Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Oktober...

Kategori: Funderingar

Då har jag tillbringat två nätter på ön i ensamhet. Igår skvalade regnet och jag hade inga problem att njuta på den öde campingen, tillsammans med sjöfåglarna som klagar över hemresan till varmare länder.
Jag har sovit skönt, jag har reflekterat över hur livet går att njuta, jag har summerat mina personliga framsteg. I detta har jag även tittat på mig själv i min roll som människa, när kliver jag fram och när backar jag. Struntar verkligen i att vi kvinnor blir kallade "gnällkärringar" när vi är av annan åsikt eller säger emot någon som redan har satt ramar. Jag har strävat efter att få ett äkta skinn på näsan och är väl på god väg.
Tyvärr finns det allt för många som har ett skinn som är byggt på osäkerhet, rädsla och gamla normer, i samma stund som åsikten yppas finns där osäkerhet och en bön av bekräftelse. 
Insikten är skön, jag är stor nu, jag går min väg med de kunskaper jag besitter.
 
Jag går mot en härlig höst, jag som alltid "tyckt illa" om hösten har lärt mig att vara accepterande och se den som en bit av tillvaron. Den går över ganska fort, den skadar ingen, den kan vara kall och ruskig, den kan vara vacker, den ger luft att andas och är speciell med all sin färg, och det dystra. Kanske som livet ska vara, nyanserat med jorden och myllans färger.
 
 
 
 
 
Idag stänger vi ner vattensystemet, tömmer vattentankar, lindar in husvagnen i en vintervila, plockar hem det som inte ska vara här. Inget ska få frysa sönder. Skönt att nu slippa plocka upp-och ner förtält utan att ha ett som alltid står uppställt. Vi kommer att finnas härute senare i höst och i vinter. Jag har i så många år suktat efter att få fira jul eller nyår, men alltid är det någon av oss som jobbat. Att sitta härute i det djupa mörkret, med stjärnklar himmel måste vara härligt. Hoppas att det blir en pimpelis i år så vi i alla fall tar oss ut på sjön denna vinter. Förra vintern var det ingen riktig is.
 
 
 
 
 
 
Nu har jag mycket att se fram emot, en resa, arbete som jag tycker om, en familj som jag älskar, barn som jag känner stor omsorg för. Som förälder har ja felat, precis som alla andra föräldrar. Hur många fel jag gjort finns inte på listan, men jag har en medvetenhet om det och får försöka göra det bästa av det. Mina barn är myndiga och stora, men jag finns som ett stöd, när dom behöver. Dom är självständiga precis som jag. Det finns levande och döda som jag saknar och alltid minns, de döda finns där de är, och de levande blir såsmåningom ännu mer levande. Det är inte jag mot världen längre, det är jag och världen. En stor skillnad, en mäktig sådan.
 
 
 
 
Ibland när jag läser mina blogginlägg, så upplever jag dom som någon predikan. Men så är det inte. Jag befinner mig inte på någon yogakurs eller något nirvana. Utan har hittat in i livets mening, och det logisk. Jag är som en sambandscentral där jag följer flödet och vet hur jag ska hantera med och motgångar. Jag kan väl säga att jag är en del av detta trots att jag sitter ensam i en husvagn, mitt i skogen, och det känns bra,
 
.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: