Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Maria Paria...

Kategori: Funderingar

Jag säjer som Jockmocks- Jocke: "Tjosan, tjosan!" tänker på den glade samen och blir full i skratt. Ja skratt och glädje är något som jag faktiskt värderar högt. Att vara glad och känna livsglädje är ett måste för mig, om jag inte vårdar det som gör mej glad och ger mig glädje då faller jag tillbaka i ett destruktivt beteende. Det ska finnas orsak och verkan i det som jag sysslar med, jag kan inte göra något som strider mot mina tankar och värderingar, då blir det fel. När något känns totalt olustigt eller fel, då måste jag gå.
 
Sitter precis och tänker på ett tidigare inlägg här i bloggen som beskrev vilket bra år jag haft. Jag häpnar lite över mig själv och klappar mig själv på axeln för att jag har lärt mig se det positiva, och inte det som inte föll mig i smaken under det gångna året. Jag har omedvetet lärt mig läxan. Den jag lärde mig på skolan, då jag läste till Behandlingspedagog.
Förr då skrev jag när jag var ledsen, då kom dom där svarta, tråkiga, djupa tankarna då offerrollen kröp ur mej och svettades ut den skarpa lukten, som stank rädsla, orden var svedda, och vissa saker var pest.
Idag så skriver jag i huvudsak om det positiva som faktiskt har verkan, som för mig fram på en surfvåg, jag vågar ta beslut som är bekväma för mig, och obekväma, kanske mindre bekväma för andra. Mina val är mina egna och besluten tar jag. Om jag felbedömer då är det mitt eget ansvar, inte någon annans, glöm aldrig det.
Jag kom på mej själv nu i skrivande stund, vad kan jag egentligen häva ur mej här, fast jag har inget jag vill häva ur mej. Jag vill bara påstå, tala om att om ni ser mig som en svikare i mina egna beslut, då tänker ni fel. Jag har inte svikit, jag är inte den som sviker, men jag är den som förstår när jag inte har mer att ge i en grupp som redan har satt ribban. Om det nu spekuleras i mina beslut så sluta genast med det, om det finns frågor så går det alltid att lyfta på luren. Jag har inga hemligheter och heller inga problem med någon person. Däremot så förstår jag något, jag ser något som gör mig rädd, som jag inte vill bli inblandad i.
 
I min personlighetsutveckling har det hänt så mycket under de sista åren, där jag gått mot något som jag längtat efter att se på mig själv som den person jag verkligen är, där jag har hittat en person som är jag. Jag vet hur man jobbar för människor, hur målfokuset ska vara inställt, hur framgången ska nås genom enkla lösningar. Att grotta, och förbanna något gammalt går inte, jag kan inte sitta och förbanna livet som varit för det för mig aldrig framåt. För att överhuvudtaget överleva måste jag bort från det destruktiva som förgör mig och jag hamnar i ett gammalt beteende.
Från att ha varit fördomsfull, något som överfördes från en far under min uppväxt, så har jag jobbat så inåt-helvete med att radera fördommar och att istället hitta orsak till saker och ting. Alltid lurar en orsak till varför och hur människor beter sig eller handlar. Jag försöker och måste förstå människor, oavsett.
 
Min glädje i livet är troligen att finnas för andra att förvandla något som jag äger till något nyttigt för någon annan. Att dela det jag har, både ord eller hjälp. Jag ser det egoistiska samhället, och jag ser den makt som folk vill ta och ha, till varje pris, och jag vill inte med i det. Jag är inte längre clownen som vill stå i manegen och slå med piskan. Jag är nog en figur som vill verka i bakgrunden, inte exponeras. Jag tror jag vill vara den vanliga, den som finns men inte syns, den som kan komma hem efter en dag på jobbet och känna att jag har gjort dagen bra för andra och mig själv. Jag kan inte tillåta att min energi läcker ur mej och kvar ligger ett russin.
Mina sista 30-40 år i livet ska jag leva, jag har inte haft den möjligheten under min uppväxt under mitt liv. Det blev så jävla fel. Jag vill ägna mitt liv åt att istället gottgöra de jag skadat, och kasta all skit åt helvete.
Jag måste få leva det nu annars dör jag inombords. Jag lyssnar på de som tror på mig, jag umgås med de som kan leda mig, hålla mej och stötta mej. Konstigare än så är det inte. Mina ambitioner kanske inte överensstämmer med era, då säger jag att jag härskar i mitt liv. Det är jag som är min egen.
Låt mig vara den jag blev - och än är jag inte klar.
 
 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: