Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Troligen kommer bloggen att försvinna...?

Kategori: Allm�nt

Hej
 
Jag har sagt upp min fasta telefon hos Telia och denna blogg är skapad på min Telia adress.
Jag har nu provat att ändra adress och det går nog tyvärr inte.
Ska kontakta dom innan 22 maj och se om det går att ordna.
Går det inte så  är det tyvärr adjö med denna blogg.
Det känns tråkigt om det skulle bli så.
Tackar er för att ni läst.
Ja vi får se hur det går.
Mia

Nedräkning pågår...

Kategori: Allm�nt

Semestern är snart här, Kuba hägrar med allt vad Zika-virus och Duengufeber heter. Jordskalven har hållit fan på sig sedan 25 januari. Skönt att åka från grannens vävstolsdunk och trumpetövningar. Bara höra vågskvalp.
Äntligen har vi fått oss en hyresrättt, efter nästan ett års sökande så kunde vi i veckan få skriva ett kontrakt med en privat hyresvärd. Vi har fått en stor 4:a med etagevåning och när vi var på visningen så sa vi båda "Wow", det var det första synintrycket när vi klev in i hallen.
 
Så när vi kommer hem från semestern så har vi mycket att stå i, med mäklarkontakt, och försäljning av detta objekt. Vårt mål var att få den såld innan de nya amorteringskraven träder i kraft och det ser ut att vi klarar det och att lägenheten blir mer attraktiv och att fler spekulanter som har möjlighet att vara med i matchen.
 
Ja vi lämnar denna bostadsrätt efter 19 år, som har varit trivsamm, och vi har haft det bra. Nu lägger vi gräsklippning och snöskottningen på hatthyllan för en hyresrätt utan större krav. Det ser vi fram emot.
Nåja själva flytten är väl inget skojig syssla, men när det blir klart så kommer jag att känna mig lycklig och lättad.
 
Först laddar vi "flyttbatterierna" med en skön solig semester, sedan tar vi tag i arbete, flyttning och mäklaren får hjälpa oss att sälja.
 
Det här året blir bra, det har börjat fint.
 
 

"Sektualisering"...

Kategori: Funderingar

"Man ska ställa krav på sina politiker", det är en mening som jag ofta har hört. Men än idag vet jag inte om det ligger någon som helst tyngd i de 7 små orden. Om jag ställer krav, då kräver jag och var hamnar min röst då? I papperskorgen. Ja då säger man att man ska "ansluta sig" till ett parti och kämpa för sina sakfrågor, göra sin röst hörd och kämpa. Vad händer om min syn på exempelvis Landstingets majoritetsstyre med mitt eget parti ser helt annorlunda på tex deras "missbruksvård och underhållsbehandling" av legala droger än mig. Jag för en diskussion med landstingspolitiker och dom har "köpt" snacket om hur det ska vara utan ett uns kunskap i sakfrågan. Jag är helt emot deras beslut som jag ser kan skada fler än det räddar. Ska jag stå som en idiot och hålla med för att jag är ansluten till det partiet, ska jag svälja det skitsnacket från lekmän som leker experter. Det handlar om liv eller död, Det handlar om etik och  moral.
 
Jag får inte kritisera för då hamnar jag på en osynlig lista och utpekas som en  Paria. Att hamna i ett sektliknande förhållande i en demokrati skriver inte jag på. I en sådan grupp finns ingen trygghet eller samklang. Att föröka manipulera min åsikt eller försöka böja mig som ett rö går inte. Inte när det inte finns någon vettig grund i detta eller om de som jamsar med och beslutar något som de absolut varken har utbildning i , någon erfarenhet eller aning om. När man tror sig veta vad som är bäst och absolut inte har den blekaste aning då kan det bli katastrof för andra.
 
Jag får inte vara av en annan åsikt och tycka olikt någon annan, när jag betalat in en medlemsavgift. Har jag däremot inte betalat då är jag plötsligt fri att få ha min åsikt. Då väljer jag hellre det senare. När inte kunskap i sakfrågor och ämnen prioriteras då får de vara. Jag kan inte påverka mina politiker, jag kan inte ställa några krav. Jag är bara en liten lus.
 
Jag tycker inte alls det är konstigt att folk inte organiserar sig utan fladdrar i vinden och inte vet någonting. Däremot tycker jag att det är sorgligt att det blivit så. Lojalitetspolitik, majoritetsstyren som tyvärr ställer till och konsensus blir antingen kattskit eller så agerar man som ett crew som surfar med på vågen.
 
Lojalitet för mig är något viktigt, fint. En vän försvinner inte för den håller på sin tro. Jag värderar också mina vänner och deras kunskap.
Att solidariskt göra något bra för många, som gör nytta och gynnar alla är bra om det fungerar. Att det inte fungerar är att en länk i kedjan brutits, av några eller någon.
 
Jag tänker fortsätta vara fri, göra det jag har kraft till. Jag tänker inte leva med munkavle och direktiv om vilken åsikt jag får ha, för då har ni fängslat mig. Och något brott har jag inte begått utan endast berättat om det jag vet, det jag känner och det som gör mig till den unika person som jag verkligen är.
 
Man kan kalla mig vad man vil, det spelar ingen roll, jag känner mig bäst själv och jag är ingen ond person, snarare tvärtom.
Att vakna upp kan både vara jobbigt och också befriande.
 

Seismologisk aktivitet...

Kategori: Resor

Jag har läst på UDs hemsida om just Kuba, nu varnar man för Denguefeber och Zika virus. Ja dessa myggjävlar tänker jag försöka hålla mej undan från. Men det känns inte som det värsta ändå. Det värsta är att man har på Kuba haft seismologiska känningar flera gånger i januari 2016, sist var tydligen igår. Den var M4,2.
Min absoluta skräck i livet är just jordbävningar och tsunamin. Jag låg och tänkte på detta innan jag skulle somna igår. Kollade var de tektoniska plattorna löpte i Karibien och det fanns ju söder om Kuba. Närheten till Haiti och Jamaica finns och vilken minns inte jordbävningen 2010 på Haiti...jag minns den med skräck, det gör nog befolkningen också som i fattigdom lever i resterna av den trots det gått 6 år.
 
Vad jag kunde förstå så hade det varit "känningar" och ingen katastrof, men tanken kommer, när blir den då? Känner också att där vi bor är en smal landtunga som löper ut i havet, och den ligger inte särskilt högt över havet.
 
Hmmm...
 
Ja det är väl ingen idé att stirra upp sig, det är ju som det är. Det är väl så att jag har aldrig upplevt det innan, och vill aldrig uppleva det. Sist vi var där så sa personalen att man kunna ibland känna så jag har ju ändå fått informationen. Efter vår sista resa när vi kommit hem läste jag om att det varit ett mindre skalv i Guantanamo. Så nog får jag skylla mig själv. Jag är övertygad om att denna skräck sitter i för att vi i Sverige är så förskonade från dessa naturkatastrofer. Jag kan heller inte Googla mig fram att det varit någon större jordbävning på Kuba.
 
Vad jag kan förstå så har den seismologiska aktiviteten varit ganska långt ifrån i Santiago de Cuba som ligger i närheten av just Guantanamo.
 
List of earthquakes in area 19°N / 85.5°W  -  23.5°N / 73°W
(updated: 24 Jan, 07:47 UTC)
 
Thursday, 21 January 2016
Thu, 21 Jan 03:09:39 UTC M 4.2 / 10.0km - [info] CUBA REGION - [I felt it] - 19.7200 / -75.9800 EMSC
Monday, 18 January 2016
Mon, 18 Jan 06:16:38 UTC M 4.4 / 10.0km - [info] Cuba Region - [I felt it] 19.7700 / -76.0000 GFZ
Sunday, 17 January 2016
Sun, 17 Jan 08:30:23 UTC M 5.0 / 10.0km - [info] Cuba Region - [I felt it] - [reports] - 19.7400 / -75.9400 GFZ
Sun, 17 Jan 08:17:35 UTC M 4.9 / 10.0km - [info] Cuba Region - [I felt it] - 19.7500 / -75.9800 GFZ
Sun, 17 Jan 06:48:09 UTC M 4.6 / 10.0km - [info] Cuba Region - [I felt it] - 19.7500 / -75.9200 GFZ
Sun, 17 Jan 06:37:27 UTC M 4.8 / 10.0km - [info] Cuba Region - [I felt it] - [reports] - 19.7700 / -75.9500 GFZ
 
 
Kollar på Magnituderna och det är ju inte så farligt ändå, kan det hålla sig på denna nivå mellen M4-M5 så kan jag leva med det...
 
Lätt 4,0–4,9 Kännbar skakning av inomhusföremål, skakande ljud. Större skador osannolika Ungefär 6 200 per år
Medel 5,0–5,9 Kan orsaka större skador på dåligt konstruerade byggnader över mindre regioner. Oftast endast mindre skador på välkonstruerade byggnader Ungefär 800 per år
 
 
Hännä i Dalarna upplever vi inte slikt, kan va att det skakar till på Midsommarafton lite grann men annars så är vi förskonade.
Jag åker i alla fall och hoppas värmen kan få mig att skingra tankarna.
 

...nu börjar jag att packa...

Kategori: Resor

Nu återstår bara 18 dagar till min returresa till Kuba. Jag ser verkligen fram emot detta, jag njuter inombords, jag längtar och minns sanden mellan tårna. I minnet finns den tidiga morgonen kl 04,00 när jag stod på stranden och månen brottades med små molnskyar och ljuset från Luma varierade och blänkte i det vida havet. Tystnaden, vågskvalpet och blicken mot en osynlig horisont som fanns där borta i fjärran. Den första morgonen i Karibiens ljumma värme och mörker, bara månen var min ljuskälla.
 
Jag har börjat att packa, en lång resa till en plats där inte mycket av våra vanliga hygienartiklar finns att köpa, så det mesta måste plockas med. Varma kläder för de något kyliga kvällarna och tunna kläder för de varma dagar.
Mina kameror har jag gått igenom, tömt på sommarens bilder. Nya minneskort inköpta som passar att föra över i "paddan". Fotoplaneringen och kameror är redo. Nu som förra gången så kommer jag att skriva dagbok. Efter resan så kommer dagarna att dokumenteras här på min blogg.  Internet på Kuba är inte det bästa i världen, säkert inte heller det sämsta. Egentligen är den kontakten inte viktig för mig. Känns skönt att få vara ifred.
 
Jag ser fram emot Trinidad som ligger i centrala Kuba, lite österut. De som varit där har talat om att det är vackrare än i Havanna, och det säjer inte lite. På 1600-1800 talet var Trinidad ett stort centrum för handel med socker och slavar. Staden finns med på UNESCOs världsarvslista. Det ska bli spännande att få ta del av de byggnader och få övernatta. En färgstark stad säjs det.
Vidare till en djungelvandring till Topes de Collantes, ett oförstört landskap som ligger en halvtimmes färd norr om Trinidad. Efter vandringen så kommer vi till Caburnifallen (Salto del Caburni), där vi tar oss ett bad efter ca 40 minuter vandring.
 
Bild lånad från turistsida Cuba.
 
Vi ska även se hamnstaden Cienfuegos ytterligare en stad på UNESCOs världsarvslista även kallad "söderns Pärla" under kolonialtiden. En kyrkogård från 1830 talet som ska vara helt otrolig, med en staty av La Bella Durmiente (Törnrosa). Vi ska även se Santa Clara, en grupp invånare från Remedios som hade flyttat från kusten från att undkomma piraträder grundade staden den 15 juli 1689.
Hela den turen kommer att bli häftig. Min förhoppning är också att det blir många härliga bilder. Vilket jag är övertygad om.
 
I min absoluta längtan finns givetvis värmen, bad i 27 gradigt vatten, sol och en energiboost efter en tung höst och en turbulent inledning på mitt nya och trevliga jobb. Jag känner att min kropp är i ett stort behov av denna fullständiga filosofiska och kulturella resa, med nya intryck som ger ögat en bild av det sköna och den verklighet som finns på Kuba. För Kuba är verkligen verkligt, än är det så gott som orört, oexploaterat och har en osvensk och naturlig skönhet som få länder jag besökt har. Landet är obeskrivligt och mina känslor för det är en svår uppgift att beskriva.
 
Jag längtar också efter att få åka ut med min man och besättningen på fiskebåten för djuphavsfiske, den turen blev inställd förra resan pga. lite för blåsigt väder. Den egentliga fiskesäsongen är inte nu, men vi hoppas att få upp någon Guldmakrill i alla fall, eller någon liten fångst. Sen ska jag simma med delfiner, jag ska åka ut med en katamaran till Cayo Blanco, den vita ön, snorkla i det kristallklara vattnet och bara lata mej.
 
Bort från ett genomkyligt Sverige, och med kyligt så menar jag mer än bara minusgrader. Landet tippar och det känns som ett hav av diaree´. Ett uppviglat land där galenskap hyllas, här haglar fördomar och folk spyr galla över varandra. Ett land som jag inte längre känner mig välkommen i, där jag döms för att jag har en åsikt. Fördomsfullhet ger status, elakhet belönas och ett evigt skitsnack.
Det är skönt att få komma bort ibland och radera ut eländet om så bara för en kort period. På Kuba är jag välkommen.
 
 
 
 
 

Nytt år...

Kategori: Allmänt

Jag har kommit igång på mitt nya jobb och börjar bli varm i kläderna. Mycket nytt att lära och en hel del erfarenheter har jag med mig sedan tidigare. Jag trivs trots att det är en liten röra så här i början fast när allt sätter sig blir det bra. En fin arbetsgrupp, bra arbetskamrater.
Äntligen ramlar det in lite pengar på mitt konto. Efter att ha varit inkomstfri från mars 2015-november 2015, så är en inkomst säkrad, och en fast anställning inom kommunen. En arbetsplats som inte styrs av riskkapitalister och vinster i välfärden. Det är jag tacksam för.
 
Att jag inte haft någon som helst inkomst under mitt arbetssökande från mars till november beror helt enkelt på att fackföreningarna Unionen och Vision klantade till det så kopiöst när jag skulle göra min övergång så de brast totalt i sin information om hur jag skulle anmäla och registrera min nya a-kassa. Så efter 40 år i a-kassan blev jag avstängd vilket ledde till att jag inte fick stämpla. Otroligt förbannad blev jag men insåg att det är ingen ide´ att kriga mot Goliat, för jag förlorar ändå. Otrevliga personer som handlägger a-kasseärenden både i Unionen och Vision och de kom fram till att allt var mitt ansvar. Ja nu har jag registrerat mig i en ny a-kassa och är inne igen.
 
Julen flöt på utan hets och stress, arbete och lite ledigt. Tid till mina söner och man hade jag också. Idag är det den sista julhelgen, trettondagen, när den är över så är eländet slut. Grannen slog väl igång sin vävstol innan jul och det bankade i hela huset, glasen klirrade i skåpen och det dagliga dunket slog monotont i hus och huvud. Det borde vara totalförbjudet med vävstol i lägenhet/parhus. Det är som att höra en pålmaskin stå och banka med sitt monotona dunkljud. Jag uppskattar hantverket men som granne till detta så blir jag less.
Förhoppningen blir vi snart blir erbjudna en bra lägenhet så vi kan sälja detta. Om jag ska vara ärlig så trivs jag i mitt boende, men har bott färdigt här efter 20 år. Det är inte vävstolen som skrämmer mig, det är all snöskottning och gräsklippning som fått mig att tröttna. Jag vill slippa det, för alltid.
I april - september vill vi bo i vår husvagn och bara ha det skönt, inte behöva ansvara för klippning eller något annat som rör trädgård. Vi vill syssla med annat.
 
Ser fram emot 2016, jag har en känsla att det blir ett bra år för min egen del. En hel del planer och roliga bokningar. Om 33 dagar åker vi på returresa till Kuba. Äntligen får jag ladda mina egna batterier och kamera för att skapa foton som bara blir så bra. Otroligt mycket att fota på Kuba, härliga miljöer och vackra människor. Mina egna batterier behöver laddas efter höstens pärs då jag höll på att mista mitt barn. Jag har inte riktigt kommit över oroströskeln än och jobbar på det. Är otroligt trött i kropp och själ, fast känner att jag sakteliga återvänder till verkligheten.
Sedan finns det energitjuvar som dyker upp då och då, ställer krav och beter sig märkligt. Trots att jag försöker vara neutral så kickas jag rätt i ansiktet. Trodde jag var en medmänniska som förmedlade det jag borde men det kom tillbaka som en käftsmäll tillbaka. Har insett för längesedan att det inte är mig det är fel på. Jag tycker mycket illa om maktspel och maktpositioner även om de som har makten är omedvetna om det eller blockerar.
Nog om denna skit.
Jag vet att man får tillbaka det som man ger, och ger man inget då står man totalt ensam kvar och om hjälp skulle behövas i det läget, då finns ingen. Helt logiskt.
Så fortsättningsvis så försöker jag inte delge saker till personer i välmening som missbrukar förtroendet eller gör ett drama av vanlig jävla medkänsla.
 
Idag är det svinkallt ute, -17,2, helt sanslöst. jag vill inte gå ut, men måste ta mig till affären. Jag gick ut och satte på motorvärmaren och tänkte snart går jag barfota på stranden på Kuba, samlar snäckor, ser pelikanerna som flyger förbi. Sätter ner foten i sanden och gör ett avtryck, som utplånas vid nästa våg. Min stund på jorden är ett ögonblick. Jag måste njuta av tiden som är kvar. Sönerna är vuxna och fixar sig själva, nu förverkligar jag mina drömmar. Sen då? När jag är borta? Då förverkligar mina söner sina drömmar, i framtiden. Tyvärr har jag svårt att njuta av kylan. Jag vill ha värme. Därför tog jag en kopp varmt te, nu.
 
Foto: Mia. J. Kuba 2014
 
 
Ändå längtar jag ut till en vintervistelse i vår husvagn, med fiske och mys. Finns inget som är så fränt som att värma upp vagnen, ligga på kvällen och veta att kylan finns bara några millimeter utanför, med skogens djur. Antar att det inte går att synkronisera våra ledigheter i januari, februari fylls med Kuba, men efter det så kanske våren dyker upp och isfiske och husvagnsliv kommer igång.
 
Till sommaren, i juli åker jag och mina söner till Dalhalla och ser Neil Young. Det är så roligt att vi har det bra tillsammans, vi funkar så bra och har musiken som ett gemensamt intresse. Vi tre har det roligt, vi skrattar med varandra och har en alldeles speciell kontakt som får mig att må bra. Jag upplever alltid något nytt med dessa herrar och önskar dom verkligen en bra framtid. Allt är inte alltid givet det vet jag.
 
 
Foto: Mia.J, Stockholm 2014
 
 
Tyvärr skriver jag inte så ofta i bloggen, fast när jag väl sitter här och knappar så tycker jag att det är rogivande, att dela känslor, upplevelser och drömmar till mig själv, och kanske till er andra, det är trivsamt. Man ska inte vara så personlig kanske någon säjer. Jag har inte ett helt liv framför mig längre, det ligger bakom mig. Jag släpper aldrig mitt innersta publikt, det delar jag med verkliga vänner och min familj så det ni hör från mej är bara ytskrapet. Vet inte om jag nyss kom på ett nytt ord..."skrapa på ytan" blev "ytskrapet" som faktiskt låter vackrare.
 
Ha det så trevligt till nästa inlägg...ser också att jag har haft bloggen sedan november 2007,, jag är inne på mitt 9:e år. Har inte tjänat ett öre på den, jag blev ingen Blondinbella...hahahaha. Några få besökare under året och jag är fullkomligt nöjd med det :)
 
 
 
 
 
 

Den där julen...

Kategori: Allmänt

Julen står för dörren. Jag säjer som de flesta eller några, när ungarna var små så pysslade jag och fixade. Nuförtiden så blir det ett par fönsterstakar och lite levande ljus. Det funkar för oss. Julklapp till vårt barn-barn och en varsin till de två sönerna och sedan är det klart. (julklapp till mitt barn-barn blev inställt för givaren fick inte nämna sitt namn på klapparna. Så klapparna fick lämnas tillbaka till butiken, Jag lämnar inga namnlösa presenter, aldrig,)
Maten består av en liten skinka, lägger in sill. Jag gör Janssons frestelse och endast jag äter gravad lax. Rullar ett gäng köttbullar, sen är det klart.
Snart är eländet över. Fattar inte hur folk kan slukas i detta gigantiska jippo. På fredag är det över.
Min man jobbar julafton, kväll. Jag kliver av mitt pass kl.9 på julaftonsmorgon. Så här ser vårt liv ut och vi är nöjda med det.
Föresten jag har fått fast anställning, en bra lön, inom det område jag har utbildning för. Jag har slipper ha en privat arbetsgivare och är kommunanställd. Det känns extra skönt både för egen del och för den verksamhet jag jobbar i. Ingen privat "Bert" som gör vinst på andras olycka.
Pippi Långstrump började skolan för att få sommarlov. Lite så känner jag med fast anställning, jag får semester. Semester är ett härligt ord som är ett stort samtalsämne och en underbar rättighet. Jag gillar att ha ett roligt uppdrag i mitt jobb och känslan att få kvittera ett arbetsår och gå på semester är en speciell känsla.
 
Om 50 dagar gör jag o mannen ett återbesök på Kuba. Ännu en fantastisk resa till ett land som genomsyras av vänlighet och stor gästfrihet. Än är landet inte i USAs grepp och klor. Fiske, utflykter ochpolitiska samtal står på listan. Sedan ska jag simma med delfiner också vilket jag önskat under många år. 
Dalhalla i Rättvik bjuder på Neil Young i juli. Jag och mina söner har fått bra biljetter på rad 21. Tänk att mina pojkar influerats av min musiksmak och tagit till sig min idol. Det är roligt att vi tre kan göra detta tillsammans.
 
Jag är nu tillbaka i a-kassan...i februari å lyckades unionen tillsammans med Vision sulla bort ett nästan 40 årigt medlemskap. Alla stämpeldagar jag hade gick åt helvete och deras otrevliga och otydliga "information" gjorde så jag fick stora konsekvenser med att under lång tid i min arbetslöshet inte fick en enda krona.
Nu har jag äntligen fått lämna dessa två fackföreningar och hittat en ny som jag tror har ett större medlemsansvar.
 
År 2016 ser bra ut. Jag ser fram emot det. Jag har nog slagit huvudet på spiken...
 
 

Det basala är bostad, värme och medkänsla...

Kategori: Samhälle

Det är mörkt nu på många sätt och vis. När jag vaknar så går jag upp och tänder ljus och lampor, sedan får de lysa tills jag går och lägger mig. Ett kompakt mörker som lägger sordin på dagarna. Jag önskar ingen snö, jag är glad varje gång jag ser på termometern och den visar plusgrader, då vet jag att de som inte har tak över huvudet och de som sover för bar himmel inte fryser fullt så mycket.
Jag har ett hem, jag har värme och det basala i livet, ett hem. Det mest basala för att klara livet, vardagen, tryggheten och arbete. En bostad. Om jag skulle förlora den så skulle mitt liv snabbt raseras och grunden skulle rämna. Det är den nedersta, den absoluta botten som jag skulle nå förutom döden.
En skrämmande tanke som kan ske snabbt om inte allt skulle stämma. En enda livskris och ett haveri kunde vara ett faktum.
Att skyla problemet är inte mitt arbete, mitt kall är att synliggöra katastrofen. Visa att den är ett faktum, att den är sann och en verklighet. Inte skylla på att de hemlösa och bostadslösa "inte vill ha ett boende". I enlighet med de lagar och regler kommunen har så KAN de inte få ett boende efter som de missköter sig med antingen ett beroende eller en psykisk sjukdom. Att ge en hemlös missbrukare en kommunal morot i form av...att nu slutar du missbruka eller vara psykiskt sjuk så kan du få prova bo i en lägenhet, men missköter du dej så åker du ut på backen igen.
Ett uråldrigt koncept som aldrig har fungerat någonstans fortsätter man att erbjuda. Kostnader räknas och den gruppen verkar vara ett dilemma och för dyr. Att man inte kan titta på hur andra kommuner som lyckats väl verkar vara tabu. År ut och år in så fortsätter denna misslyckade process. Är det kunskap och vilja som saknas? Snarare de sistnämnda.
I Helsingborg startade man ett projekt som sedan blev etablerat som heter Boende Först. Där har man utvärderat sitt projekt och ca 80% av de som deltagit i Bostad Först har lyckats behålla sitt kontrakt med hjälp från ett dygnet-runt-team som backat upp de boende på alla sätt och vis. Detta projekt har fått ringar på vattnet och spridit sig till andra kommuner där man haft samma goda resultat. Visst kostar det. Men vad kostar inte uteliggare och hemlösa samhället som det är idag, och hur många liv skördar det att utelämna en viss grupp i gemenskapen? Ingenting är omöjligt om viljan och ett engagemang fanns hos politiker (oavsett partibeteckning).
 
Det blev ljust en stund, när jag tänkte på Helsingborg och hur de lyckats, solen gick snabbt i moln när jag tänkte på uteliggarna i min stad och bläddrade i RIAs almanacka för 2016 och såg bilder på de personer som har det svårt i vår stad. Jag tänder ett ljus och hoppas på en förändring 2016. Det är hög tid att viljan återvänder.
 
 

Öde stranden möter vågen...

Kategori: Ilska / frustration

Jag minns ganska väl den där morgonen i Bohuslän 1966. En påsk då jag stod nere på stranden och fick bud att min mamma varit inblandad i en svår trafikolycka. En av de få barndomsminnena jag har.
Än idag kan jag känna den kalla vinden, och den varma vårsolen mot min kropp. Hur jag stod där spenslig, avskalad och rädd. Jag såg bort långt och därute låg Kalvön.
Som vuxen tror jag att det ögonblicket då jag var 5 år och snart skulle fylla 6 har etsat sig fast på näthinnan av en orsak, vilken vet jag inte. De stunden är fortfarande så närvarande att jag för några år sedan skrev en dikt om just den stunden.
 
Horisont
Nere på stranden stod en ensam liten flicka
hennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.

Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.

En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.

Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.

Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.

Just idag vet jag inte varför det minnet hänger kvar, fast jag antar att i just den stunden började mitt liv att formas till den person jag är idag. Någon gång får jag kanske ett svar. Det var ett känslosamt möte med mig själv och med det ofattbara som händer alla personer i livet. Ro blandat med tragedier. Att som barn lära sig att förstå den orättvisa och sorg som kommer att drabba oss genom vårt vandring som levande.  Det finns inget facit hur vår tid på jorden ska vara. Den skapas av mig och alla andra. Vi regisserar tillsammans framtiden men döden rår vi inte på.
Detta hände 1966, och 1969 till jul dog min mamma. Hon lämnade oss barn, där stod jag och fick själv bli vuxen medan en sjuk frånvarande far skulle sköta mig. Hur det gick är inte dagens fundering för den biten har jag försonats med.
 
Hur blev framtiden, den som jag inte visste något om den dagen då jag stod nere på stranden? Jag tänker inte berätta de olika tiderna i romanform utan hoppar framåt i nutid, just här där jag står idag.
Jag är lika rädd som den dagen 1966, jag känner den iskalla vinden mot hela min kropp. Jag ser ett samhälle som förändras alldeles för snabbt i en riktning som får varenda hårstrå på min kropp att resa sig. Jag ser en ondska och handlingar som inte kan beskrivas i ord och jag ser ett hat som får mig att gråta. Inte heller har jag den akuta lösningen, för den kommer ändå inte att släcka alla härdar som gror i samhället.
Däremot tror jag att staten och kommunerna måste fokusera på det verkliga, Det är dags att bygga ett samhälle som fokuserar på det sociala frågorna och på just människan. Glömma visioner och planer på den hårda strukturen och ta tag i den sociala biten på alla plan. Bygga upp skyddsnät, ha strategier för grogrunder som för människor i social misär, missmod, uppgivenhet.
 
 
Det här fungerar inte längre, det finns så många grupper, tillhörigheter och klasser i samhället och jag känner att på några år har en anarkianda nått samhället och det verkar vara okey. Man får göra precis vad man vill utan konsekvenser, för samhället har inte de resurserna att sätta in för att alla medborgare ska få vara trygga. Otrygghet skapar otrygghet.
Jag kan ibland känna mig som någon 1600 tals dåre som analytiskt spår framtid, olyckor och ett samhälle i fritt fall. Du ska tänka positivt och på möjligheter, säjer man. Ja självklart ska man se möjligheter, fast när samhället inte bjuder på de möjligheter som ger trygghet då bitarna i tryggheten demonteras bit för bit i en snabb takt. Då är det svårt att bygga på en gammal sönderplockad grund.
När kommuner och staten inte har full kontroll på samhället det är då otryggheten kryper in i människors sinnen och själar. Vi måste ju förstå att det är hög tid att göra den stora felsökningen och bygga upp ett evidensbaserat samhälle rakt över. Det gäller från 0 år till döden, det gäller rätt över i hela den sociala sektorn.
 
I mina analyser över framtida arbetsplatser har jag sett behov av "föräldrarutbildningar", jag ser utbyggd sjukvård utan väntetider, jag ser ungdomspsykologer och kuratorer redan i förskoleålder, jag ser kommunala beroendecetra för alla typer av missbruk i kommunal regi, jag ser kommunala lösningar för boende av psykiskt sjuka utan diagnoser och med. Jag ser en stort team som kan handha medborgarna innan de rasar. Det ska finnas utbildningar som är utformade så att man jobbar med människan och den ska vara i fokus. Skolan måste ha lärare och bra utbildning, utslagningen av barn måste raderas och utstötningen av människor måste få ett slut. Hela analysen bygger på evidens/ samhällsberedskap/ vård / utvärdering. 
 
Politikerna och politiken måste rikta sina blickar mot sina medborgare och prioritera dom i första hand och andra visioner och högtflygande planer måste få vila och stanna.
Jag bor i en stad där jag inte trivs längre, för mig känns den ful, den bjuder inte på något mer än betong och dumhet.  
Kulturen/ sociala sektorn måste få bli ett av grundpelarna i min kommun, inte handel. En kommun med en gratis musikskola, ett kulturhus där människor får chans att visa att de finns. Inte låsta rum, där kulturen ska stänga ute kreativa människor pga höga kostnader. En inbjudande kommun där aktiviteter finns en lördagseftermiddag, en utställning, en teater ett öppet fik en plats att samlas i. Nu är det bara dött, så jävla dött.
Många sitter inte och tittar på travlördag eller fotbolls kväll. Alla är inte sportintresserad.
Inte ett museum det finns öppet, ett museum med konst, utställningar mm.
Nu vandrar jag igenom en park med möjligheter som brann ner 1978. Diskussioner om olika slags arenor ligger på politikernas bord. Om alla spelar fotboll då blir vi en lycklig stad, bygger vi sportcentra i centrum då drar det folk. Är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Nej det är rena natta.
 

Herr Björk, jag och mitt barn...

Kategori: Allm�nt

Utanför mitt fönster har min fina Björk klätt sig i höstens kostym. Björken som var en ung sticka när jag flyttade hit har växt sig stor och stark. Nu börjar grannen sprida lögner om min björk, att han är sjuk och att vi måste ta bort honom. Grannen har gjort en omskrivning av trädexpertens rapport för att få sin vilja igenom och avverka den för att grannen inte vill ha den skymma . Jag avslöjade lögnen.
 
 
Personen handlar i egenintresse, Och det är en egoism som är otäck. Värre är att vränga orden som trädexperten sagt. Familjen blir trädkramare fram tills dess Björken får en annan diagnos och slipper dödsdom.
 
Att en förening som hade en "Bullerby" känsla på några år blev en plats där jag snart inte orkar befinna mig känns olustigt. Jag vill bara bo, jag vill att föreningen ska skötas av ansvarsfulla personer som värnar om medlemmar, trygghet och ekonomin. Att det är trevligt.
 
Veckan som gått har varit en av de värsta i mitt liv. Aldrig förr har livet varit så märkligt. Att efter att ha upplevt ett barns död- som gudskelov via elchoker fick tillbaka sitt liv har jag befunnit mig djupt nere i förtvivlan och hoppet har kommit och gått. När jag kommer hem efter att befunnit mig mest på sjukhus så vill man avverka en fullt frisk björk som i många år agerat skuggplats och ljuvliga sommarförmiddagar på min altan. Min enda skugga.
 
Nu har livet återvänt för mig, mitt barn och förhoppningsvis min björk. Sakta tar vi oss tillbaka till oktobers gråa och disiga verklighet. Vintern är snart i antågande, och jag förbereder mig.
Idag är jag tacksam, över de personer som på ett ärligt sätt visat sitt stöd för min familj. Kärleken till den är stor och den är en kraft som för mig vidare och jag börjar bli stark igen.
Jag behöver ett positivt flöde nu som kan bryta ner ilska och dårskap och negativa energier. Ett så jävla starkt flöde som påverkar så fel. Det svårt att ha minuspoler runt omkring, men jag kämpar att göra om energin till den logiska och rationella person jag kan vara.
Mig lurar ingen-det handlar inte om tillit-det handlar om magkänsla och att jag faktiskt tar tag i saker och söker sanningen. Jag känner när folk ljuger för mig. Jag är duktig på det.
Herr Björk, mitt barn och jag ger inte upp.
 

Inget är i affekt...

Kategori: Allm�nt

Under några tillfällen i mitt liv har jag tagit viktiga beslut och skridit till handling. Det har varit viktigt för mig att göra det, kanske obekvämt för andra. I min egna beslut som rör mitt eget liv, eller åsikt så bryr jag helt enkelt inte i om det är obekvämt för andra. Beslut som är viktiga för mig, det ligger helt på mitt ansvar.
Jag märker väldigt väl när det är dags att skrida till handling, det gör jag nu. Att komma in i ett rum och det blir knäpptyst och man kan höra nålen falla, då är det hög tid
 
Jag är en "politisk" person och har nog så alltid varit. För hela min vardag och liv är en politisk värld. Det handlar om allt som rör sig. Jag gillar att diskutera och att lära. Finnas på min nivå, påverka och bidra med den kunskapen jag sitter på.
Att ingå som medlem i ett parti har jag nu varit sedan 2006, tror ja det var. Det har varit fantastiskt på många sätt och vis. Nu känns det att jag inte vill engagera mig nåt mer, just nu. Min ideologi stämmer ganska väl överens med mitt partis, men brister totalt i en av mina hjärtefrågor, då fungerar det helt enkelt inte. Jag har under några dagar varit i "debatt" på Facebook och via mail med en av "mina" landstingspolitiker och jag blir banne mig mörkrädd på den okunskap som hen besitter. Jag blir riktigt rädd. Inte heller blir jag lyckligare när jag vet att mitt parti som vanligt är lillebror åt ett parti som missbrukat min hjärtefråga i många år. Jag kan inte stå bakom en politik som inte gynnar de som är missbrukare.
Jag tänker inte förklara ingående vad det handlar om för det är för stort och komplext för den som inte är väl insatt, och det förstår jag. Men som politiker måste man borra ner sig, ösa ur fakta, lyssna på olika källor och ställa sig objektivt och se från olika håll, vad är bra, vad är dåligt, vad tycker de som drabbas, vad säjer forskning, hur jobbar vi, vad finns för konsekvenser. Att som hen sa ,att rädda liv blev, för magstarkt för mig.
Hela det politiska systemet ska byggas upp så att det räddar liv, situationer, trygghet, vård och omsorg. Politik idag handlar om hur man sätter sin stad på den där jävla kartan, det är bara kosmetiskt.
 
 
Foto: Mia
 
 
Mitt liv blir nu att utan partibeteckning gå ut och kämpa för det som jag brinner för, och mitt val för personer som inte finns på kartan i vår stad, de glömda. Det handlar om uteliggare, hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka. Nu måste någon börja att laga det trasiga skyddsnät som ligger på botten av en djup sjö. Nu handlar det inte om min förträfflighet som medmänniska utan nu handlar de om de som behöver hjälp. Jag kan inte längre acceptera att politiken ser på när man förgör människors självkänsla. de som inte längre orkar kämpa för livet.
 
Jag tänker inte be om ursäkt för den jag är.
 
 

"Situation hemlängtan"...

Kategori: Samhälle

 

Att personer blir hemlösa beror sannolikt både på individuella faktorer och brister i samhället.

Hemlösheten i min stad eskalerar, människor har inte tak över huvudet. Unga kvinnor/män, psykiskt sjuka, missbrukare och folk i tillfällig kris har inte en sovplats. Det finns inga skyddsnät för de som redan är de "osynliga" i samhället. Majoriteten har lovat "alla" tak över huvudet i december 2014, och ännu har inget hänt. En politisk arbetsgrupp skulle tillsättas våren 2015 och arbeta för de hemlösa, vem vet om gruppen kom till stånd, jag vet inte.
 
Kommunen har "byggt bort" de tillfälliga sovplatser som fanns med en arkitektur som är på stark framfart i de flesta städer. Den exkluderande arkitekturen, man bygger bort möjligheten att få ligga ner. http://www.dn.se/ekonomi/obekvam-design-motar-bort-oonskade-fran-staderna/
 
 
En duva på torget som söker trygghet och värme
 
 
I mina ögon är det fruktansvärt att de som lever i hemlöshet får känna att de är mer och mer oönskade. Kommunens skyldighet är att ge de hemlösa stöd och hjälp, men inte vara bostadsförmedling. Om kommunen ska vara stöd och hjälp och det inte inkluderar tak över huvudet då har det redan brustit i den viktigaste delen av en människas chans till ett anständigt liv. Kommunen vill inte ha de hemlösa under broar och på bänkar, den möjligheten har de redan byggt bort med exkluderande arkitektur, de är friskrivna att lösa ett boende då har vi ju ett moment 22 och alla medborgare i en kommun ska behandlas lika. Jag får inte ihop den här ekvationen.
 
I kommunfullmäktige pratas sällan politik och i synnerhet nämns sällan hemlösheten, där vilar en del ögonen och sover medan något markberedningsärende behandlas. Jag skulle kunna lägga ut ett foto på en sovande ledamot i fullmäktige, men det är inte min mening att vara spydig eller dum, min mening är att få de personer som somnar på sina poster att vakna till liv och se vad som sker ute i samhället.
 
 
Vad gör vi när vi inte har några hemlösa som Dough Seeger, en framgångssaga. Från gatan till känd artist. Vi kan inte vänta att alla som lever utan säng ska bli generaldirektörer eller country artister, vi måste se dom där de är. Allra längst ner på samhällsstegen, i botten. Vi måste lyfta upp de som räddas kan och hitta lösningar till de som är så sjuka att de behöver vård. Det är tvunget att först hitta temporära lösningar för att sedan finna permanenta.
 
En bänk utan byglar och metallpiggar som går att vila på
 
Situationen i min hemstad är tydligen inte greppbar, man saknar vilja, kunskap och planer. De saknas resurser som vanligt men har ändå tankar i arenabyggen och områden där det projekteras för den hårda varan. Betong gjuts i köplador, torg läggs om, stenar flyttas, från ett ställe till ett annat. Fontäner får nya placeringar på torget och nya bänkar med byglar monteras för flanörer. Men en lösning till de som fallit mellan stolarna, de som är sjuka och saknar bostad finns inte på agendan. Man blundar.
 
 
 
Jag har funderat en tid och jag kommer att starta en "stödorganisation" om volontärintresse finns, där de som är intresserade får vara med i uppstartningsskedet och komma med idéer och vara behjälpliga i uppstart och arbete även stödpersoner. Jag känner att de hemlösa behöver något/några som kan föra deras talan mot myndigheter och kommun. Några som trycker på.
Är ni intresserade så kontakta mig på min mailadress som finns överst på bloggsidan.

Jag kommer starta en Facebooksida som går under arbetsnamnet "Situation hemlängtan"
 
 
 
 

...än brinner var våg som i blod och guld...

Kategori: Bilder

Vissa dagar tar känslorna överhand. Ibland är det jobbigt att vara känslig, fast samtidigt är det en egenskap som är väldigt bra att bära på, då jag hanterar den rätt. Jag måste hela tiden ha kontroll över den och när jag har det då fungerar den som en bra egenskap.
 
 
Bilder talar, en strand kan betyda mycket, vi tolkar bilder olika, så vi måste vara försiktiga med att övertolka, det är som med känslor. Bilder har en slagkraft. Jag själv har alltid älskat bilder mer än målningar. Med en kamera så befinner jag mig i bilden och känslan. Om en bild jag tagit inte vaggar in dej i min känsla så ser jag inget konstigt i det. När jag känner att min bild talar till mig, då har jag lyckats. För mig behöver inte en bild följa fotokonstens regler, hade jag haft den manualen i mitt huvud då ett foto ska tas, då hade det inte blivit någon bild.
Jag har min tolkning på bilden ovan, du kanske har din. Nu säjer jag inte att bilden ovan är en rent tekniskt bra bild, nej den är tagen med mobil, inte redigerad, men den symboliserar något för mig. En känsla av att jag står där med sorg i hjärtat och ser ut över vattnet. Jag är aldrig ute efter att vinna priser, utan försöker fånga min egna känsla.
Jag tar sällan porträttbilder eller foton på människor, bara om de ber om det. Jag skulle kunna ta en bild av någon och om fotot var bra eller en viktig bild så hade jag lagt den i min mapp. Hade bilden haft något som hade kunnat förändrat så hade jag tagit ett etiskt och moraliskt beslut om att dela den.
 
 
Ett ögonblick, min fot trampar i sanden, snart når vågen och mitt steg suddas bort och finns inte mer. Våra avtryck är plötsliga och vi är dåliga att ta hand om den plötsliga tid vi har och lever i. Energin från en våg suddar ut ett fotavtryck på en sekund. Vi förstår först när mognad finns att vi inte är eviga och att vi faktiskt behöver varandra.
 
Kuba
 
Ett liv är skört, liksom en snäcka kan det snabbt gå i krasch, fast vågorna fortsätter att föra med sig nytt in till stranden. Ett lugnt hav, ett dramatiskt hav.
 
Bohuslän
 
Jag står på stranden igen, i olika delar av landet och uti världen. Krusningar på vatten, vågor, storm är inget vi kan styra över. Låt oss släppa vågens kraft och acceptera att den finns och det är inget vi kan göra mer än att bygga upp pirar och hinder för att stoppa. Efter en tid har kraften i vågen grusat hindren.
Att lägga kraft på att hindra är en dålig lösning.
 
En bild av en strand, en sjö ett vatten och stora hav, det är den bild jag vill förmedla idag. Jag älskar vatten som är mitt element.
Jag tände ett ljus på min lilla strand, det kändes skönt i mitt hjärta, än så länge kan jag göra så för jag har rätt att gå till min strand och göra så. Idag finns inget som kan hindra mig, ingen lag, pir eller stadga.
 
 

Den sista dagen i augusti...

Kategori: Funderingar

Nu är vi här, den sista dagen i denna månad augusti. Hösten gör sitt intåg, sjöfåglarna  låter som ostämda trumpeter, knarriga hovtänger. De tutar och tjuter i skymningen och gör sig redo för sin resa söderut. Jag var här när de flög in och välkomnade alla och jag kommer att vinka av dom. Igår satt en Trana eller om det var en Häger nere vid badet, en ensam själ i sina funderingar över livet, kan tänkas. De brukar inte komma så nära bryggorna. Kanske den inte skulle med hem...
Jag fotade men den blev för kraftigt zoomad så kvaliten blev inget vidare, men någon läsare kanske avgöra om det är en Häger eller Trana. Jag är urkass på fågelnamn.
 
Häger eller Trana?
 
Jag är ingen höstmänniska fast mer och mer har jag kommit att i alla fall stå ut och acceptera hösten, försöker njuta av alla färgspel och att som en del säger "får gå in och tända ljus". Egentligen så älskar jag de ljusa sommarnätterna, jo det gör jag. Mörker skrämmer mig inte, men tycker att den ljusa perioden är alldeles för kort. Ön bjuder på lugn, men även dramatik. Häromkvällen då jag var själv lät det som vilda djur ville döda varandra, det var lite kusligt. Någon kom fram att det kunde ha varit grävlingar som var i slagsmål.
 
Räknar dagarna till min returresa till Kuba, idag är det 162 dagar, när jag bokade var det över 300 dagar kvar. Tiden flyger fram rätt som det är så är vi i februari. Kuba blev för mig ett land som jag gillar, skulle väl kunna tänka mig att bo där om några saker förändrades. Nu är det lite väl långt till Kuba och då nöjer jag mig med husvagnen på ön. Jag har alltid trott jag var en sk. "stadsmänniska", men har nog funnit att det var en villfarelse. Det var den gamla normen som skapade tron, att alltid ha bott i stan, för det mesta bott i lägenhet. Fast bo i hus, är inte min melodi, Som vanligt blir jag motvalls och kan tänka mig att bo på landet i en hyresrätt. Och hur stora är oddsen att man bygger ett hyreshus mitt bland sommarstugor och jordbruksmark? Jag är väl jäkla komplicerad kanske.
 
Varandero, Kuba 2014
 
 
Har gjort en intresseanmälan nu på en lägenhet (i stan), 95 m2 och 4 rum. Jag hoppas vi får den, jag håller tummarna att den är okey och att vi som sist (fin lägenhet mitt i stan utan p-plats, vi tackade nej) fick första tjing av fem som intresseanmält. Nu hoppas vi att allt ska gå i lås. Nu är vi färdiga i bostadsrätt, bland vävstolar, gapande grannar och katter som ska in i varenda öppet fönster eller dörr. Nu ska vi sälja. Det känns skönt att kommit så långt i tanken. När vi lever från och till på ön är det varken lockande med gräsklippning eller snöskottning. Hålla efter trädgård ligger inte överst på önskelistan. Härute finns inga större krav. En lägenhet på 4:e våningen med hiss är perfekt inför ålderdomen, och jag tror att det hög tid att nu sträva efter lägenhet om man vill ha en någorlunda billig. Om det byggs nytt då blir det ett pris som ligger långt över den månadsavgift vi redan har.
 
Nu flyger Korpen över och hälsar god morgon, slår sin lov över ön, hovrar runt och kollar att allt är som det ska. Jag älskar Korpen och Koltrasten, de är mina favoriter, lite knasiga och trasiga, den ena sjunger skönt och den andra skorrar hest som efter en whiskeyfest, två motpoler i samma skog.
 
Jag kom aldrig ut i kajaken som jag fick, dels fanns ingen paddel med. Jag gjorde inga större försök att skaffa någon när badtemperaturen låg under 18 grader och regnet öste ner hela sommaren. Jag gör ett försök nästa år. Hade tänkt att ta små fototurer in i vikar och upptäcka, men det får bli nästa sommar.
Nästa sommar vill jag nog till Skottland också :) Vi får se hur ekonomin ser ut. Skulle vara kul att ta med yngsta sonen till Edinburgh och kolla, ta bussen och fara norrut och söderut. Ja det var en tanke att jag "ville".
 
Kvinnans lilla vik.
 
 
Kvinnan i lilla huset, vi håller kontakten. Hon vill komma tillbaka i höst och plocka lingon. Hoppas att hon kommer. Känner starkt för henne som person, och hon är på samma "breddgrad" som mig. Hon gillar också att filosofera och drömma, är jordnära och diskuterar gärna samhällsfrågor. Jag går verkligen och saknar henne ibland, går ner till hennes lilla stuga som ofta ler mot mig i solen.
 
 
Trots sommarens väder har det blivit många häftiga solnedgångar (uppgångar har vi inte på denna sida).
Jag får aldrig nog av alla färger och dramatik som ibland inträffar. Det spelar ingen roll hur många bilder som ligger i mina mappar, när jag tittar på dom så minns jag nästan alla för ingen var lik den andra. Moln är något som hela tiden formas, de är mjuka, snabba, milda och ibland dramatiska. Denna bild ovan togs den dag i augusti då jag trodde min husvagn skulle bli en "Noaks ark" och flyta bort. Dagen då himlen öppnade alla sina portar...i 60 minuter. Så här såg det ut efter den urladdningen. Magiskt.
 
Blommorna är inne på sista versen, jag fick ingen Gös denna sommar men maken fick desto fler. En enkel panering tillsammans med kokt potatis och någon god kall sås. För mig behövs inte mer, manipulerad fisk är inget för mig, då man proppar fisken med allsköns saker, utan enkelt och naturellt som framhäver den verkliga naturliga smaken. Sedan får jordens alla kockar ha sin uppfattning, Per Morberg får proppa sin Gös med tomater och citron, jag proppar min Gös med nästan ingenting, bara en Panko panering.
 
 
Den Röda solhatten vinkar i vinden, den gör sitt denna sommar/höst, den visar sin prakt, bjuder in till ett avsked.  Jag älskar mitt nya stora perennland, som jag tror kommer att bjuda mig på en explosion nästa sommar.
Kräftfisket gick åt fanders, tjuvar kom och länsade burarna, blir så trött åt snåljävlarna som inte kan köpa sig ett fiskekort och fiska lagligt. Hade kommunen haft service och sålt korten under en tid, från ett datum till fiskedagen då hade nog några av tjuvfiskarna haft chans att köpa. Som nu 27 maj och 6 Juni, det ligger så lång ifrån 14:e augusti. Där får man nog tänka om, tack.
Idag spikar vi lite mer trätrall och öppnar upp mot baksidan, dörr nr 2 i förtältet, det blir ett flöde och tältet "ser" längre ut. Där ska ett två stolar och ett cafebord stå och grillen. På dom två stolarna ska jag och min man sitta och fortsätta drömma om livet, planera och ha dom där bra samtalen som gör att vi går vidare i livet som två individuella personer som värnar om varandras intressen och liv. Samtid och framtid kallar jag det.
Nu ska jag ut och fånga dagen, prata med korpen, hämta vatten och se på solen.
 
 
 

Kräftans gång...

Kategori: Minnen

Nu har damen i den lilla stugan åkt hem till Stockholm igen, låt oss kalla henne Lena. Hon känner sig inte bekväm med att kallas "damen". :)  Det blev ett fint möte med henne, ett lättsamt möte med många gemensamma nämnare.
Det blev väldigt tomt när hon for. Jag älskar alla möten med människor som fullständigt öser ur sig kärlek och spontanitet, hon är en person som är väldigt filosofisk och jordnära, enkel.
 
Den lilla stugan vid sjön...
Vi pratade mycket om livet, om medkänsla och vår stund i detta liv, samtidigt satt vi på hennes altan och såg på utsikten över sjön, efter ett tag då kom våra tårar och vi tittade på varandra och jag fick en varm kram. Vi tryckte på de knappar som är känsliga, vi lät oss beröras medan livet i världen pågick och vi satt där och såg ut över sjön. Två personer som hade funnit en fristad i världen.
 

Som ung hade Lena utbildat sig som el ingenjör i Stockholm, bland 70stycken karlar hade hon som ensam kvinna läst detta ämne som då inte över svallades av kvinnor, det måste ha varit på 50 eller 60 talet någon gång. Hon hade arbetat med det ett tag, sedan sadlade hon om och blev massör med olika inriktningar.
Lena berättade om den lilla stugan, med mycket kärlek och varför en kornbod från Barkargärdet just hamnat i den lilla viken på ön.
På 50 talet var hennes familj ute med sin eka och rodde, de såg då den här viken och rodde in. De tyckte om den så mycket att de bestämde sig för att kolla upp vem som ägde marken. Efter en tid då landade de i viken igen med bondens namn och traskade genom skogen och frågade bonden om de fick arrendera. Nej sade han, efter det så fanns det en gemensam bekant både till bonden och familjen som rekommenderade Lenas familj och de fick då ett godkännande av bonden. Nu har det lilla huset stått där sedan mitten av 50 talet och den transporterades nermonterad på isen. Lenas pappa var möbelsnickare som gjorde passande möbler, hon berättade också att pappan på 20/30 talet for till Chicago och jobbade just med det i några år. Här hade de sina somrar och känslan i huset och vid huset är så härlig. Stället inger hopp, lycka och sinnesro. Huset ropar glädje. När jag kom in i det så kände jag mina kreativa fingrar ville hjälpa och fixa till, piffa dit lite färg här och där, fixa saker som förenklade. Jag fick en "Ernst" kick.
 
 
 
I stugan finns inget el eller vatten, Det är fotogenlampor och en liten öppen spis där det brinner några vedträd för att få ut den kalla och regniga sommarens fukt. Blombuketten på bordet tog jag med mig den dagen Lena bjöd på lunch, en champinjonsoppa värmd på gasolköket, ett gott bröd, ett långt lättsamt samtal om ditt och datt.
 
 
Jag börjar fundera över mitt möte med henne och jag tänker att hon är nog min "modersfigur", fyra år yngre än vad min mamma skulle ha varit, och min egen mamma dog 1969, när jag var 9 år. Förstå mig rätt, jag är inte ute efter någon ersättare, men jag tror att just det vi pratar om, det hade jag nog samtalat om med min egen mamma också, de tillhör samma generation. Hur som helst så är det ett varmt möte.
 
 
 
Här har tiden stått stilla, nu ser jag fönsterdekorationerna inifrån, i fönstret står pappans gamla hyvel. Ni kanske minns ett inlägg innan där jag tagit en bild på hyveln och jag skrev och spekulerade "det är kanske damens pappas hyvel". Ja så var det, han var ju möbelsnickare, klart att han hade en hyvel. De härliga och somriga gardinerna, minsann design Carl Malmsten.
 
 
En gammal tallrik från Berns, på linneduken, i en liten kornbod från Barkargärdet finns 6 stycken tallrikar från Berns Restauranter, fantastiskt. Det är roligt att få se var gamla ting hamnar. Undrar om Berns vet att deras tallrikar finns ute på en ö i en spannmålslada. :)
 
 
Den här dagen kom temperaturen upp i 24 grader, en dag på sommaren som jag längtat efter. En varm dag, med mycket värme i stugan. Tänk att jag fick uppleva den inifrån, jag som under så många år vandrat på utsidan och önskat att få kika in. Jag kände så väl att med denna stuga fanns det den kärlek och värme som jag så många gånger haft känslan av från utsidan. Min magkänsla hade rätt att här fanns lyckan. Lycka behöver inte vara mer än en kornbod, tänk på det. Vågar vi öppna våra sinnen så kan vi hitta den i det vi minst anar.
 
 
Den lilla verandan med utsikt över sjön. Här fanns det fullständiga lugnet och harmonin, de gamla bubbliga fönsterglasen i olika vinklar gjorde föremålen till nya former. Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag pratat med Lena, och hon planerar att komma tillbaka i höst och plocka lingon. Vad glad jag blir, jag som just skulle skriva att jag saknar henne i huset, det är tomt och övergivet.
Faktiskt så måste jag få säga att det känns lite som filmen "Änglagård" men med mindre stoj. Jag får stå ute på vägen och ropa "Hon är tillbaka..."
 
 
Tills dess är den gröna dörren låst med sin nyckel...