Vandring i verklighet och i fantasi...
Kategori: Funderingar
Jag letar upp platser, jag tar mig fram på grusvägar och dåligt asfalterade farleder, där stora gropar i vägbanan signalerar ett varnande om att sänka farten. Vägar som för längesedan glömts för att de stora vägarna ska prioriteras. Jag gör turer med mina kameror och mej själv. En slags meditation att under stunder få upptäcka platser ute i naturen, och jag vill gärna vara ensam.
Ibland så kan jag känna mig övergiven, ensam, kanske en gnutta rädd. Men det är en bra upptäckt att få lära mig att ensamheten också kan vara rogivande och lugn. Jag lär mig något under mina resor, jag lär mig om mej själv, jag lär mig om min historia. Jag besöker en del platser som jag fått med i min släktforskning, ställer ner båda fötterna och pejlar av. Sätter mig in i deras liv, det livet som gick att leva i ett fattigt Sverige på 1800 talet. Jag lär mig inte bara känna platsen, också mig själv in i kroppen. Jag får uppleva naturens överraskningar.
Skenshyttenäs, en plats där mina förfäder bodde. På mammas och
mormors sida.
När jag är ute och letar smultronställen i ren måfå, tittar jag på skyltar, ibland känner jag igen namnet på byn eller orten och gör en avstickare. Pejlar av platsen och ofta är det otroligt vackra ställen, ibland ser jag någon levande själ som går på grusvägen eller dricker kaffe i trädgården, då frågar jag och får ofta till ett bra samtal. Det finns så mycket upplevelser utanför staden. Andra avstickare jag gör kan ge full pott, chanstagningar. Jag känner liksom ett pirr i magen när jag kör in på vägen. Något i magen som talar till mig.
Tosarby, Gustafs
Att finna nya platser är spännande, sedan hitta fakta och historia runt platsen är som att upptäcka världen. Jag går tillbaka i mina funderingar och kan undra hur många platser finns det inte som jag inte har fått se och kanske aldrig kommer att upptäcka. Det viktiga i mitt liv är att våga att ta mig tid att göra den där svängen i livet att ta av från gamla invanda spår, mönster och färdvägar. Att livet stig inte är käpprak utan våga bryta mönstret och följa det som är okänt. Att ta ett litet kliv, att öppna en gammal dörr. Höra och uppleva knarret, det osmorda, det rostiga och glädjas över att verkligen ta tag i det. Positiva utmaningar kallar jag det, även om ingen annan är intresserad av att se vad den gör med mig så är det för min skull jag gör den. Att börja våga lite är början på något stort.
Östra Silvberg, St. Nicolai medeltida kyrkogård.
Att ensam gå igenom en grind till en medeltida kyrkogård, med gråsvarta slagghögar utanför muren och några kvittrande fåglar, lövverk som rasslar är en speciell känsla. Vem viskar? Vad det någon som sa något. Jag änder mig om, tyckte att det var någon som ropade. Jag ser ingen. Jag går in på kyrkogården och känner en respekt och en värdighet, jag får upp bilder hur det en gång rört sig här vid den gamla gruvan. Där vilar brukspatron Jonas Arnberg, vars släkt fortfarande finns och verkar i min stad. Här ser jag grunden till det kapell som en gång fanns här. Ett litet kapell. 
Minnestenen på St Nicolai kyrkogård.
Två gravstenar kvar, Jonas Arnberg och en i järn där skriften är på latin och jag förstår inte vem det är som vilar där. Lingonriset har tagit över, är det så det ska vara på en medeltida kyrkogård? Ja det ska inte vara krattade gångar där gruset krattas med ränder, snirklar där prydnader och skinande stenar med änglar och vita duvor dominerar. Det ska vara hård granit, det ska vara natur,det ska vara den medeltid det var. Den fina gamla muren runt kyrkogården, lagd för hand, vittnar om människors arbete. Den understa stenen har någon lagt dit, vad hette han? I vilket armod levde han, hur hade hans familj det? Hade han många munnar att mätta? I arkeologin och i historia så får experterna många svar, men fler frågor kommer upp i mina analyser. Det är ämnen som kan bli till en egen berättelse eller kanske en bok.
Brukspatron Jonas Arnberg f: 3/10 1722 d:7/9 1795. Jonas fick 12 barn.
I graven ligger även hans fru Chatarina
http://www.klanenjonsson.se/pb6e051fb.html
Jonas Arnberg förvärvade 1764 Östra Silvberg (mellan Borlänge och Säter i Dalarna) efter att ett par år tidigre ha anlagt sitt första rödfärgsverk vid Bondhyttan några km söder om Östra Silvberg. Han såg en möjlighet att ur de stora varphögarna utvinna rödfärg efter en redan 100-årig metod som han lärt sig vid Dylta bruk. Sedermera anlades även svavelverk och en mindre silverhytta för sovringsmalm. Jordbruket utvidgades med nyodlingar och skogen gav avkastning främst i form av träkol.
Att upptäcka mig själv är också att upptäcka mitt förflutna, andras förflutna. Se hur livet var, vilka och vem som fanns i den dåvarande verkligheten, vilka som banade vägen för nutiden. Att vårda det förflutna är viktigt samtidigt så kan du finna så mycket i dig själv när du tillåter dig att gå in i tanken, att spekulera, fantisera, hitta fakta. Nu är jag inte av Arnbergssläkten, men kan samtidigt känna att vilket arv de har att bevara. Vilken känsla att en gång om året får samla sin släkt och åka ut till St. Nicolai kyrkogård för att fika och träffas på gravplatsen. Det är ju inget vi ser på våra kyrkogårdar nuförtiden. På våra nutida kyrkogårdar ska vi viska, inte kliva på gräsmattan, vi ska plantera våra blommor fint, vi får inte välja vilken gravsten som helst. Det finns normer, och sentida traditioner som är restrikta. Kanske därför jag gick ur Svenska Kyrkan, det spontana finns inte. 
Det restrikta regelvrk på moderna kyrkogårdar, efter 100 år försvinner graven
om ingen längre betalar för den. Ett kulturarv som går i graven.
Visst är mycket otroligt, om vi bara orkar ta oss tid att fundera, att vi ids tänka på vilka som fanns innan oss, vilka som kämpade för att nå det drägliga i livet. Många spelade med sitt liv som insats, för att få medbestämmande och få en röst i samhället. Livet går vidare i samma spår, att någon ska tjäna på att den andra ska få mat. Systemet som blev till i och med att människan utvecklades finns kvar, och verkar orubbligt. Jag och andra har anpassat oss efter maktens agenda, allt för att överleva.
Ni säger kanske att livet ska och är inte politik, jo det är det. Så länge som vi tillåter oss att förnedras, bli fråntagna våra rättigheter. Att då få ta till metoder att göra själsliga rundvandringar på platser i modern tid stärker själen. I mina vandringar föds sociala idéer, långt från staden, i spöregn, i solsken och jag förstår att allt är faktiskt föränderligt, om jag vill.
Östra Silvbergs turkosa gruvhål.
