Mia Jäverlings Blogg

Sitter här i en varm husvagn, gubben ligger bredvid, och ser på en film. Ute har mörkret anlänt och det är becksvart i skogen. Jag ser bara spegelbilden av mig själv i rutan. Ett blont huvud med en frisyr som ser ut som en skruvad trådmopp. Därute är det vinter, där gör sig rådjuren redo för kommande natt, de skriker,  herr och fru Korp har hittat en ett träd för nattlogi. Ute viner vinden, ganska kylig och snön faller i samma riktning som vinden.

Denna tillvaro får mig att må bra, rensar hjärnan, tillför hjärnan energi. Att tillåta mig själv få gå in i detta lugn, tränar mig på att inte göra någonting. Under dessa sista år har jag blivit duktig på att faktiskt vara tillfreds med bara ta in styrka, suga i mig, se allt som finns  omkring oavsett om det är lugn eller en korp, en sten. Att upptäcka livet är mer tillfredställande än att sukta efter ett slags rampljus eller bekräftelse. Jag behöver inga bekräftelser mer, jag känner att det mesta faller eller ha fallit på plats inom mig. Jag litar på mig själv. Jag är jag och det är gott nog.

 

Igår middag åkte vi ut och körde på värme, åkte hem och inhandlade typisk husvagnsmat, en smörgåstårta, rostbiff och potatissallad, mackor. Alltså inga nyttigheter. Dagen flöt iväg med lite skottning, skratt, kramar och om livet.

 

Vi pratade om familjen och kärleken till alla och vad barnen betyder för oss, och vad vi betyder för varandra. Vi pratade om våren, sommaren. Ibland pratar vi ganska djupt och ofta om den lilla,  lilla guldkanten som blir till vår skattkista. Vi är ganska olika, fast ändå lika. Vi har de flesta av våra värderingar på lika nivå, våra intressen är både olika och lika. Han är lång och jag är kort. Trots våra olikheter så kan vi nästan alltid kompromissa och nå någon slags enighet. Vi älskar varandra. Ibland behöver vi inte ens prata, för vi har en känsla vad den andra menar, och gungar på en våg av samförstånd. Tänk att efter ett  kaotiskt liv hitta en livspartner som orkat med mig, som stått pall och alltid funnits för mig, oavsett. Har aldrig mött en man med så många goda egenskaper och kvalitéer någon gång. Nej han är inte perfekt, jo för mig är han det.

 

 

Idag eldade vi i gjutjärnskanonkulan, bara stå och stirra  i elden, lägga av en brakfis, flina och skratta som efterföljs med tystnad. Då har man blivit tighta med varandra.

Nu har kvällen sänkt sig över husvagnen och ön, ute i förtältet brinner några ljus i sin lyktor. De brinner för de som gjorde det möjligt för oss att sitta i vår husvagn och få den här kvalitetstiden. En gemensam kärlek till varandra och att få komma ut i skogen och bo tätt. Bara få vara.

 

Snart är det vår och sommar härute, då är det full fart här, då kan man knappt hitta den tystnad som nu finns här. Då är livet härute annorlunda på ett annat vis.