjärna lyser i ett fönster och signalerar att glädjens tid snart är här. En glädjens tid som arrangeras till ett rollspel, med möten som man inte vill befinna sig i, i situationer där barn far illa, en lycka som är värre än det värsta rollspel. Julen, då allt ska vara perfekt, en endaste dag. Det enda barndomsminne jag har från en jul är att vi firade den 1969 för första gången utan vår mamma som dog den 16 december, och pappa var full. De julklappar som SJ (där min mamma var anställd) lovat oss, fick vi aldrig. Två barn, 9 och 13 år, hade blivit blåsta på mor och julklappar. Nu handlar folk ihjäl sig och köper bort sitt dåliga samvete. Var befinner vi oss?
 
 
 
 
 
 

Var din egen vän...

Kategori: Funderingar

I arbetet med mig själv bygger jag upp mitt liv. Jag pusslar och snickrar, jag placerar balansen här och där, jag tar risker att saker ska bli rätt. Jag talar om när jag inte vill, jag säjer nej. Jag berättar när jag inte orkar. Jag har valt att vara ärlig framför att lisma. Jag fjäskar inte, och det har jag aldrig gjort. Jag är mig själv.
 
I mitt arbete så släpper jag in ärlighet, stabilitet, kraft och det som jag blir stimulerad av. Jag skickar ut överflödigt lismande för det går jag inte igång på, jag håller mig från energitjuvar, och personer som vill suga ur mig styrka.
I detta får jag vara egoist, för mitt liv handlar om min egna styrka, det är min rehabilitering.
 
Jag tillåter mig själv att välja in personer i mitt liv som ger mig kraft och styrka, personer som jag klickar med. När jag arbetar inom mitt yrke så måste jag använda energin att nå de barn/ ungdomar som jag inte klickar med. Då måste jag använda styrkan och energin. Då lägger jag kraft, och när jag är ledig då vilar jag i positiva energier.
 
 
 
Jag vill aldrig vara någons idol, jag vill att var och en ser sig själv som sin egen idol. Det är när jag känner mig själv som jag växer. Jag har inga idoler, jag har förebilder, och de som är mina förebilder kopierar jag inte, utan hittar nya stigar för att förädla min kunskap och min resa. Tar tillvara på ett ord och bygger vidare på det och formar något som passar mig.
Jag tyr mig till en väldigt liten krets, jag umgås i några timmar, sedan vilar jag och reflekterar, jag sparar det som är värt att behålla, sedan kasserar jag resten. Ytlighet och fjäsk åker genast i tunnan. Jag klarar inte det. Jag sparar på vänner, jag vårdar dom, jag försöker utöka när jag själv har den tilliten till personen och mig själv. Jag är inte en person som bygger upp murar och stänger ute, men talar om i min blogg och i livet när jag verkligen får nog. Sedan får personen i fråga göra vad den vill med det.
 
 
 
Man säjer att jag utstrålar styrka, kraft och sundhet. Men är det verkligen så alltid? Har de som ser detta verkligen rätt. Ja delvis, för om jag utstrålar detta då är det mitt egna arbete som speglar sig, det är hur JAG mår inom mig, det är hur jag tar hand om mig, hur jag vårdar mitt liv, nykterhet, 12-steg och min utbildning som behandlingspedagog. Inom professionen är jag öppen att dela med mig av styrkan och kunskapen, fast i det privata ingår jag inte i något privat mentorskap, ännu. Den dagen jag är mogen för det då vet man. Min rehabilitering är att inte krypa in i andras liv och rädda dom, det måste dom ta egen hjälp att hitta och använda sin egen förmåga att ta tag i. Allt handlar om att med egen kraft hitta sitt liv, balans och spår. Jag är ingen polstjärna som leder folk i hamn, jag är ett trasigt vuxet barn som lagar mig med hjälp av program och utbildning. Ett råd på vägen är ändå är att krångla inte till allt så förbannat. Gör det enkelt, sluta analysera, gräv stora jordhålor, strunta i att gräva till kina. Håll dig till din känsla, ditt sinne och där du står.
 
Så nu vet vi att jag har inte ropat ut mig till någon Kejsare, utan håller på i min rehabilitering, jag läker, jag är inte fylld av högmod, inte heller storhetsvansinne. Jag är en 53 åring som började lära mig för sju år sedan vad ett liv är. Konstigare än så är det inte. Då vi alla är olika, kommer från olika miljöer, har blandad ryggsäck så gör jag min resa, och du gör din, jag är min egen idol, och du bör vara din egen.
 
 

...åldersdiskriminering...

Kategori: Funderingar

 
Observera, innan stora folkstormen, tillägger jag att detta gäller absolut INTE alla unga, långtifrån... gudskelov.
 
"Det var en gång en tant som var född i början av 60 talet. Denna tant är väl jag. När jag blev 50 förtvinades
hjärnan och jag förändrades, jag luktade gammal tant, jag tog på mej tantkläder och hjärnan skrumpnade ihop och åldersvisaren slog över på "tant". Plötsligt blev jag en annan..."
Idag har den yngre generationen katalogiserat precis allt, musiken den ska vara inlagda i olika genrer, hårdrock är inte hårdrock utan det finns säkert 100 olika hårdrock samt grunge, europop, och allt vad det kallas. Musik är musik för mig och vill jag lyssna på "västkustpop" så gör jag det utan att vara speciell inne. Men fan jag är ju tant, jag kanske inte kan lyssna på det.
Jag växte upp med Rolling Stones, Mick Jagger och Keith Richards är pensionerade för längesedan, de gör fortfarande världsturneer för fullsatta hus. Mick och Keith är farbröder, som får vara det.
 
 
Jag är en liten tant, du kanske är en stor tant, vi kallas så löjligt för pantertanter, gifter vi oss med en 5 år yngre man då är vi lite småäckliga som är ute efter pojkar. Gifter sin en 70 årig man med en 25 åring då är han duktig och gjort ett kap.
 
Ja vi små tanter, som skolar om oss och kommer ut på en ny arbetsplats och några av de yngre kanske tänker, vad kan den där lilla tanten tillföra. Komma här med sitt 60 tal och tro hon kan förändra. Ni som tänker så ni ska överhuvudtaget inte ingå i ett team, ni ska öppna eget café och servera kaffe till små damer. Ni har inget på en arbetsplats där teambildning ingår om ni åldersdiskriminerar. Hur svårt kan det vara för er att förstå att vi inte efter 50 ruttnar i huvudet. Jag kan säga att skinnet och rynkor kommer i ansiktet det hör tiden till. Inget konstigt. Kunskapen och huvudet finns på den lilla tanten, jag har med mig så mycket att ni anar inte vilken rikedom jag har.
 
Jag är trött på en del yngres attityd mot äldre, många gånger får lilla tanten backa för att någon yngre vill trampa på min fot. Trots jag har en nyare kunskap och har den betygsatt så accepteras den inte. Vad är det som fått er att tänka så galet?
Förstår ni inte att vi som är äldre gärna delar med oss vad vi kan och vilka erfarenheter vi har i olika situationer.
 
Arbetsgivare åldersdiskriminerar, räcker inte det? När din mor eller far blir arbetslös, unnar du inte deras framgång och karriär lika mycket som du gör med din egen. Eller styr konkurrensen och egot att här var jag först och kom du inte och tala om för mig...På en arbetsplats måste man jobba mot samma mål, annars blir det kattskit. Inser man inte det då har man valt fel.
 
Barn, förskolebarn, skolbarn, unga, ungdomar, tonåringar, myndiga, 20 års ålder, 30 års ålder, yngre medelåldern, medelåldern, övre medelåldern, gammal, pensionsmässig, gammal och gaggig, dödlig.
Är vi inte människor där ingen någonsin blir perfekt.
 
Jaha växte du upp när punken kom? Va konstigt? Gillar du det än? Trodde väl aldrig att du som är så gammal lyssnar på RAP. Men vafan skärp er. Varje 50 plussare har väl tillgång till radio och cd spelare, eller tror ni att vi sitter och spelar våra stenkakor med Karl Gerhard? Jag är nog nästan benägen och undra om ni är lite korkade en del av er.
Tänk att gamla har sex, eller håller varandra i handen... Ja tänk va konstigt att vi fullständigt rullar runt i sänghalmen och lyckas få en hejdundrande orgasm.
Vi över 50 blir mystiska människor, utan behov, för hjärnan och viljan skrumpnar ihop.
Alla politiker är så gamla så dom är nästan döda! Men kom igen då ni yngre, kliv fram och ta för er av samhället, av orättvisor, börja jobba. Hur svårt är det?
 
Nu menar jag inte att alla ungdomar tror att jag är en tant som har tantnylonstrumpor och tantklänning och luktar tant, nej långtifrån. Men några har det och jag har stött på er och ni är inte fina när ni diskriminerar eller inte respekterar en viss åldersgrupp.
Jag är en tant, jag erkänner och jag lovar att jag skulle inte vilja vara ung igen, nej jag och min lilla hjärna och kroppslukt vi trivs i vår tid och vi har inge problem med att anpassa oss eller sjunga Holy Diver om vi så vill.
 
Min kropp och huvud hänger med så mycket att jag även har haft tid att analysera några ungas fördommar om oss äldre.

Låt mig...

Kategori: Funderingar

Låt mig få längta, låt mig få dra täcket över huvudet, låt mig få skratta, låt mig få gråta, låt mig säga "Nej"...
Jag behöver inga coacher som talar om att jag ska vara positiv och se möjligheter, jag ser möjligheterna så tydligt och klart, trots mina brytningsfel och synproblem.
Det är väl klart att jag får vara den jag är och det tänker jag vara. Ingen kan tvinga mig att coacha bort min innersta känslor, inte ens för miljoner pengar.
Det handlar inte om någon statistik, kurva på mående utan det handlar om livet, livssituationer och hur samhället och världen ser ut. Jag blundar inte, jag ser, och blundar jag så finns det där ändå.
 
När jag vill dra täcket över huvudet då gör jag det. Jag behöver inget kristeam som försöker inpränta lycka, jag kan hantera det. "Du ska vara social" säger någon precis som det är ett måste och den bästa egenskapen. Jag är social när jag vill och när jag måste och världen där ute får acceptera min integritet.
 
Ibland vill jag trolla, ta ett spö och svinga det säga de magiska orden och något händer, det oväntade. Vissa gånger fungerar trolleri, andra gånger inte. Bara jag är beredd att mirakel inte alltid inträffar så vet jag att mirakel finns. Jag vet, jag har upplevt sådana, jag har känt dom, dom har skett. Andra gånger händer det saker som jag inte önskar, och då får jag konfrontera med dom och lösa problemet så gott det går. Det är så livet är. När nedstämdheten smyger sig på då ska inte coachen komma och ropa att jag måste vara glad. Konstlad glädje förgör och trycker tillbaka känslor.
 Herregud vad jag kan älska, jag kan älska mer än vad jag någonsin förstått. Jag kan sakna, och jag kan längta så gråten griper tag i mitt innersta och fyller mig med sorg. Att känslor finns inom mig är så det ska vara och älska det som finns och det som fanns är en naturlig reaktion. Att förneka det fungerar inte.
 
Ett kallt och naket liv, utan reaktion eller själ ingår inte i min kropp. Inte heller hat, men däremot ett missnöje att inte kunna hantera situationer. Att bli älskad av alla är heller inget jag saknar, att bli missuppfattad är en del, att vara hatad är någon annans val. Att så länge jag inte hatar mig själv då lever livet. Men de som hatar mig, hatar också sig själv, eller?
 

 
Jag är glad att det finns få personer runt mig som kan analysera mig, jag vet vilka och det är underbara personer som är mig nära just för att de vet vem jag är. Jag kan aldrig ha några hemligheter för dom, dom läser av mig i ett eller två ord eller att enbart titta på mig. De personerna är mina kompassnålar.
 
Jag älskar det jag vill älska oavsett. Ingen förbjuder mig någonsin att älska. Man kan ta allt ifrån mig allt materiellt om man vill, man kan stjäla, men inte mina känslor, dom är jag ägare till, mina tankar kan ingen läsa utom mina kompassnålar.
 
När personer eller orättvisor dyker upp i livet, då är jag i opposition, då är det inte lämpligt att skicka in en coach som talar om att jag ska vara positiv och förtränga mina känslor. Jag måste få säja nej när jag vill det och jag får säga ja när min vilja säger så. Svårare än så är det inte. Den som inte känner mig, vet inte vem jag är.
 
Jag har lämnat min spade i gropen, jag har slutat att gräva upp oförätter och gammalt groll, det är inte mitt jobb att gräva i en skitgrop. Jag har sagt upp mig. Jag talar tydligt om, att hit kan du komma, men gå inte längre. Allt förtal om mig står inte jag för, och förtalet har ingen plats den borstar jag lätt bort.
Det är härligt att få skriva mina ord, mina ord finns lagrade, dom finns inom mig, jag sätter dom på pränt när jag själv vill. För mig är ord känsla och känsla är ord. Mina ord är mina egna, liksom min känsla.
 
Jag är i opposition, jag är ledsen, jag är glad, jag visar känslor och älskar vem jag vill, när jag vill.
 
 
 
 
 
 
 

Bilder, etik o moral...

Kategori: Funderingar

 
 
Jag fotograferar mycket, jag fotograferar som jag vill, jag ser mina bilder som mönster och komposition. Jag gillar dom, ja jag gör det och detta säger jag utan att skämmas. Somliga gillar mina foton, andra inte och en del ser inte bilden och tycker ingenting.
Jag är ingen porträttfotograf, jag hade nog kunnat vara det om jag inte haft en viss avoghet mot just porträtt. Det handlar om att jag har ingen lust att exponera porträtt så att världen ser det privata, varje por. Om jag åker på en resa och ser ett ansikte som jag fotograferar, sedan åker jag hem och ställer ut detta porträtt utan att fråga, då tycker jag att jag begår ett personligt fel som inte tillfrågat personen i fråga.
Jag lägger aldrig ut porträtt utan att fråga, fast jag har knappt bilder på andra heller. Det är etik i högsta grad, det är så personligt med ett porträtt så jag känner att det kryper under skinnet.
 
 
Jag gillar skuggor, då jag kan gissa mig till vad som finns i bilden, vem som finns där. Att skapa en bild utan ansikte är spännande.
Det finns underbara porträttbilder, helst då på människor som det syns att de har något i blicken, där tidens tand fått rispa in linjer. Vackra människor på bild, mode och skönhet väcker inget inom mig. Bara dysterhet, och frustration. Bilden för mig är konst, och vi gillar alla olika bilder.
Som amatörfotograf ser jag upp, jag vaktar vilka motiv som är lämpliga, och jag har alltid en kort diskussion med mig själv, varför jag tar bilden. Vad vill jag uppnå, ger den mig den känslan som jag ville ha.
Foto för mig är glädje, sorg, lekfullhet, konst, kreativitet och känsla. Den känsla att se och komponera det jag tycker om, inte det andra beställer. Att beställa fotografering av mig till ett bröllop eller en fest är inget jag skulle göra av glädje. Pinsamt att gå in i en sfär där intigriteten är som en aura runt personen. Att respektera integriteten, det avstånd innan obehag träder i kraft.
Officiella sammanhang, konserter eller andra stora händelser där det är tillåtet att fota är en annan sak, om jag fotar händelsen och inte personen runt ikring.
 
 
 
 
 
Jag tänker på det etiska, jag tänker på bilden att den kan vara väldigt privat, trots att den är godkänd från de närmsta. Om jag skulle vara kändis, och en massa bilder togs på mig, och trots att jag tillät att fotografen fick tillåtelse att göra en utställning med bilder på mig, så hoppas jag ändå att bilderna inte ställdes ut förrän de tre faserna i familjen och vänners eventuella sorgearbete var över. Vissa beslut kan tas i affekt då man befinner sig mitt i sorgen.
Om jag som fotograf, oavsett amatör eller proffs, och följt min kompis i dennes slutskede så skulle jag inte rent moralisk kunna exponera bilderna förrän mitt eget arbete i sorgen hade falnat. Så känner jag, och jag står för det. Det här är mitt sätt att se det.
Jag kommer inte att gå på utställningen med Gidlunds bilder, jag kommer nog aldrig att se den. För mig känns den inte rätt. Hade den blommat upp efter hans död, då en tid hade gått, då hade jag velat se den. Och då hade jag nog sett som den konst den är, och inte som en påminnelse om livets sköra tråd. Med all respekt för fotograf och överenskommelse så finns en känsla som är alldeles min egen och i den finns ett motsstånd.
 
 
 
Den här bilden på Gustav Fröding, på hans dödsbädd, med syster Signe, i Gröndal har en  släkting till mig tagit. Han heter Herman Hamnqvist, han är min 2:e kusin 3 släktled bakåt. Han föddes 1865 och levde till 1946. Han var innovativ inom fotografering, han utrotade palmer och rekvisita och tog bilden på personen. Denna bild är en klassiker inom bild och idag tycker jag att den är bra, fast jag vet att Fröding snart skulle dö. Det har gått över 100 år sedan bilden togs, nära släktingar är borta. Hade jag varit med i början av 1900 talet och sett denna bild, då hade jag haft den känslan att jag inte tyckte den var okey, just då i det läget. Föresten så är jag släkt med Fröding också, fast på längre håll.
Jag har en bild i ett av mina album som är fotograferad i 1912, och den är grotesk. Den kommer jag aldrig att visa offentligt, den får mig att få kalla kårar på hela kroppen. Den är för sorglig. Då var det vanligt att fotografera de döda, där de låg i sina kistor i sin svepning med kistlocket öppet. Jag är väldigt glad att den traditionen har falnat, suddats ut och hoppas den aldrig återvänder som fotoobjekt någonsin. Bilden föreställer två barn, syskon som ligger bredvid varandra i varsin kista och föräldrarna sitter på varsin sida. Barnen drunknade när de smet ut på isen. Hoppas aldrig fotografer tar upp sådan fotografering igen. Det är idag häpnadsväckande att traditionen var sådan. Hoppas den typen av fotografering aldrig återvänder.
 
Detta inlägg är skrivet utifrån mina värderingar, normer och moral. Om mitt synsätt och ställning är annorlunda din så är det så det är. Vem har rätt, vem har fel.
Att tillhöra olika generationer kanske spelar roll, så kan det vara, att jag har andra värderingar med mig kan vara en orsak. Att du och jag ser på livet och döden på olika vis och att det mediala och exponering är skilda saker hos dig och mig.
Det handlar om att begrunda det flödet som susar runt om oss, måste vi veta allt, måste vi leta oss in i varje pixel för att nå tillfredställelse, måste avslöjandet vara det ultimata?
 
 
 

Runn, höst och luft...

Kategori: Funderingar

 
En morgonpromenad där jag hittar sjön, ett utedass och en fjällskivling är ett tillstånd med kvalitet. Jag går bara några hundra meter och med en mobiltelefonkamera fångar jag upp det som är vackert och viktigt att registrera.
 
  
Sjön Runn förbereder sig för sin vintersömn...
 
 
Damen från Stockholm har lämnat sin lilla sommarstuga för säsongen. Hennes oas och tillflyktsort är låst och narad. Nu kanske hon sitter i sin storstad och minns, längtar tillbaka och kanske klistrar in sina bilder i sitt album. I 60 år har hon vistas i den lilla stugan. Hennes far drog den över isen och fick ett arrende.
 
 
Tänk vad många minnen detta lilla hus bär i sina väggar. Ingen el eller vatten, allt som det en gång var. Inga stora förändringar. En tidskapsel, där troligen många foton tagits. Jag kanske ska fråga henne nästa sommar om jag får bläddra i hennes fotoalbum.
 
 
En sten utanför damens dörr, som har mönster som ett stort spindelnät. En märklig sten som dröjt sig kvar sedan sista istiden. En promenad som växer och jag hamnar i ett otroligt tidsperspektiv och förstår med ens vad tiden är knapp eller stor.
 
 
Ett fönster mot sjön, där måsen vaktar och ljusen ännu inte blivit tända. Dessa ting ska stå emot höstens stormar och ta emot regn och fukt. Bilden blir konserverad och den fryser fast. Den ser likadan ut nästa vår. Fantastiskt att döda ting kan göras levande bara med tanken.
 
 
Några torra och döda grenar har samlats ihop,  de kommer en dag att ha förmultnats. Dom ligger som om de är horn från ett nedfällt byte.
 
 
Det eviga kretsloppet som får mej att inse att naturen gör det enkelt, medan mänskligheten krånglat till det. Tänk att en stund på en vacker plats kan dra igång en sådan tankesnurra hos mej som rör ett område som kan bli hur stort som helst.
 
 
Naturens egen katalysator står stolt och vacker på min stig. Fängslande vacker.
 
 
 Stannar till vid vattenbrynet innan jag går hem. Det klara vattnet blänker, det gnistrar till när en solstråle bara kort tittar fram. Jag känner mej nöjd och redo att vandra hemåt. Jag har hälsat dagen välkommen och tacksamt tagit emot vad den har att erbjuda. Det handlar om att förstå att det är detta som är mitt syre och min existens.
 

Öde...

Kategori: Funderingar

Dimman sluter sig runt mig. Nu vet jag att hösten är här. Sorgsen att sommaren gick så snabbt förbi. Den var fin och en känsla inom mej säjer att den varade bara en liten stund.
 
 
Dimma, kontra solnedgångar försluter hermetiskt minnena av min vackra sommar. Bilder som etsats i ögat och bilder som sparats i album. Minnesbilder i guld.
 
 
Rester av en sommar, dimma, en glömd badsko ger mig en rysning och ett varmt farväl. Du viskar i mitt öra ..."Jag är snart tillbaka, glöm mej inte..."
Jag sitter på den fuktiga brygga och luften är rå, löjan gör ett plask. Spindeln väver vidare på sin silvertråd. Livet fortsätter efter sin paus.
 
Ljuset har lämnat mej, bara för en tid. Jag vet ju allt det där, ändå är känslan den samma, varje år.
Nu går sommaren i vila, jag kryper in i min trygghet. Ändå ser jag det vackra i det dystra, jag får så mycket tillbaka av bilden. Allt runt mej är som ett oskrivet manus.
 
Varje våg lever, andas och ger stämning. Jag befinner mej i allt detta och häpnar.
Ta vara på tiden och livet, fånga en bild och lek med den, andas in och störs inte av ytan, utan smek det som är äkta.
 

Tankar är ett kretslopp...

Kategori: Funderingar

Glad är jag att jag vaknade upp i morse. Det borde alla vara. Mindre glad att jag dagen innan midsommar och husvagn har fått tillbaka en enträgen urinvägsinfektion. Det var väl också en härlig inledning på ett inlägg.När man är 50+ då cirkulerar åkommor som en vardag i livet. Sjukdomar som drar ner nivån på en själv och inlägg. :)
 
I morse när jag vaknade var klockan 6.00 och allt kändes så underbart. Den meningen blev ju inte ärlig . Nu måste jag hitta balansen igen, och om den inte sitter i öronen så sitter den i huvudet. Det är just det här med att skriva en blogg, att antingen ljuger man eller så är man ärlig och bör skämmas.
 
I morgon är det midsommar (sant) och idag känns som en mellandag (för mig). Dagen är grå och mulen och duvorna kuttrar...hahaha. Jag tror jag ska lägga in ett foto, titta på det och inspireras av det jag ser och skriva utifrån min fotogenetiska tanke. Som vanligt kanske jag far iväg över tangentbordet, någon missuppfattar och några flinar. Ett ögonblick, jag ska bara söka upp en bild, det kan ta en stund.
 
 
Sommar, ja sommaren övervinner urinvägsinfektioner och annat elände såvida inte vädret är som förra sommaren. Jag antar att vi redan har slagit solrekordstimmarna om vi jämför. Sommar är njutning och vatten för mig. Helst ska det vara salt men det går med sötvatten som komplement. Jag är en vattenmänniska som allra mest i livet önskar att jag kunde bo vid havet, geografiskt så finns inget hav här och ekonomiskt är det uteslutet, Då får man fundera ut hur man kompenserar en stuga vid havet i Bohuslän och då kommer man fram till att ha en husvagn vid en sjö. Det är en lösning som jag har köpt och den fungerar utmärkt. Klart att jag saknar västkusten många gånger men jag brukar blunda och låtsas när jag hör måsarna.
 
Denna midsommar blir det husvagnsliv, med sill och färskpotatis, alkoholfri som vanligt. Det räcker att titta sig omkring och att inandas ångorna så förstår man att valet jag gjort är rätt. Lite räkor är gott, godis kan också smaka. Jag hoppas på sol, och en båttur med min familj. På båtturerna finns alltid kameran med. Ibland tror jag att jag redan fotat alla utsikter och allt runtomkring, fast när jag kommer in på detaljnivå så finns mycket kvar att hitta. Hela tiden i livet hittar jag nytt, jag avslöjar nya platser, finner spännande miljöer. Miljöer är oftast mer spännande än många personer. På platser där det funnits folk och idag är öde, brukar viska till mig.
Dom viskar saker som många har glömt. De påminner mej att ta tillvara på tiden och möjligheten som finns i min tid, de påminner mig om att ta dödssynderna i beaktande.
De berättar hemligheter som jag aldrig avslöjar, de sjunger och talar om att livet är ett strategispel där du får vika från stigen för att göra nya upptäckter och är upptäckterna inte bra, då hittar jag tillbaka och går vidare för att senare utforska en ny plats. Det är enkelt att hitta både platser och ord som ger mig nya insikter, det gäller också att kunna förvalta insikten.
 
 
Vad finns under ytan? Ingen ide att fundera, bara att ta reda på. Forska i det som man vill ta reda på. Att ställa frågor är inte fel, inte heller att prova söka svaren först själv. Så många flöten som guppar där ute, i princip är flötet en symbol för nyfikenhet. Att syna ett flöte, timme efter timme kan verka korkat, fast det man lär sig är tålamod och att inte stressa.
 
En solnedgång är samma sol alla gånger men en ny nedgång. Så många foton som jag har på solnedgångar och ingen är den andra lik. Olikheterna i en solnedgång är vacker, varför är inte alla olikheter vackra? För mig är solnedgångens olikheter lika sällsynt vacker som hos människor.  Det finns något som talar i allt, det gäller att upptäcka. Det som krävs är att man tillåter sig själv att våga upptäcka det. Fly från normer och använda den kreativa delen i sitt tänkande. Olik är ett positivt ord för mig.
 
 
Nu är det lilla, lilla huset med den lilla, lilla gummans hus sålt i Skåne. Moster Lillan är borta. Min moster var helt underbar, hon var ett stort stöd under min barndom, ungdom och uppväxt. Min mor dog 1969 när jag var 9 år och hennes syster ställde upp så gott det gick. Nu är hon ur tiden och den sista länken till min mor har gått i graven. Nu är det jag som är Kalin klanens matriark, kanske inte den egentliga stammodern. Min moster dansade sig genom livet trots alla vedermödor. Hon jobbade som ung med barn och på barnkolonier, senare blev hon förskollärare och detta jobbade hon med till pension. Ungarna älskade henne. Hon introducerade nya idéer på 50 och 60 talet så de andra "fröknarna" stöp, idéerna ansågs väl som kontroversiella och tokiga. Idag används dessa inom pedagogiken, så hon var före sin tid och på rätt spår.
Ett tack att du har gett mig trygghet då, nu och i framtiden. Du finns nära mitt hjärta.
 
 
Livet är bräckligt och skört, det gäller att ta vara på varje stund av den och se det verkliga. Vad skulle jag vara utan mit liv, en omöjlig fråga utan ett svar. Jag finns här och nu och tänker inte slösa...
 
 
 
 
 
Ha en bra midsommar mina vänner
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kyla, värme, liv och död...

Kategori: Funderingar

Ännu en dag med en iskall morgon och en sol, vi är inne i mars och jag suktar efter värme och att få kasta av mig den stora och tjocka vinterjackan och lägga in motorvärmarsladden i boden. Att överleva höst och vinter har blivit enklare men det är fortfarande tungt. Att det bivit enklare är att tiden går så fort nuförtiden, allt bara rusar. Det känns som det alltid är fredag.
 
Jag tror att jag kommer att få en bra vår, jag är övertygad att med islossningen s lossnar en hel del annat också. Jag ser nog ganska ljust på livet trots att jag om några dagar ska säga farväl till en kär gammal moster som alltid har funnits för mig i mitt liv. Hon var så underbar, så fort hon hörde musik så började hon dansa. En kvinna som snart skulle ha fyllt 85 år om hon fått leva, en kvinna som jobbat som förskollärare i hela sitt liv och varit barnens favorit. En kvinna som gjorde världenss godaste kötfärssås och var ett stöd runt mig när hela min barndom rasade och jinte hade någon. Hon är värd så mycket för mig. Nu åker ja och säjer hejdå till henne och tackar för att hon alltid fanns för mig.
 
Att förlora nära släktingar är aldrig lätt, men tidens gång fungerar så och ju äldre jag blir ju fler bekanta och äldre släkt försvinner. Nu finns det bara en kvar som är min förfader och han är min far, och i det skick han är i nu är inget liv. Leva i Alzhemers är inget liv.
 
Jag kan tänka på döden då och då, men är inte rädd. Jag känner att jag har gjort det jag ska och har ingen ångest för det förflutna för det har jag försökt att rätta upp. Sedan om inte alla är nöjda med mig då får jag antingen lösa det eller så får personerna förtsätta att harma. Jag kan inte styra andras åsikter, värderingar och fördommar. Vill man sprida lögner om mig, gör det om det känns bra, för jag vet precis vad jag har gjort och inte har gjort. Förtal tillhör dem som med stora ögon vill hata och såra. Jag struntar i det. Mitt liv är lite för värdefullt för att fokusera på skitstövlar.
 
En dag skriver jag en bok, jag kommer att behandla mitt liv i boken som en romanform, med personer som kanske heter Börje och Agda. Men en bok blir det. Det ska bli min upprättelse. Det är inte okey att gå igenom det som jag har gått igenom utan en kommentar. Jag kommer att skriva den, men jag vet inte när. Jag anser inte att folk ska behöva leva någon del i sitt liv under hot, misshandel och lögnspridning. Det finns så mycket falskhet i en del personer. Om de vill ha uppmärksamhet så ska de få det.
 
Mina gamla minnen kommer sakta tillbaka, de som jag en gång blockerade för att de gjorde mig illa. Idag är dessa minnen en resurs, som jag tänker använda för att väcka tankar hos någon.
 
Ja kylan finns lite överallt i samhället, politiken har tappat fokus, tv kanalerna har tappat allt, människor lider i samhället. Politiken prioriterar Ikea, fotboll, ishockey och slår sig in i Aktiebolagssatsningar medan sjukvården går under, missbruket ökar, dagisköerna blir längre, musikskolan klappar igen, bostadsbrist och uppgivenhet. På tv ska vi se sport hela dagarna året om och någon gammal Hollywood fru beklaga sig eller prata skit, repriser på repriser. Samhället plockas ner bit för bit, och folket sitter lamslaget och ser på. Fast jag är med och gör mig hörd och protesterar mot detta.Mitt samhälle bygger man för och runt människan och då handlar det om vård, omsorg och trygghet.
 
Kalla Sverige kan bli varmare.
 
 

"Snart 30 " kommentar..

Kategori: Funderingar

 
Ser små bittra kommentarer här i bloggen, dom är anonyma och jag tycker jag ser lite avund i dom. Jag kan tåla kommentarer av olika slag, ibland även anonyma. Men sådant trams och "tycka" synd om, och fördomsfulla kommentarer plockar jag bort.
 

Mot jul...

Kategori: Funderingar

Äntligen, säjer jag med en viss saknad så är skolan slut. Jag har gjort det, jag har klarat det och jag är färdig och har ett betyg och en yrkesutbildning. Jag kan numer tituleras Behandlingspedagog. Vem trodde detta för 7 år sedan, ja inte då jag och troligen ingen annan heller. Nu är jag framme.
Det känns underligt att gå igenom bloggen och läsa äldre inlägg, från det att jag tog klivet ut från mitt gamla skitjobb, hur jag söker skola, inte kommer in, och så provar jag året efter och blir antagen, sedan har det gått 2,5 år och det är klart. Det som jag då kallade mitt mål och femårsplan är några deletapper gjorda. Planen fyller 4 år i februari och nu ska jag försöka få arbete. Jag har lite på gång så jag känner mej ganska trygg ändå. Inom 5 år ska jag ha en fast anställning, är min plan.
 
Jag kan inte säja att det har varit enkelt, många gånger har jag funderat vad i hela friden jag gett mej in på. Jag har rivit mitt hår, bankat huvudet i väggen, fast bitit ihop och rest mig. Ja fyfan va många krig och närstrider jag gått med mig själv. Det var det värt.
 
Nu går vi mot en jul, julen 2012 som blir en enkel jul, utan krusiduller eller krumbukter. Köttbullar, skinka, prinskorv, sill, gravad lax, räkor, rökt makrill, Jansson och en ostbricka är det som vankas. Tre chokladkartonger och 2 kilo godis, och kom just på att jag har glömt att köpa frukt. Till detta dricker vi julmust och saftglögg.
 
 
 
 
Julklappar är det snålt med, för vi har tagit ut förskott på dom. Grabben har köpt en ny elgitarr och förstärkare så där har vi sponsrat. Själv har jag fått en Tassimo kaffemaskin och gubben en GPS. Ja vi är nöjda innan jul. Föresten jag har kpt ett Sigma objektiv också...så alla tre har fått dyra julklappar.  Ja alla vi tre, fast det fattas en.
Vi firar jul utan den fjärde personen i år, tyvärr är det så. Den personen kommer ändå att vara med själsligt och vi hoppas att få fira med honom snart igen. Det finns kärlek som väntar bara det hela ställs in i det rätta läget.
Annars är vi ingen familj som är fyllda med traditioner och tok och stress för att bräcka någon granne. Nej vi firar en ganska platt jul och har det trevligt, som en vanlig dag fast mycket godis och så har vi lite finare kläder än vanligt, en liten stund, sedan åker mjukisbrallorna på.
 
Vi har nog varit ganska duktiga att hitta våra egna normer för hur julen ska vara. Ingen utifrån kan gå in och styra upp, inte reklambladen eller handlarna, dom tycker nog att vi är skittråkiga. Familjen låter sig inte luras av billiga trick och vill inte ingå i galleriet över grundlurade personer som köpte sig lycka. Tji fick ni kapitalister :)
Nu är sillen inlagd, min goda sill som jag älskar. Kanske ska jag ta och dundra ihop några köttbullar efter att vi ätit, ja så här går det till. Inga måsten att det ska göras ett visst klockslag, totalt kravlöst.
 
Tack för att jag fick störa en stund i erat julstök, var rädda om er och så önskar jag och min familj er en riktigt God Jul...var rädda om er och tänk på att alla barn ska få fira en jul utan alkohol. Det är dom värda...
 

Jag kan flyga...

Kategori: Funderingar

Det pågår ett liv, ett krig, en domontering här utanför... mitt i mitt eget liv. De gäller för mig att se och titta på allt med en närvaro fast ändå med en distans och insikt. Jag måste kunna hantera det och inte kliva in i det och göra kaos av det.
För min del har det blivit ett slut att kliva in i alla dessa kaos, den tiden är förbi. Däremot är det inte sagt att mitt engagemang för livet därute är slut, och att jag bara ska sitta och se på. Jag har bara hittat en annan taktik och jobbar på ett helt annat sätt som jag lärt mig på senare år. Jag provar mina hudklädda vingar och ser att det fungerar.
 
 
Att få lära känna mig själv efter 50 år är en skön och trevlig upplevelse, även har den varit skräckfylld och svår. Vad som varit svårt och underbart är en roman i sig själv och därför tar jag inte upp det här. Det är inga hemligheter men de tar för stor plats. Att hitta nya sidor hos mig själv har varit roligt, att hitta talang som jag inte trodde jag ägde har varit underbart. Mycket som jag inte såg fanns....
Det är det här som är mitt liv, att kunna se hur jag själv hanterar saker, att kunna läsa in andra personer, genom deras beteenden och kroppsspråk. Att ävern kunna uppmärksamma mina egna beteenden är en sidovinst. De beteenden som är positiva har jag förstärkt och de som varit negativa är dimhöljda och seglar därbakom för att förhoppningsvis segla iväg. En balans som jag måste balansera likt en lindansare, en balans som innehåller viktiga beslut och avvägningar. Och att kunna säja nej, att kunna säja ja, att vara sin egen beslutsfattare. Jag är inte beroende eller medberoende till någon, jag kan styra ting med eget mod och egna beslut.
 
 
Vilka planer har politiken för medborgarna, visst ser jag med en viss frustration den politik som drivs för de som inte orkar delta i livet pga missbruk, sjukdom. Att inte den privata sektorn kan erbjuda praktikplatser och arbeten. Politiken och medborgaren har inget samspel. Sektorn där omsorg ingår hittar jag så mycket misslyckande och kaos, och tyvärr är det just det som syns. Hur ska jag enbart kunna lyfta fram det positiva när eländet dominerar. Att trenden är att sparka på medborgaren är absolut inte den strävan jag har. Jag vill bereda förutsättningen och den resurs som varje individ i självaa verket är. Många går och tycker att man inte är någon. Det finns inget samspel mellan makt och verklighet.
 
Jag måste dagligen hantera orättvisor och dumheter som pågår i samhället med öppna ögon och med en viss distans för ensam kan jag inte klara det. Att gå in i arbetet med känsla och hjärta är viktigt, det är närvaro som måste finnas och en stor förståelse. Jag räddar inte mitt eget skinn genom att stänga dörrar och slå igen dörren, spika upp ett staket och nara grinden. Vad finns för räddning i den egoistiska handlingen?
Politiken skapar hela tiden tillfälliga lösningar som alltid brister, vi vet att det är grunden som håller byggnader, varför kan vi inte förstå att människan behöver en bra grund. Tänker vi bara på infrastruktur, är annat tänk för jobbigt. Dagens samhälle är ett substitutsamhälle, ett expriment där stora delar av befolkningen blir lidande. Gamar styr, kråkor hackar, fåglar som lever på rov.
 
 
Jag tänker, jag tänker mycket, jag tänker i alla fall. Jag har en vilja att inte se på när floden når stupet. Jag är med och engagerar mig. Jag sitter inte vid köksbordet med narad grind och skriker över de som inte lyckades. Jag kan inte som humanist hålla käft när kriget pågår i olika nivåer och i mina medmänniskors liv. Jag kan inte se substitutsamhället som någon lösning där girighet lönas och de privata håvar in kapital som sätts i något paradis.
Jag vill inte att någon nära ska minnas mej som den där som sket i allting, låste in sig och var bitter och klagande. Hellre att jag åtminstonde försökte.
 
Att jag är allergisk mot den ytlighet som finns idag det är mitt sätt att vara, jag kan inte läsa bloggar om nagelack och modeskor, jag kan inte diskutera Amerikanska tv serier, det är mitt liv alldeles för kort för. Jag kan inte följa tidens trend med märkesvararor i detta konsumtionssamhälle. Jag har dåligt samvete varje gång jag åker till soptippen och blir en av de som är delaktig i jordens nermontering.
Jag har inget dåligt samvete att jag är vaken. Det jag kan känna förbistring över är att jag inte hinner engagera mej i alla orättvisor, som bara blir fler och fler och fler...som en soptipp.
 
 
 
(Fotografierna tillhör Mia J)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det rullar på...

Kategori: Funderingar

Det drar ihop sig sade hopparen som for uppåt i bungijumpsnöret, eller så skrek personen av skräck. Inte vet jag mer än att hopp och mål är något att eftersträva, inte ge upp. Hur tungt det än är så går det att ta sig framåt på det ena eller andra sättet. Vila, vänta och ha tålamod, prova igen, tron på att jag kan.
Att föra förändringar eller att göra saker anorlunda eller att bryta beteenden är svårt, men kom inte och säj att det inte går. Jo det gör det. Jag tycker att jag är ett levande bevis på att vi kan nå våra mål, bara vi tänker och gör saker rätt,
Livet är inte att reta upp sig på andra, dagarna behöver inte fyllas av avund för att andra har, tiden som ödslas på att ha fördommar tär i kroppen och förgör ens personlighet, att konvertera till en gnällspik hjälper inte. Jag måste hitta lösningen för mig själv och samtidigt gå på den snåriga stigen rakt fram utan att skada någon. Visst kan livet vara svårt och mörkt, visst kan livet bli så som jag inte ville, fast någonstans långt därinne så vet jag att det är fel, och då måste jag få hjälp, när jag inte kan hantera det helt ensam. Ingen klarar allt ensam och ensam är aldrig stark. Styrkan sitter i tänket, styrkan finns i oss alla och när den lille fan sitter på axeln och dirrigerar, säjer att vi ska ta den korkade vägen, då är det jäklarianamma inte lätt att borsta bort honom och be honom dra, men det går.
 
Snart så har jag ändat min skola, min skolgång, min utbildning och jag har en utbildning och jag har en "lagom" titel, jag försöker smaka på den ibland...behandlingspedagog...och det är faktiskt jag som gjort den möjlig. Det är ett mål jag inriktat mig på som har varit motgång, uppgång, medgång och en slank jag ner i diket. Vissa perioder har det varit skitjobbigt, då man slagit på min egoism, fullständigt bankat ur mig fördommar och annan skit. I alla försök att få behålla de gamla beteendena har mina lärare lockat och lurat ut dom. Här är jag efter 4½ termin, med någon månad innan "studenten" den 19 december, snart färdigbakad och med massor av ny kunskap, nytt tänk och förmåga att bolla beslut och att så gott som fullt lita på min magkänsla, ja det är häftigt.
 
Jag hade bestäm mig för att ge allt, och hänge mig åt utbildningen, vara den elev som jag verkligen var när jag klev innanför dörren, inte envist förkunna att det var jag som satt på kunskapen. Jag hade tur som sa så till mig själv, Jag har vunnit så mycket mer genom att fullständigt retirera och på nytt hinkat i mej det som lärarna utbildat mig i. Jag har inte varit bättre än någon annan, jag har kanske haft andra erfarenheter och en annan historia i mitt förflutna, men inte har jag varit kunnigare eller bättre, nej.
 
Idag betyder denna utbildning allt för mig, och jag är sugen på att tanka in mer, mer, mer. Jag är redo att jobba med folk i behandling, inte att fingervisa dom, utan finnas som en "jävla kärring" och ett stöd. Jag kan så väl känna igen beteenderna, dom som jag en gång haft och med kunskap arbetat bort. Fast beteender arbetas inte bort, utan jag måste uppmärksamma dom när de vill hälsa på eller komma på återbesök, då gäller det att fort som fan låsa dörren.
 
Varför är jag så duktig då ? Ja inte vet jag, jag har fortfarande lättare att ta kritik än beröm, det är ju kritiken som jag är uppväxt med, den vet jag hur jag hanskas med. Berömmet är en ny tingest på min livskarta. Fast jag välkomnar den, och det går faktiskt bättre och bättre för mig att ta in den, och faktiskt så tror jag på det när vänner och bekanta ger mig ros. Jag har nog alltid vetat att jag är en konstnärssjäl, nu har jag bekräftat det. Jag har bara exprimenterat och gett upp innan, nu hänger jag mig och tillåter mig att göra mina saker så som jag vill ha dom och inte fanatiskt fila på något som någon annan vill ha. Jag tänker på min fotografering, jag tar ju inte mina bilder för att främst behaga andra, jag måste ju själv gilla bilden och den ska säga något till mej. Jag bryr mig inte om gyllene regler, och sådant inom foto, det blir den bild det blir. Foto är inget som jag ska leva på, utan foto är en hobby. Vill någon köpa en bild som jag tagit då blir jag glad. Ja det är väl bekräftelsebehovet eller så är det lyckan att någon annan vill dela glädjen med mej.
 
Författa, eller skriva, att ordlattja och hitta på historier, noveller och berättelser är ju något som jag tänkt på de sista 30 åren. Jag ska börja skriva, fast jag ska skriva utan några krav. Min historia, kanske inte kommer fram, för jag tycker att jag är ganska mätt på livshistorier. Jag kommer nog att skriva den för mig själv och lägga med i min släktforskning. Men alla händelser som jag fått med mig, negativa som positiva kan formateras och kan fylla en handling. Ja jag har en guldgruva att ösa ur. Och så har jag musiken, och min gitarr, och sånger som jag vill ta mej mera tid med. Men har kommit på att utöva musiken vill jag inte göra ensam, det blir för trist för mig... Musik ska byggas utav glädje.
 
 
 
 

Festival och funderingar...

Kategori: Funderingar

Nu i veckan så kommer jag att arbeta lite, samtidigt så drar Peace & Love festivalen igång. Jag har ett festivalpass, så jag går nog och kikar tors, fre och lördag. Jag såg i spelschemat att Magnus Uggla spelar på onsdag, honom hade jag velat se, men då jobbar jag kväll. Men så kan det bli, att vissa saker går bort. I alla fall så ska jag se den "gamle" ikonen billy Idol, han går ju inte av för hackor. Annars så är det inte så särskilt mycket som drar.
 
Jag väntar fortfarande på att Neil Young ska få komma, jag har väntat och väntat. Jag väntar och väntar. Det är faktiskt han som fattas i "mitt vilja se" album, sedan kan jag koppla av. Han står sist på min önskelista. Young är min husgud. Ett annat band som jag är lycklig över att hinna få se var Queen, men det är en annan historia.
 
Jag som äldre och ömsint moder, går och tänker på alla nyanlända festivalbesökare som får ligga där i sina tält i spöregn och 13 graders Kyla/värme. Jag har glömt mina egna festivalbesök på Roskilde där regnet öste ner vissa festivaler och allt var en enda lervälling, det enda man kunde göra var att stå vid något öltält och dränka regnet med Kirsberry eller annat dåligt fruktvin.  Andra festivaler på Roskilde var stekande heta och urinstanken låg tät över campingen. Inte gick det någon nöd på mej, nejdå. Jo en gång då det var ett riktigt busväder då gav jag upp på lördag middag. Tog tåget till Köpenhamn och bokade ett billigt hotell och fick duscha sedan vidare hemöver.
 
Jag har gjort mina festivaler, men det är skönt att festivalen i Borlänge också ligger himla nära hem, till ett varm
hus och en skön säng. Campingens tid är för längesedan förbi
 
 
.
 
Jag får i alla fall hoppas på att vädret kommer att stabiliseras och att solen och värmen kommer tillbaka, för som det är nu så tänker jag på hur tråkigt allt blir. Det blir liksom så grått och trist och en del stannar av. Vi är så beroende av solen och vi vill så gärna att den ska få vara när det är sommar. Jag önskar att den skulle vilja komma för att stanna...länge.
 
Festivalen är igång och självklart ska jag gå ut och titta mej omkring, fota och se alla glada. Alla som vill njuta av musik och fest. Rykten går om att Rhianna eller hur det stavas inte ska komma, men just det bryr jag mej inte så värst mycket i. Jag har ingen relation till den musik hon spelar, inte heller hennes man, han var ju här för ett par år sedan, jag såg 2 minuter, gick hemåt i den fina sommarnatten och var nöjd över att ha ett bra liv.
 
 
 
 
 
 
 

Mod, styrka och insikt...

Kategori: Funderingar


Jag tackar för en helt underbar dag. Och ser fram emot fortsättningen. Att göra sig av med beroende och medberoende är faktiskt en helt förlösande sak. Jag kan faktiskt inte beskriva saker och ting i ord. Jag är helt tillfreds i livet och det händer saker hela tiden som bara mina närmsta vet.

Att sörja att grotta i dynga är inget som läker helar, det kostar bara energi, det tar på krafter. Äntligen så är det dåliga samvetet borta. Att inte längre sitta och gnälla over allt och alla, att dåliga sidor försvinner. Jag saknar dom inte. Jag tänker inte ställa upp på dumheter mer, jag tänker inte rycka in eller ut som någon messias och rädda världen.

Jag njuter utav att få vara den jag skulle ha varit, jag ser fram emot varje dag, jag älskar det jag sysslar med. Skolan är rolig, politiken flyter på. Min nya hobby, foto får mej att spritta i kroppen. Just nu så finns det bara positivt.

Att kunna lägga sorger bakom är en god egenskap...prova, det tär inte så mycket då. Titta på dig själv, hur många som står bakom dig? Är det tomt, ja då är det nog dags att göra en förändring i ditt liv. Jag lovar att du vinner mycket på det. Det är jobbigt att höra sanningen, men det är den som behövs...

Jag kan bara säga att det som jag fått under de sista två åren, det är högsta vinsten. Ja jag är en vinnare av livet, jag kan se det som det ska vara. När bitterheten har torkat, då går solen upp. Så många chanser och vinster jag får, och allt rasar över mig.

Visst kan jag gråta en skvätt, ibland av lycka ibland av gamla sorger. Men en sak är säker, kan jag inte vara ärlig och våga ta tag i problemen, då blir jag kvar där jag inte vill vara. Jag tänker fortsätta att våga vara mig själv och jag skriver om vilken känsla jag helst vill. Om någon inte tål det, då får den gå till bloggen bittermandeln.blogg.se.

Om man inte gillar mig, då kan man lämna mig ifred. Att sparka löser knappast några problem.

Jag tänker leva mitt liv, och ingen kan hindra mig.

Jag skulle verkligen vilja ha ett nytt utseende, på bloggen...

Kategori: Funderingar

Ja denna blogg är riktigt tråkig, jag skulle gå in och ändra lite, då försvann headern, vips den var borta. Nackdelen i detta är att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska bygga en blogg. Blogg.se har bara vanliga standard utseende, sedan fixade en tjej min blogg för några år sedan, hon hade kunskapen. Nu har hon dragit vidare och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det här.

Jag tappar fart och inspiration när den ser ut så här. Jag skulle visst kunna starta en ny blogg, men då uppstår problemet hur får jag över flera års blogginlägg? Ja det är inte enkelt. Jag får höra mig för hos någon klok person.

Jag ska försöka ta tag i bloggskrivandet i sommar, hoppas att jag kan få med mig datan till Skottland i augsti och skriva om mina äventyr och utflykter. Det är mycket som ja behöver få med mig på resan. Ett litet tält ifall Bed&Breakfast är fullbelagt, eller vandrarhemmen. Jag behöver ha med kamera. Ja det väger lite.

Egentligen så tycker jag det är skoj att skriva men skolan har under två år tagit en hel del tid, jag har varken haft ork eller lust. Jag har helt enkelt varit inne i min utbildning. Och det är väl så det ska vara. Nu som jag berättat tidigare så är det "bara" en termin kvar. I den så kommer jag att göra 10 veckors praktik och 6 veckors utvärderingsarbete, skriftligt med en studiekamrat. Vi får skriva om vad vi vill inom socialt förändringsarbete. Ja och då finns det mycket att bita i, och frågan är då vad är det jag vill hugga tag i?




Jag tänker på saker, väldigt mycket på livet och jag har omvärderat många saker runt om mig. Ett ord som jag verkligen hatar när folk använder är ordet "hata". Hur negativt och destruktivt mitt liv än har varit har jag sällan använt det ordet. Nuförtiden så hatar var och varannan person, dom hatar andra, dom hatar när det är nötter på glass. Ja i princip hatar det alla utom sig själv, typ. Ja typ, typ, typ. Sedan har vi dom så är så fulla av negativa värderingar, det är fel på alla utom dom själv. Alla är idioter, för att de gör si eller så. Jag har verkligen höjt blicken, kan läsa av energitjuvar, och jag bestämmer att jag kan faktiskt inte leva eller umgås med folk som hatar och snackar en jäkla massa skit.

Jag har varit negativ och detruktiv själv, jag har inte velat fått saker kastade rätt i ansiktet trots jag varit en riktig skitstövel och en fruktansvärd egoist. Jag tycker det är helt okey när personer som är vänliga i sinnet och vill väl är ärliga och berättar. Men när personer som inte alls är trevlig, eller har de rätta sociala kvalitéer att vara och umgås socialt talar om vem jag är då säger jag stopp. Att det finns en anledning till hur alla har blivit vet jag att det finns, men när inte ens ärlighet kan få dem att inse. Då måste ma be om hjälp. När folk visar rädsla och inte vågar säga upp bekantskap för att någon fullständigt plöjer över den svaga. Skönt att mina sista 6 år fått mig att inse att jag tvunget måste göra något åt mitt beteende, skönt att kunna se allt med ett någolunda friskt sinne. Jag har fått kunskap och verktyg, jag har varit villig att ge upp det gamla. Och fy fan va skönt det är.

Det är klart som sjutton att det finns personer som absolut inte tål mig eller talar bakom min rygg. Men då får den göra det, jag bryr mej faktiskt inte om det. När en person som absolut inte känner mig, och inte kan veta vem jag är far med saker då får den göra det. Jag störs inte av det. Kanske någon annan närstående gör det. Att såra, skada och förgöra tär nog mer på en själv än det gör på den som ska offras. Ja i livet kommer det och går sorger, det gäller att handskas med dom, att kunna lägga dom bakom, och ha livet som fokus. Sedan ibland ta fram sorgen, bearbeta, sedan lägga den bakom igen och gå vidare.

Att beröva andra på en lagstadgad lycka kan vara ett grepp som inte lönar sig i längden, att straffa ut gör bara så att den som straffar straffar sig själv. Hela livet så måste man vara preparerad för allt, och kunna gå vidare.



Jag skriver i en dagbok varje dag till en kär liten vän, jag skriver om sol, regn och kärlek. Jag skriver till den lilla vännen att jag alltid kommer att finnas, så länge jag lever och efter mitt liv så kommer dessa dagböcker att finnas i någon annans ägo tills min lilla vän växt upp. Den lilla vännen ska alltid få veta att jag har saknat, velat finnas för den lilla. Att jag inte svek. Jag sparar åt den lilla vännen, för att kanske när den blir stor ska kunna göra något. Jag önskar min vän lycka varje kväll i en bön. Sorgen finns, men sorgen är hanterbar tack vare att ingen kan hindra mig att skriva, tänka och älska. Kärleken kan ingen ta ifrån mig.



Vandring i verklighet och i fantasi...

Kategori: Funderingar

Jag letar upp platser, jag tar mig fram på grusvägar och dåligt asfalterade farleder, där stora gropar i vägbanan signalerar ett varnande om att sänka farten. Vägar som för längesedan glömts för att de stora vägarna ska prioriteras. Jag gör turer med mina kameror och mej själv. En slags meditation att under stunder få upptäcka platser ute i naturen, och jag vill gärna vara ensam.

Ibland så kan jag känna mig övergiven, ensam, kanske en gnutta rädd. Men det är en bra upptäckt att få lära mig att ensamheten också kan vara rogivande och lugn. Jag lär mig något under mina resor, jag lär mig om mej själv, jag lär mig om min historia. Jag besöker en del platser som jag fått med i min släktforskning, ställer ner båda fötterna och pejlar av. Sätter mig in i deras liv, det livet som gick att leva i ett fattigt Sverige på 1800 talet. Jag lär mig inte bara känna platsen, också mig själv in i kroppen. Jag får uppleva naturens överraskningar.




Skenshyttenäs, en plats där mina förfäder bodde. På mammas och
mormors sida.


När jag är ute och letar smultronställen i ren måfå, tittar jag på skyltar, ibland känner jag igen namnet på byn eller orten och gör en avstickare. Pejlar av platsen och ofta är det otroligt vackra ställen, ibland ser jag någon levande själ som går på grusvägen eller dricker kaffe i trädgården, då frågar jag och får ofta till ett bra samtal. Det finns så mycket upplevelser utanför staden. Andra avstickare jag gör kan ge full pott, chanstagningar. Jag känner liksom ett pirr i magen när jag kör in på vägen. Något i magen som talar till mig.




Tosarby, Gustafs


Att finna nya platser är spännande, sedan hitta fakta och historia runt platsen är som att upptäcka världen. Jag går tillbaka i mina funderingar och kan undra hur många platser finns det inte som jag inte har fått se och kanske aldrig kommer att upptäcka. Det viktiga i mitt liv är att våga att ta mig tid att göra den där svängen i livet att ta av från gamla invanda spår, mönster och färdvägar. Att livet stig inte är käpprak utan våga bryta mönstret och följa det som är okänt. Att ta ett litet kliv, att öppna en gammal dörr. Höra och uppleva knarret, det osmorda, det rostiga och glädjas över att verkligen ta tag i det. Positiva utmaningar kallar jag det, även om ingen annan är intresserad av att se vad den gör med mig så är det för min skull jag gör den. Att börja våga lite är början på något stort.




Östra Silvberg, St. Nicolai medeltida kyrkogård.


Att ensam gå igenom en grind till en medeltida kyrkogård, med gråsvarta slagghögar utanför muren och några kvittrande fåglar, lövverk som rasslar är en speciell känsla. Vem viskar? Vad det någon som sa något. Jag änder mig om, tyckte att det var någon som ropade. Jag ser ingen. Jag går in på kyrkogården och känner en respekt och en värdighet, jag får upp bilder hur det en gång rört sig här vid den gamla gruvan. Där vilar brukspatron Jonas Arnberg, vars släkt fortfarande finns och verkar i min stad. Här ser jag grunden till det kapell som en gång fanns här. Ett litet kapell.




Minnestenen på St Nicolai kyrkogård.


Två gravstenar kvar, Jonas Arnberg och en i järn där skriften är  på latin och jag förstår inte vem det är som vilar där. Lingonriset har tagit över, är det så det ska vara på en medeltida kyrkogård? Ja det ska inte vara krattade gångar där gruset krattas med ränder, snirklar där prydnader och skinande stenar med änglar och vita duvor dominerar. Det ska vara hård granit, det ska vara natur,det ska vara den medeltid det var. Den fina gamla muren runt kyrkogården, lagd för hand, vittnar om människors arbete. Den understa stenen har någon lagt dit, vad hette han? I vilket armod levde han, hur hade hans familj det? Hade han många munnar att mätta? I arkeologin och i historia så får experterna många svar, men fler frågor kommer upp i mina analyser. Det är ämnen som kan bli till en egen berättelse eller kanske en bok.



Brukspatron Jonas Arnberg f: 3/10 1722 d:7/9 1795. Jonas fick 12 barn.
I graven ligger även hans fru Chatarina

http://www.klanenjonsson.se/pb6e051fb.html

Jonas Arnberg förvärvade 1764 Östra Silvberg (mellan Borlänge och Säter i Dalarna) efter att ett par år tidigre ha anlagt sitt första rödfärgsverk vid Bondhyttan några km söder om Östra Silvberg. Han såg en möjlighet att ur de stora varphögarna utvinna rödfärg efter en redan 100-årig metod som han lärt sig vid Dylta bruk. Sedermera anlades även svavelverk och en mindre silverhytta för sovringsmalm. Jordbruket utvidgades med nyodlingar och skogen gav avkastning främst i form av träkol.





Att upptäcka mig själv är också att upptäcka mitt förflutna, andras förflutna. Se hur livet var, vilka och vem som fanns i den dåvarande verkligheten, vilka som banade vägen för nutiden. Att vårda det förflutna är viktigt samtidigt så kan du finna så mycket i dig själv när du tillåter dig att gå in i tanken, att spekulera, fantisera, hitta fakta. Nu är jag inte av Arnbergssläkten, men kan samtidigt känna att vilket arv de har att bevara. Vilken känsla att en gång om året får samla sin släkt och åka ut till St. Nicolai kyrkogård för att fika och träffas på gravplatsen. Det är ju inget vi ser på våra kyrkogårdar nuförtiden. På våra nutida kyrkogårdar ska vi viska, inte kliva på gräsmattan, vi ska plantera våra blommor fint, vi får inte välja vilken gravsten som helst. Det finns normer, och sentida traditioner som är restrikta. Kanske därför jag gick ur Svenska Kyrkan, det spontana finns inte.




Det restrikta regelvrk på moderna kyrkogårdar, efter 100 år försvinner graven
om ingen längre betalar för den. Ett kulturarv som går i graven.


Visst är mycket otroligt, om vi bara orkar ta oss tid att fundera, att vi ids tänka på vilka som fanns innan oss, vilka som kämpade för att nå det drägliga i livet. Många spelade med sitt liv som insats, för att få medbestämmande och få en röst i samhället. Livet går vidare i samma spår, att någon ska tjäna på att den andra ska få mat. Systemet som blev till i och med att människan utvecklades finns kvar, och verkar orubbligt. Jag och andra har anpassat oss efter maktens agenda, allt för att överleva.

Ni säger kanske att livet ska och är inte politik, jo det är det. Så länge som vi tillåter oss att förnedras, bli fråntagna våra rättigheter. Att då få ta till metoder att göra själsliga rundvandringar på platser i modern tid stärker själen. I mina vandringar föds sociala idéer, långt från staden, i spöregn, i solsken och jag förstår att allt är faktiskt föränderligt, om jag vill.



Östra Silvbergs turkosa gruvhål.