Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Kräftans gång...

Kategori: Minnen

Nu har damen i den lilla stugan åkt hem till Stockholm igen, låt oss kalla henne Lena. Hon känner sig inte bekväm med att kallas "damen". :)  Det blev ett fint möte med henne, ett lättsamt möte med många gemensamma nämnare.
Det blev väldigt tomt när hon for. Jag älskar alla möten med människor som fullständigt öser ur sig kärlek och spontanitet, hon är en person som är väldigt filosofisk och jordnära, enkel.
 
Den lilla stugan vid sjön...
Vi pratade mycket om livet, om medkänsla och vår stund i detta liv, samtidigt satt vi på hennes altan och såg på utsikten över sjön, efter ett tag då kom våra tårar och vi tittade på varandra och jag fick en varm kram. Vi tryckte på de knappar som är känsliga, vi lät oss beröras medan livet i världen pågick och vi satt där och såg ut över sjön. Två personer som hade funnit en fristad i världen.
 

Som ung hade Lena utbildat sig som el ingenjör i Stockholm, bland 70stycken karlar hade hon som ensam kvinna läst detta ämne som då inte över svallades av kvinnor, det måste ha varit på 50 eller 60 talet någon gång. Hon hade arbetat med det ett tag, sedan sadlade hon om och blev massör med olika inriktningar.
Lena berättade om den lilla stugan, med mycket kärlek och varför en kornbod från Barkargärdet just hamnat i den lilla viken på ön.
På 50 talet var hennes familj ute med sin eka och rodde, de såg då den här viken och rodde in. De tyckte om den så mycket att de bestämde sig för att kolla upp vem som ägde marken. Efter en tid då landade de i viken igen med bondens namn och traskade genom skogen och frågade bonden om de fick arrendera. Nej sade han, efter det så fanns det en gemensam bekant både till bonden och familjen som rekommenderade Lenas familj och de fick då ett godkännande av bonden. Nu har det lilla huset stått där sedan mitten av 50 talet och den transporterades nermonterad på isen. Lenas pappa var möbelsnickare som gjorde passande möbler, hon berättade också att pappan på 20/30 talet for till Chicago och jobbade just med det i några år. Här hade de sina somrar och känslan i huset och vid huset är så härlig. Stället inger hopp, lycka och sinnesro. Huset ropar glädje. När jag kom in i det så kände jag mina kreativa fingrar ville hjälpa och fixa till, piffa dit lite färg här och där, fixa saker som förenklade. Jag fick en "Ernst" kick.
 
 
 
I stugan finns inget el eller vatten, Det är fotogenlampor och en liten öppen spis där det brinner några vedträd för att få ut den kalla och regniga sommarens fukt. Blombuketten på bordet tog jag med mig den dagen Lena bjöd på lunch, en champinjonsoppa värmd på gasolköket, ett gott bröd, ett långt lättsamt samtal om ditt och datt.
 
 
Jag börjar fundera över mitt möte med henne och jag tänker att hon är nog min "modersfigur", fyra år yngre än vad min mamma skulle ha varit, och min egen mamma dog 1969, när jag var 9 år. Förstå mig rätt, jag är inte ute efter någon ersättare, men jag tror att just det vi pratar om, det hade jag nog samtalat om med min egen mamma också, de tillhör samma generation. Hur som helst så är det ett varmt möte.
 
 
 
Här har tiden stått stilla, nu ser jag fönsterdekorationerna inifrån, i fönstret står pappans gamla hyvel. Ni kanske minns ett inlägg innan där jag tagit en bild på hyveln och jag skrev och spekulerade "det är kanske damens pappas hyvel". Ja så var det, han var ju möbelsnickare, klart att han hade en hyvel. De härliga och somriga gardinerna, minsann design Carl Malmsten.
 
 
En gammal tallrik från Berns, på linneduken, i en liten kornbod från Barkargärdet finns 6 stycken tallrikar från Berns Restauranter, fantastiskt. Det är roligt att få se var gamla ting hamnar. Undrar om Berns vet att deras tallrikar finns ute på en ö i en spannmålslada. :)
 
 
Den här dagen kom temperaturen upp i 24 grader, en dag på sommaren som jag längtat efter. En varm dag, med mycket värme i stugan. Tänk att jag fick uppleva den inifrån, jag som under så många år vandrat på utsidan och önskat att få kika in. Jag kände så väl att med denna stuga fanns det den kärlek och värme som jag så många gånger haft känslan av från utsidan. Min magkänsla hade rätt att här fanns lyckan. Lycka behöver inte vara mer än en kornbod, tänk på det. Vågar vi öppna våra sinnen så kan vi hitta den i det vi minst anar.
 
 
Den lilla verandan med utsikt över sjön. Här fanns det fullständiga lugnet och harmonin, de gamla bubbliga fönsterglasen i olika vinklar gjorde föremålen till nya former. Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag pratat med Lena, och hon planerar att komma tillbaka i höst och plocka lingon. Vad glad jag blir, jag som just skulle skriva att jag saknar henne i huset, det är tomt och övergivet.
Faktiskt så måste jag få säga att det känns lite som filmen "Änglagård" men med mindre stoj. Jag får stå ute på vägen och ropa "Hon är tillbaka..."
 
 
Tills dess är den gröna dörren låst med sin nyckel...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: