Mia Jäverlings Blogg

En kväll som den här går i vemod och en otrolig sorg, ett barn har blivit bragt om sitt liv, funnet nergrävd i en grop. En liten flicka som hade hela livet framför sej, som var ovetande om det onda som finns här runtomkring oss. En familj har blivit bestulna på sitt älskade barn.

Det finns så mycket ont och oförklarligt att jag saknar ord att uttrycka mej med.

En familj i Falun, som sedan åtta år väntat på att få höra vad som hänt sin dotter och syster har idag fått veta vem som mördade henne den där juni kvällen . Det som dom befarat är idag sanning. Men nu kanske sorgen kan gå in i ett annat stadie.

En kväll som denna tänder jag två ljus och lider verkligen med familjerna. Att tycka och anse har jag ingen ork att göra. Jag fylls av en matthet, en maktlöshet en otrolig ilska att människor inte kan lämnas ifred. Att inte vi ska kunna gå på våra gator utan att känna oro och misstänksamhet. Ska vi behöva få den känslan att vi inte kan lita på någon utom de närmaste.

Vi måste pumpa våra barn ifrån de är små att de aldrig ska följa någon okänd, vi vågar inte lämna dem en sekund utan uppsikt. Vem tar sej rätt att skända och döda och ta våra barn ifrån oss. Jag fattar inte att de inte inser hur sjuka de är. Jag fattar inte att de inte ens försöker få vård. Jag fattar inte att de tror att de är fullt friska. Egentligen fattar jag ingenting.

Ljusen får brinna denna kväll den 13 April för just Engla och Pernilla. Jag ger er en tanke.

Till mina egna barn säjer jag  "Jag älskar er mycket, och jag ska skydda er med mitt eget liv".

Nu rullar tåren på kinden...

                          

Idag har facket årsmöte ute på jobbet, klart man ställer upp och går på mötet. Vi ska ställa upp för varandra solidariskt. Det finns en del som inte kan gå och detta är på grund av att avdelningscheferna inte har löst ersättare på arbetsplatserna. Eller har lagt en kurs samtidigt som årsmötet går av stapeln. Då vår arbetsplats har obekväm arbetstid så är det svårt att hålla ett möte utanför arbetstid, i så fall skulle det ske nattetid.

Jag har sagt till de medlemmar som vill gå, att gå, trots att chefen inte ersatt personen på golvet. Cheferna har vetat att mötet ska hållas idag i en månads tid, så informationen har varit glasklar ifrån klubbens sida, men som vanligt svaras det med en noncharlans ifrån arbetsgivaren. Det känns som om vi kvinnor existerar i ett århundrade långt ifrån 2000- talet. Inte bara lönemässigt och arbetsklimatsmässigt blir vi respektlöst behandlade. De vägrar helt enkelt att ta oss på allvar, arbetsgivaren tror att vi är ett gäng trotsiga kärringar som har det taskigt hemma och att vi förhoppningsvis får tillbaka förnuftet i sinom tid.

Den minsta arbetsförbättring som vi kräver, tar en evighet, en ny ergonomisk stol skulle kunna tömma ett stort antal på all energi innan stolen fanns på plats. Det ska helt enkelt vara omöjligt att behandlas med lite värdighet. "Tig och svälj" det är vad vi förväntas göra.

Idag säjer stora delar av fackklubben upp sina uppdrag, troligen löses klubben upp om inga nya visar intresse, det är sorgligt men sant. Jag skulle kunna tänka mej att ställa upp, bara om några andra var villiga att följa med. Ensam skulle jag aldrig orka ta den bördan, men med 6 stycken till då hade det kunnat varit genomförbart. De duktiga tjejerna som inte orkar längre, de har gjort ett bra jobb för det mesta i full motvind, skinnet på näsorna har blivit kvar trots en del hårda förhandlingar. Några är på väg mot utbildningar och har fått nya jobb, en ska vara mammaledig.

Ärligt tror jag inte på att någon är intresserade att gå in i klubben och föra den vidare, så illa är det. Arbetsgivaren har fått oss dit dom ville. De anställda är uppgivna och känner inte att något kan bli bra och att viljan inte finns hos företaget. Det enda dom vill är att vi ska "leverera" och trogna som vi är levererar vi hela tiden, men får sällan något tillbaka. Det är sorgligt och sant.

Ändå åker jag dit med en positiv tanke, och ett litet tal inne i huvudet till mina arbetskamrater att vi måste ställa upp för varandra. Jag ska i alla fall försöka. Det kommer inte att bli lätt att motivera till detta när man svingas mellan förtvivlan och hopp själv för det mesta.

Om jag tror på en framtid för min arbetsplats? Nej inte mycket tro det senaste åren, tyvärr håller skeppet på att sjunka, och många följer med. Detta klimat skulle aldrig förekomma på en manlig arbetsplats. Varför?

Tack alla tjejer som hållt klubben kokande under de senaste åren, ni har varit duktiga och ni får bara ros av mej.





Obs! Boken är ledig igen för utlåning...

Även denna vecka har jag pendlat mellan Ludvika och Borlänge, men nu är jag ledig i helgen och det känns skönt. Nästa vecka gör jag den sista veckan där nere och även om det har varit roligt, så har resandet varit jobbigt. Vädret under min pendlingstid har varit det sämsta under vintern. Denna vecka har min eminenta arbetskamrat Stefan kört.

I alla fall har jag haft alla väder under denna period, Snö, regn, snöstorm, storm nederbörden har kommit uppifrån och nerifrån, den har överaskat från sidan och från backen. Det har också varit halt med stora inslag av snömodd. Vi svenskar ska då alltid prata om väder. Det drabbar oss varje dag.

Min kollega Stefan berättade att han brukar läsa min blogg ibland, men han tyckte att jag skrev för lite om honom. Så jag tänker omnämna denna trevliga Gustafsbo nu. Han och jag kan föra ett samtal som flyter på, vi snackar om samhälle och om familjen. Vi berättar roliga episoder ur våra ungars liv. Ja Stefan är en lättsam kille att ha att göra med, han är alltid glad och trevlig. Stefan är även väldigt vetgirig, och kan en hel del. Men att värva honom till partiet har inte gått så bra. Jag undrar om han ändå inte är lite sugen att en dag få äntra talarstolen i kommunfullmäktige.*s* Det var synd att jag inte hade något kort på honom utan jag sätter in en bild på en karta av Dalarna.

Om Stefan vill kommentera nu så går det bra. Det går ypperligt att han kompletterar inlägget med att sjunga ut.
Du Stefan kör försiktigt nu när du ska köra till Stockholm. Du är bäst...


                                                                      

Är hon en han, eller är det tvärtom? Är Lucia en man? Om så är har jag inget emot det. Men varför jag undrar och har undrat detta i många år är väl för att jag verkligen tror att jag blir mer berikad intelektuellt om jag har vetskap om det.

"Lelle" är väl ett smeknamn för Lennart, det är ett antagande ifrån min sida eftersom det alltid har varit så i min värld. Barnen sjunger "-LusseLelle, LusseLelle elva nätter före jul..." Kan det vara så att homodebatten har varit igång varenda jul sedan sångens begynnelse. Innehåller den ett dolt budskap. En variant av Da Vinci Koden, alltså att man kan läsa ut något i texten. Det kan betyda att Lennart har ett betydande jobb någonstans och känner sig oerhört stressad 11 nätter före jul, dels för att han måste lussa, och köpa en ny vit klänning för den gamla har blivit för liten, magen har ökat i omfång under året.
 

Att Lusse Lelle inte har släppt sin hemlighet verkar tydligt, och denna sång framförs av barnen runt om Sverige utan att vi vet dess budskap. Hoppas att inte den blir förbjuden efter att jag kanske har släppt detta.

När jag var liten trodde jag att texten löd: "LusseBulle" ja ni ser vilken idiot man är. Kanske är det "Bagare Helgessons" reklamlåt för sina saffransbullar. Man kan spekulera i det oändliga om denna julsång...


                                                                        

Två unga män som jag gärna stoltserar med är Rickard och Magnus. Dessa sköna ynglingar är jag faster åt. De är så kreativa och har en vilja att göra det som dom gillar, utan att vara ett dugg märkvärdiga.

Dom är så jordnära att myllan nästan kittlar dem på hakan. Det finns inga ogräs som hindrar dom ifrån att nå dit dom vill.
                                                                                  

Rickard gör instrumental musik, som han har haft framgång med, riktigt skönt och finstämmt.

Magnus minstingen, han målar och spelar och sjunger med en häftigt grov husmans röst. Jag är älskar hans typ av sångröst.
                                                                                  

Dessa killar är man stolt över.  Målningen nedan har magnus gjort och heter "Engelska puben"



           
                                                                                   

                                                                                   

Jag åldras men jag ser inte det. Lite fåfänga har vi nog alla inom oss. Det är inte så att jag har problem över själva åldrandet, det trivs jag med. Det är den falska bilden som ses igenom mina ögon. Jag har bantat ner mej 10 kilo på doktorns order. Han ville att jag skulle göra av mej med bukfettet. Har ni hört på maken, bukfett. Jag tänkte att "Grabben, du ska aldrig få den äran att säja bukfett till mej igen."

Efter GI- i ett halvår, hade jag nått mina mål, ny kropp i storlek 36, helt otroligt. Nu ska jag presentera bieffekten. Att halsen ser ut som ett sköldpaddshuvud. När man vrider huvudet sakta då uppstår något som likar ödleskinn. Slappt och skrynkligt. Några synliga fjäll har inte visat sig ännu.

Nu vill jag prata om synvillan. Jo då jag står där i min kropp, 36: a, sminkad, håret fönat och sprayat. Det är helt okey. Men, nu kommer mennet, när jag ser samma sminkade kropp på ett fotografi utan retuschering då ser den ut som 47 år. Alltså jag har inte hunnit med i evolutionen. Bilden jag ser är någon annan! Så tycker jag att det är med allt. Ålder, vinterdäck, skiftningarna i årstider för att inte tala om mode. Jag hinner aldrig använda ett modeplagg innan det är ute. För att inte tala om blomskrället som skulle till komposten.

Livet går vidare i ett stramt tempo- anti wrinkle cremen är här för att stanna. Dags att flytta klädnypan ifrån käften till nacken.

.

Samma kaos varje morgon, frukost och gymnastikpåsar. Varför har jag inte blivit en organisatör. Där jag på kvällen ordnar allt. Lägger i läxor och viktiga saker i hans skolväska. Ordnar kläderna i en bestämd följd. Häller upp flingor
i en skål, lägger fram bestick och osthyvel. Ett dukat bord.
 

Osthyvel och tubsockor i tvättmaskin har en benägenhet att bara gå upp i rök. Att saker och ting försvinner rätt framför ögonen är ett besynnerligt fenomen. Idag var det alla tre osthyvlarna som genom ett trolleri var borta. Efter ett idogt letande hittade jag dem. En låg i påsen med ost, den andra hade ramlat ner i botten på diskmaskinen och den tredje låg i fel låda. Märk väl att jag har bestämt vilken låda som är "rätt".

Tänk att saker kan dyka upp igen- en sak är som ett minne, att om man tapper bort det så hittar man det förhoppningsvis igen.

Denna morgon poppade ett nostalgiskt minne upp- och det var Kavlis Raketost. En raketost hade varit en Gudagåva och en räddning vilken kaotisk morgon som helst. Att bara trycka upp massan med ost, linda om snöret och skära av. Inget letande varje morgon efter hyveln.

Återinför Kavli´s Raketost- En räddare i nöden.         .

Jag är ingen handarbetskvinna, då menar jag sådant som broderier och sömnad. Däremot är jag en som gärna tapetserar, målar, kaklar och klinkrar om så skulle påfodras. Däremot ser det så roligt ut där kvinnorna sitter med sina flinka fingrar i juntor och hem.

Därför bestämmde jag mej för att prova på denna aktivitet. Jag hittade en katalog hos svärmor, med fina dukar. Jag fastnade för en duk med lite marint motiv, några blåmusslor och ett rep som löpte runt som en ram. Efter någon vecka damp kuvertet ner i brevlådan, och mitt nya liv som handarbeterska skulle ta form.

Jag öppnade och där låg duktyg, för det heter väl så, trådar i ett trassel, en beskrivning med hieroglyfer ifrån det forna Egypten, små tecken som säkert betydde "Fy Farao, vad har du gett dej in på!" Man skulle sortera trådarna efter färg på en palettliknande pappskiva. Och sen var det väl bara att trä nålen och börja. Problemet blev uppenbart direkt, var skulle man börja? Och hur skulle man logiskt sätta kryssen för att det inte skulle bli en härva på baksidan? Hade man gjort som man trott då hade duken fått en tjocklek på en centimeter, minst.

Jag gick till svärmor som skulle få starta upp mej i min nya hobby. Hon berättade att man skulle kolla var mitten var och räkna små hål, och börja sy. Jag fick till åtta korsstygn, med hennes hjälp. Där, just där slutade mitt intresse för broderi.

Sedan låg den i ett skåp ett tag. Så en dag när jag gick till brevlådan, mötte jag min granne med en pilkorg i handen. Jag frågade om hon hade plockat svamp. Nejdå, hon hade varit på Broderiakademin där hon var ordförande. Där föddes min tanke, vilka mutor jag skulle sätta in för att få duken gjord utav ett broderiproffs.
Någon dag senare frågade jag om hon ville sy duken, och hon blev jätteglad och jag med. För ett par vinflaskor sydde hon den. Va fin den blev.

Nu ibland brukar man få sig en känga av henne: -Har du börjat på något nytt broderi?  Min karriär som handarbeterka hann inte börja förrän det snabbt fick ett slut.

Nu för tiden håller jag mej till andra hantverk, det blir bäst så.