Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Det var en gång en märklig saga...

Kategori: Minnen

När jag var ung, och på den tiden fick man uppfinna sina fritidsbestyr efter eget huvud. Det fanns föreningar som barnen aktivt kunde medverka i. Tanken fanns inte om den var politisk eller inte, bara verksamheten passade en och att innehållet var roligt. Det var inga vuxna som konstruerade ungdomarnas aktiviteter. Föreningarna bara fanns, och dessutom skapade den verksamheten glädje och sammanhållning.

Som teaterapa hittade jag "Vi Unga", där spelade vi teater, åldrarna varierade kraftigt, men va roligt vi hade. Men många ungar hemma ifrån gården var med. Blomberg, Uffe och Susanne. Jag vet inte på hur många teaterkurser vi var, men runt om i Dalarna var vi i full gång. Det varade ofta över helger. Denna drift att spela teater kommer ifrån min mamma Elsa, som deltog i revyer här i Borlänge.  Hon var en duktig sångerska och sjöng med orkestrar, hon dansade mycket och vann tävlingar i jiterbug. Dessutom vad jag minns så var hon rolig och teatrade sej jämt när vi var små.

Denna lilla saga tror jag hände i början av 70- talet, vi i teatergänget skulle iväg på en ny kurs. Destinationen var Storsundsgården utanför Borlänge. Vi fick alla ett manus som vi skulle träna in. Pjäsen handlade om ett brölopp, där då jag skulle vara brugummens far. Sedan när vi skulle göra genrepet då artade sig allt till en stor julafton. Anledningen till detta stoj var att vi hade fått låna några kistor med gamla kläder som Borlänge Revyn hade använt. Vi ungar som bestod av ett 20-tal proffsiga apor blev tilldelade rekvisita för denna pjäs. När utdelningen var klar så hade inte jag fått mitt plommonstop, jag hade blivit glömd. De tog fram ett svart glänsande stop, jag tog emot det och tittade in i i hatten. Där i svetremmen stod det skrivet " Elsa Kalin", och det namnet var min mammas flicknamn. Där stod jag och hade fått samma hatt som min kära mamma hade haft på teatern i sin ungdom.

Jag tycker än i dag att händelsen är ganska märklig, att just jag skulle få denna hatt. Efter den lyckade teatern så fick jag behålla huvudbonaden, så den finns kvar i ett skåp än i dag som ett minne.

Eller som Schenström så vackert sa: - Jag var bara lite glad i hatten...

                                                                            

Horisont

Kategori: Minnen

Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.


En bubblare...

Kategori: Minnen

Att komma till en spa anläggning känns ganska mysigt, att kasta sig i det "kokande"  vattnet ger en känsla av att man sitter i en kannibalgryta. Man sitter där och rätt som det är känner man en jet-stråle i de undre delarna och blänger ilsket på den som sitter bredvid. Tills man förstår att det är de undre strömmarna som besöker en. När man sitter där i grytan då känner man verkligen hur löst och slappt skinnet har blivit. Låren fladdrar och magen dallrar. Efteråt när man går upp känner man en loj känsla i kroppen, man blir verkligen trött.

Rankhyttans spa anläggning var verkligen fin, omgivningen ute, trots det gråa vädret. Inne på anläggningen hade de skapat en avslappnad miljö, med inredning som verkade lugnt, Feng Shu eller va shutton det heter. Maten var också fenomenal, det var elefantportioner och för mej var det omöjligt att äta upp. Hade jag haft någon tom bytta med med mej hade jag kunnat ladda ett par matlådor.

Som vanligt som alltid när man ska sova borta är det omöjligt att somna, det knäpper och slår i element. En dörr slår igen någonstans, en toalett spolar. Av ren utmattning dönar man av framåt småtimmarna.
Därför tar jag det lugnt denna fredagskväll och gör en bloggladdning till helgen. Gör en tidig kväll för att åter vara tillbaka till verkligheten i morgon. Det är väl ingen risk att tv-tablån är full av spänning, den vet nog inte att jag har betalat licensen även denna gång, summa 510kr.

                                                                           

En fin dag...

Kategori: Minnen

Denna dagen-ett liv, så sa Melker Melkersson i "Vi på Saltkråkan". Så är det, varje dag är fullt av liv, saker som sker. Det är roliga saker och saker som inte borde få ske. Fasligt många händelser råder man inte över, och det är väl en ofantlig tur.

De skönsjungande barnen i kyrkan är bara en sån härlig glädje, dom strålar, kikar på sina föräldrar och söker bekräftelse. Underbart barn, ni ger glädje med att bara vara. Att se en julgo´ 8-åring med en glugg, mitt i truten som sjunger så det knakar får mej att bli glad. En präst som pratade med barnen och talade om hur orgeln förmedlade glada och ledsamma känslor, det är en prästkonst som jag aldrig råkat ut för. En man som visade sympati, och var en vän. Ni andra föräldrar måste vara lika stolt som jag är.

Eftermiddagens begravning av Lars-Ove Hagberg blev en mäktig stund, där många förmedlade sina upplevelser av honom. Lars Ohly  pratade om honom med stor respekt, och med en del kommentarer som fick mungiporna att le. Musiken var bra, Mats och Sölve kan fylla ett kapell med underskönt gitarrspel. Starkt var att Lars-Oves son spelade och sjöng " I mina kvarter", det var riktgt starkt gjort av honom. Nu kommer jag till gåshuden, i slutet av akten reser sig alla unisont och sjunger "Internationalen". Detta gjordes med en sådan kraft att nack håren reste sig. Den kampsången var som skriven för detta tillfälle. Där stod vi och sjöng, jag tittade bort mot kistan. Där låg Lars-Oves gula SSAB hjälm, med en blå dekal där det stod "Lika lön för lika...".

Jag kommer att minnas den här dagen, för den blev så fin.

 
                                                                                     
                  

Operastjärnan i Borlänge

Kategori: Minnen

Vad många inte vet, knappt jag själv heller för den delen. Det är att min mamma har varit förlovad med Borlänges andre man på operahimelen. Vår mas ifrån Kvarnsveden hette Sven- Erik Wikström, han friade till min mor i slutet på 40 talet eller i början av 50 talet. Detta ledde till en kort förlovning. Han gav henne silverskedar i present. Dessa skedar med tio till antalet har nog inte putsats sedan dess och är svarta idag.

Min kära mor är borta sedan -69, och brukar då inte dessa skedar, Sven-Erik är också död och gör inga anspråk på skatten. Ska jag sälja dom på Tradera.com? Nej, de lär inte inbringa många ören.

Om hennes liv med unge herr Wikström vet jag inte så mycket, mer än att han finns i några fotoalbum här hemma. Dom kanske umgås uppe i himlen, vem vet. Sitter de på ett moln måhända och sjunger en kuplett.

Den förste mannen på Borlänges opera himmel var Jussi Björling, mer känd utanför landet än i Sverige. Vi har ett museum där en eldsjäl arbetar. Ett museum värt att se även för en icke operaentusiast. Dom kanske skulle vilja ha mammas silverskedar och ställa i en monter. Där de anger med en liten lapp "Sven-Eriks förlovningsgåva till fästmön Elsa"

Idag dukas det inte till fina kaffekalas. Den tiden är förbi. Men tänk vad tio små ärgiga kaffeskedar kan få igång tankarna en Lördagsmorgon innan arbetet.

Det brinner en låga...

Kategori: Minnen

I kväll har jag tänt ett ljus...
en låga som får brinna.
Brinna för livet, brinna för döden.
En liten låga ämnad för dej.

Iimage25

En partikamrat har gått ur tiden

Kategori: Minnen

Det känns tungt att få höra att Lars- Ove Hagberg har avlidit. En partikamrat, med svada.
 Ett starkt ord har tystnat, en man som inte backade för något.
Det är svårt att inse att det är verkligt. Kampen för rättvisa fortsätter- Vila i frid Lars- Ove.