Solen gick ner...och upp..
Kategori: Funderingar
Måndagen 20 April var alldeles otroligt fin, en dag värd att minnas. En dag då jag sög i mig all den energi som denna vårdag bjöd på. Makalös kan man säja. Att få vistas härute på ön är en ynnest och det är som att vistas i en stor laddningscentral. Vaknade vid 8 tiden och drog upp rullgardinen i husvagnen och termometern stod på 10 grader plus, vårfåglarna kvittrade i varje träd och buske och perkulatorkaffet smakade vansinnigt gott. Jag klädde på mig och tog en morgonpromenad...
...ner till Runn, till den lilla stugan som en kvinna äger. En stuga som stått i 50 -60 år och som kvinnans far en gång fraktade på plats, drog stugan på isen en vinter. Den har stått på ett arrende sedan dess, nu börjar nuvarande ägare att bråka och vill ha bort henne för att kunna bygga "lyx". Vid den här lilla stugan känner jag glädje och lycka och det känns som om tiden stått still.
Den trevliga kvinna bor i Stockholm och varje sommar kommer hon, hennes barn och barnbarn för att fiska och njuta. En stuga som var den tidens semesterboning/lyx då vanligt folk ville komma från industrin och andas luft. Jag tror att jag ska intervjua henne denna sommar och göra en berättelse om huset och dess historia.
På gården ligger flera "skorvar" och rester efter små ekor, några är nästan sönderruttnade och en är täckt med plåt för att skyddas mot väder och vind. I viken ligger fortfarande lite is kvar. De ruttnande "vraken" utgör bara en bild av olika epoker och olika tider och de ligger och gör bara miljön som en tidskapsel.
Bara aktern kvar, måhända har man tagit upp många gammelgäddor med båten, nu ligger den som en installation och jag känner att låt naturen göra sitt.
Vi låser innan vi stänger för vintern, att låsa betyder att "vi är inte här" vi vrider om nyckeln i det enkla låset och talar om att här får ingen vistas just nu. Då förr var det en enkel regel, och att det man ägde var ens eget. Eller var det inte så. Känner att dagens sommarstugor är i riskzonen för kofot och brytmärken och respekten för att någon äger något är satt ur spel...
Några dyra prydnadssaker och materiella ting behövs inte, här dekorerar man med det som verkar vackert, färgat glas genom en ruta som är gjord på gammalt vis får en vågig effekt och om jag ändrar vinkeln för mitt synfält får flaskorna olika former, som gelé.
I ett annat fönster står en gammal hyvel eller det kanske heter rubank, kanske hennes fars verktyg som hittat sin plats för beskådan av enstaka besökare. Varje sak har en historia, har en berättelse och är inte några historielösa spontaköp. Höstens instängda flugor ligger döda på fönsterbrädet. Deras tid varade bara en sommar. Vår tid är längre, och vi har ett större ansvar än sommarflugan.
Snart kommer barnbarnens badkläder i olika färger pryda tvättlinan med de solblekta nyporna som inte är eviga. I sommarvinden torkar allt snabbt. Jag tycker om tvättlinor, för jag vet aldrig var dom tar vägen, de fortsätter in bland träd, in i skogen och slutar på en rostig spik någonstans eller lindat runt ett träd som växer och linan växer in i barken.
De knuttimrade falurödfärgsfärgade väggarna visar vilken teknik som användes. I sommar ska jag fråga kvinnan om jag får fota inne i stugan och få ett annat perspektiv av stugan som jag så länge varit så nyfiken på. Är det mesta kreativa orginallösningar som hennes far fixade, är det primitiva lösningar? Utan el och vatten, är det primitivt eller bara en doft av det som var.
Den gamla spiken, den rostiga som sitter i väggen är vacker. Ja jag tycker den är fin. Att uppskatta en spik är väl inte riktigt i dagens moderna torx samhälle där skruvdragare är var mans ägodel, och batteri är en rättighet. En "spikjävel" är snart en bristvara, maskintillverkad spik säljs nog mycket mindre idag, är förr, och smidd spik får jag kanske tag på hos Bukowskis Auktionsverk. Vi anar inte att allt förändras, smått och stort, vi fattar det inte förrän vi saknar det. Då undrar kanske ni vem i hela världen skulle sakna en spik. Tänk rent symboliskt på allt som försvunnit som ni saknar, kanske Raketost, GB:s glass Cassatapinne, förnimma om smaker lukter och känslor. Eller kanske rätten att vara sjuk och inte bli utförsäkrad. Rättigheten var glasklar förr, nu kostar du pengar i alla utredningar mellan doktor, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst och gudarna vet vem mer. Nåväl vi lämnar 5 tumsspiken...
Barr från gran och fur på det gamla plåttaket, vissa blåser bort, nytt fylls på, andra förmultnar. Tidens kretslopp på ett plåttak någonstans i skogen i slutet av april. Vem orkar "bry" sig, mer än jag. Jag är nog en person som vill leva i både och itanför, jag menar, veta att jag kan ta mig till platser där det moderna bruset är bortblåst både på plats och i mitt huvud. Känna att det finns ställen där inget kan göra mig förbannat och där det råder absolut stillhet och klokhet.
Vintern har släppt sitt grepp och ger nu upp, alla årstider har sin charm, några är mer "hatade" än andra fast känner mig tillfreds när jag vet att det finns andra årstider. Jag hade turen att inte födas på ett isberg. Jag hade lyckan att födas in i fyra årstider och i alla överlever jag. Det handlar om att hantera, orkar jag inte skotta snö då får jag flytta och ge fan i snön (vilket jag ska, flytta) . Hela livet handlar om att inse, tänka, hitta lösningar, och ha en tro på sig själv. Det hittar man inte på några framgångssidor i tidskrifter utan det känner man inom sig själv. Jag tror att alla har en kreativ konstnär inom sig, har en syn och en dimension som kan skådas om man verkligen släpper på de normer som samhälle och andra målar upp vad som är det idealiska. Att lita på sig själv i första hand är den viktigaste upptäckten jag gjort.
Om jag skulle kalla mig konstnär skulle väl någon ha synpunkt på det. Ingen ska ifrågasätta vem jag är, jag vet vem jag är. Och inte alls handlar det om mina principer utan det handlar om mitt sunda förnuft. En del... fast de inte tror det...så är så är de fast i det kapitalistiska samhället, och tror att det handlar om karriär och att falla på knä inför makt. "Principuttrycket" är en floskel, ett ord som kommer ur någons mun för att den verbala förmågan är satt ur led. Jag menar, jag är en person som har åsikt och inte en "princip" En del tuffar på i det spår som någon bestämt, utan att ens förstå.
Ja vintern släpper sitt grepp, jag ger inte upp, jag ser på, jag accepterar och förstår. Jag visar glädje och låter mig yvas över det som finns. Var glad förfan! Det är inte andra som bestämmer vem jag är, och jag är inte en liten princip jävel.
Solen gick ner i går också, liksom den gör varje dag. Vi alla har den stor äran att få se samma sol gå upp och ner, värma oss. Vi delar den, vi gläds, vi svettas. Den är gemensam. Jag kan aldrig bestämma om du får vara glad över "min" sol. Vi delar, vi har den tillsammans, den är gemensam ända tills den slocknar.
