Efter att ha bott runt om på några orter i Sverige, och att har jobbat på mansdominerande arbetsplatser har man de sista åren hamnat åt skogen. Att jobba inom handeln är frustrerande. En kvinnodominerande ställe, där bitterhet och orättvisor bubblar i det tysta. De är rädda om sina få timmar, de vill inte stöta sig. Alltför få har ingen kunskap om sina fackliga rättigheter, ej heller intresse. Sedan när försämringen når deras sfär, då viskas det, och bedjande ögon tittar på de fackligt engagerade, de som snart är borta ifrån oss.

De är kvinnor som tagit chansen att hoppa på en "hjälp" av arbetsgivaren, i form av ett Utvecklingshus som slussar vidare arbetstagare rill ett nytt jobb, till en utbildning. Sedan syns det inte att dom var tvugna att säja upp personal pga arbetsbrist.

Nu har de nya årsarbetsschemorna lagts i handen, i korridoren spiller ett gäng tårar. Deras tider är usla, många dagar ska de arbeta 3 timmar, en del har bara fått kvällstid, andra bara dagtid. Fler dagar för att täcka upp, mindre timmar. Sedan har det lösts med att unga/ studenter, den billiga arbetskraften får ta OB tider.

Själv känns det som att jag har kommit in i en passivitet inför det som stundar, jag blir inte förskräckt över något längre. Jag hänger uppe i taket och tittar ner på det som sker därnere. Ärligt jag orkar inte bry mej längre. För hur det än är så måste man stå eniga på en arbetsplats om någon förändring ska ske. Här sväljer de flesta skiten.
Jag är också en skitsväljare, men jag har försökt i så många år att få med mej de som inte vill "stöta" sig med chefen. Jag har kommit till insikt att det enda som kan rädda mej är en reträtt.

När jag väl gått ut genom dörren, då kommer jag inte att äntra den någon mer gång. Mitt medlemskort kommer att vikas sönder och jag lägger det på Tuppens skrivbord. Sedan får lakejerna kackla som de vill.

Denna Söndagsmorgon i November är mörk, snön som kom i natt lyser upp den tysta timmen. Att veta om att jag är ledig nästa helg ger mej en tillfredsställelse i alla fall. Då ska alla kartongerna med ljusstakar ner ifrån vinden, och den årliga lampkontrollen på ljusslingor sätter igång.

Om jag hade varit ledig idag, då hade jag valt en promenad runt älven, ner till kraftstationen, titta upp mot Kvarnsveden och se den tjocka röken häva sig upp ur skorstenarna. Sedan gå mot Pajala hängbron, gunga lite med knäna. Kanske skrika till lite: -Det löser sej...