-Men skjut då förfan...
Kategori: Barn
På en fotbollsplan någonstans i Sverige pågår en fotbollsmatch. Ett pojklag med 10 åringar spelar, vid långsidorna står föräldrar och syskon och hejar på. Några av dem gapar och skriker, en pappa skriker högt samt talar om för sin pojk att han inte har på planen att göra.
Pojken tappar koncentrationen och står stilla på planen och tittar mot pappan. Ingen kan se hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men tårarna är på väg, den första har redan börjat att rulla ut ur ögonvrån. Domaren går fram till pappan, pratar en stund, man ser att fadern gestikulerar vilt med armarna. Efter ett tag lämnar fadern långsidan och går bort mot parkeringen. Han står för matchens första utvisning.
I början av 90 talet var jag en idrottsförälder, en passiv sådan som körde till matcherna och stod passivt vid sidan och tittade. När våra grabbar gjorde mål, då jublade jag, oavsett vilken som satt den. Alltid följde en gap farsa med, man stod så långt ifrån honom som möjligt för att han betedde sej otroligt illa. När min son slutade att spela efter några säsonger då kände jag en lättnad över att få slippa se den galne föräldern mer. Jag kan bara hoppas att han blev utvisad på livstid och att han inte får visa sej på en ungdomsfotbollsmatch mer. Såvida han inte ändrat sej.
Nu åker en föreläsare/ författare runt i landet och föreläser för föräldrar till idrottande barn. Under namnet "Barn ska ha kul" pratar Annelie Wikman ute i skolorna. Upprinnelsen till att hon började var när en grabb i hennes 9 årings fotbollslag inte fick vara med och spela. Då reagerade Anneli, och kunde inte bara låta det passera. Ett barn ska inte kränkas för att ledarna vill göra lag till elitlag. Hon menar att inga föreningsbidrag ska betalas ut till föreningar som håller på med elitsatsningar för barn upp till 13 år.
I ungdomsidrott oavsett vilken sport det är så ska väl självklart alla få vara med och ingå i ett team. När ledare och coacher börjar att sålla ut de som är sämre redan i den åldern då har idrott/ lek förlorat sin innebörd, då har mobbningen startat och utanförskapet visas tydligt. Då lär de vuxna ut att det är rätt att åt sidosätta vissa, de barn som inte är lika bra.
Annelie menar att föreningarna ska tydligt sätta upp klara spelregler och stadgar av vad som gäller. Föräldrar ska främst stötta sina barn. Att helst lyssna mer än att ge råd.
Min fundering är att hur kan man som förälder till ett barn som vill vara med någon idrott, bli så fanatisk att de skäller ut dem offentligt. De ställer så stora krav att lek måste bli allvar och ge resultat. Vill alla ha en "Zlatan"...
