Här ute på campingen går allt sin gilla gång. Ingenting att klaga på. Jag och Viktor åkte ut på sista April och tittade på brasan. Egentligen var det meningen att vi skulle åka hem på kvällen men han hittade kompisar och ville vara kvar.
Första Maj då skrällde husvagnsväckarklockan och jag tog mej mot stan för att ferbereda första maj firandet på gammelgården. Kvar låg Viktor och sov. Dagen gav strålande sol och en hel del folk som sympatiserade med oss. En bra dag med bra talare och musik av Mats & Sölve. Efter firandet åkte jag ut till vagnen igen. Vi gick in vid åttatiden och kikade på tv, åt godis och drack sockerdricka.
Idag har jag lagt mitt krut på att tvätta det alg och mossliknande husvagnstaket, stått på en stege och spolat och polerat efter bästa förmåga. Vagnen blev bra mycket renare än den var innan och jag kan känna mej nöjd. Det har blivit korvgrillning och kaffedrickning och snart är det kväll igen. Jag tror att det finns lite godis kvar i påsen. Så vi häller upp det i en skål och ser om vi hittar något tv program som vi kan somna till.
Gubben Micke är i stan och jobbar, så vi sänder väl en tanke och hälsning till honom. Ifrån oss campare.
Hur skulle jag kunna moralisera eller ens ifrågasätta någon annans rätt till kärlek eller förälskelse. Eller varför skulle jag ens fundera över åldersskillnad mellan par. Att människor har sina egna uppfattningar om hur allt ska vara och att kunna diagnostera en eventuell gubb- eller gummsjuka är inte klokt. Om en man som är 61 år väljer att leva med en 20 åring då är det väl hans val, ingen annans. Varför ens lägga ner energi på att tycka. (Så som jag gör nu.) Andras kärlek är inget vi andra ska råda över, vi kan inte skriva om kärlekens lagar, det går inte att rucka på känslor som uppkommer av någon orsak.
Självklart finns det ingen sjukdom som heter gubb eller gummsjukan, utan det är någon ömkande sviken partners med rödgråtna ögon som i sin ilska och svartsjuka hittat på denna benämning. Varje dag sker separationer, en del säkert av för ivrig lust, men många för att förhållandet inte går framåt utan snarare backar. Hur människor löser sina privata problem borde sannerligen vara deras egen ensak.
Om man är en offentlig person då skrivs det om det, så är det, hur vill medierna att vi ska reagera. Vill de att vi ska döma eller vara förlåtande, eller har de bara lust att berätta för världen att det är ovanligt med kärlek eller passion mellan två som har en stor åldersskillnad ?
Ska jag sitta i min bostadsrätt och ömka över att Ron Wood i Rolling Stones 61 år har skaffat en ny flickvän som blott är 20 år. Visa min ilska att han lämnat sin 54 åriga fru, och hans barn inte vill träffa hans nya flickvän. Vad vet jvi? Känner vi alla i världen denna offentliga person och hans behov, eller hur han ser på sin nya kärlek.
Jag antar eftersom jag själv har lämnat två tidigare förhållanden, där åldersskillnaden dock inte fanns, inte någon kärlek fanns kvar heller för den delen det var mina val. Ska jag gå ett helt liv i ett äktenskap utan skimmer, och veta och känna att det var ett totalt felval, en fadäs. Ingen ska kunna tala om när jag gör fel, om jag gjort fel, eller hur jag väljer. Träffar man sitt livs partner första vändan, då har man väl ändå haft en otrolig tur. Sedan är väl ett liv tillsammans en otrolig prövning för båda parter, ett givande och tagande. Kompromisser hit och dit, ömsesidig förståelse. Det är ett stort pussel, med bitar som läggs till döden.
"Kärlek är ett slags gåta, ingen vet svaret fast nog har jag försökt..." (Förut/ Monika Törnell) Ja visst är den en gåta, hur många gånger har man väl inte kliat sej i huvudet, blivit förbannad, varit kärlekskrank, blinkat med ett öga och kramat sin man. Jag kan aldrig ändra och forma om en människa till ett eget ideal, lika lite som tvärtom. Vi föds till de personer vi är och jag menar att vi måste väl ändå tycka att det är trevligt för någon att hitta en kärlek oavsett ålder eller kön. Vi kan aldrig ändra någon annans begrepp eller känsla vad kärlek är, för då går vi in och röjer där vi inte har att göra. Kanske vi ska koncentrera oss på att se om i vårt eget hus, och jaga iväg de demoner som stör oss. Om vi lade ner mer energi på oss själva och vårt mående då vore vi nog mer lyckliga.
( Så att inga missförstånd uppstår menar jag naturligtvis att det ska hålla sej till myndighetsåldrar och de lagar som finns.)
För några år sedan så kom Paul Potts som en skräll i hela världen, han var med i Britains go talent, sedan stod världen med öppna armar och hyllade denna blyga telefonförsäljare. Sjöng opera, så folk dånade. Nu har en okysst 48 årig kvinna gjort en liknande skräll, ställde sej på scenen och blåste på så ridå´n stod rätt ut. En otrolig röst, en styrka som får många att andas av häpnad. Det jag hoppas på är att man ser denna kvinna för vad hon äger, rösten, och inte sållar bort henne för att hon inte följer gängse modell regler. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4887408.ab Se när Susan Boyle få juryn att ändra attityd
Lyssna och njut...
---
Helgen, fastän den är inte riktigt slut än har varit och är suverän. Tänk Mia allt du fått gjort. Ja en otroligt massa saker. Städat av våra altaner, donat i trädgården, krattat så axlarna gått ur led. Bligat upp mot solen och brännt av ett leende som inte är av denna värld. En suverän Påsk. Grillen blev avtäckt och där grillades det revben, kotlett och fläskfile. Till detta blev det potatisgratäng med vitlökssmör som smakade just vitlök. En tur ut till husvagnen gjordes och mitt husvagnsblod svallade till ordentligt. Där stod han Tabbert 33 år i vårsolen och skrek att han ville ha sällskap. Min eldige zigenare, jag kan riktigt höra lägereldssångerna och danserna som utspelas av resandefolket. Tänk när kvinnan med sin vida stora kjol skulle äntra husvagnsdörren och rev ner allt i sin väg. En välskött, skitmysig 33 åring som får mej att gå igång varje vår. My secret lover, Mr Tabbert.
Jag började tjata om att jag ville att vi skulle sätta upp förtältet, så vi kunde komma ut och bo där under grabbens påsklov. Min make och riktiga kärlek, är nog inte så sugen, med motivation om att det kan komma ner en helvetes snödimp och rasera pinnar och duk. Det var precis så det gjorde i början av Maj förra året, och tältet stod kvar efter det ovädret. Jag har hört att det kan snöa och hagla i Juni också. Nu har jag masserat in förtältsuppsättningen i M´s huvud, och jag tror att han ville vara behjälplig på tisdag om vädret var soligt och att det inte snöade. Dramaten- Stenlund 1-0. Vår platåaltan stod kvar, den som vi byggde förra sommaren. Jag tror att jag ska ta dit några trubadurer till midsommar och köra en Camp & Love festival, i 3- takt. En softvariant. Jag ska kuckla på det.
Idag är en bra dag att dö på sa Sitting Bull då han satt uppe på sitt berg och tittade ut över prärien. Dit har jag inte kommit än, men en dag så sitter väl jag på altanen och kikar ut över husvagnsflocken och säjer det samma. Glasberget är det då inte tal om. Föresten så har jag en brudkista till salu, den är i sina bästa år, en -47:a. Kan det vara nåt ? Femhundra kronor och den är din. För den prylgalne samlaren så är den praktisk, den rymmer en del inuti.
...med hjärtat till vänster... Med lycka och stolthet måste jag säja att jag ser fram emot våran dag på Cosmos 21/3 klockan 17.00. Det är då vi har vår fest med debatt och allsköns sång, dit alla är välkomna. Jag måste ge våran gruppledare Lindström en hel del rosor för att han engagerat sej med att göra en festlig dag. Och även lyckats med att ta hit en sådan bra vis- o "sångwriter" som Sanna Carlstedt är. Lindström är den bästa manager som jag vet nu när han fångade upp henne innan hon gör sin spelning på Peace& Love fetivalen i sommar. Hallå, jag ska också spela, efter Sanna är det min tur, om "hålltiderna" är som de var från början. Det är ingen enkel match. Först blommar ungdomen sedan kommer en överlevande relik ifrån Göingeflickorna. Publiken ropar: "Var är domandra?" Jag fyller på: "Dom har slutat." Ja ni förstår hur det blir. I alla fall är tillställningen drogfri, förhoppningsvis tomat och äggfri också. Det som jag känner är att det är bra att tillställningen har fri entre´, då kan ju heller ingen kräva pengarna tillbaka. Nejdå jag nedvärderar inte det jag ska göra, jag tycker det är hedrande och otroligt spännande. Spela fel det kan man göra, det händer även Stefan Sundström då och då.
(Klicka på bilden så jäser den förhoppningsvis ut och blir aningen större)
---
Jag tänker på journalistiken när den är som sämst, när en reporter vill göra ett utfyllnadsrepotage i en av de större tidningarna och anser att det finns för få nyheter att delge den nyhetsintresserade. Expressen gjorde ett om en politikers vårta i ansiktet. Som tidningen kallade en skönhetsoperation. Ni kan läsa själv vad de skrev i ingressen:
"Lars Ohly har gjort en skönhetsoperation
2006: Lars med vårta 2008: Lars utan vårta"
Samtidigt visade det sej att opinionssiffrorna hade ökat något frå 2006- 2008, så de blev så putslustigt att det var vårtans bortfall som höjde stödet från väljarna. (Klicka på bilden om du vill att vår...ursäkta, bilden ska bli större)
Jag har också en vårta, som växer och gör ont, den sitter i ansiktet, som dom gör på häxor. Nere vid käkbenet, har den sitt säte. Nu ni så har jag fått tid för att operera bort denna avart som stör min skönhet. I slutet på mars så tar doktorn i Kvarnsveden fram sitt operationssätt och skär bort den. Hoppas att det inte blir som förra gången när jag skulle ta bort en stor knöl i huvudet, då ursäktade sej systrarna att de fått fram operationssetet för nageltrång. Efter den pärsen sade doktorn när jag fått mina stygn i skallen och knölen var borta: "Nu är den väck, Barsebäck..." Jag hoppas också med denna operation att väljarbarrometern slår i topp, om alla opererade bort sina vårtor då skulle...
--- När jag skrev om vårtor då snuddade jag vid ordet vår, idag har jag vår i min stad, en vårton av kvitter. Solen värmer och snön smälter i forsande takt här i Forssa. Människor är glada när jag går min vårpromenad, jag mötte en gammal man som jag aldrig träffat förr vi stannade och pratade en stund. Inte om något märkvärdigt utan bara för vi ville. Jag gillar spontana möten, det ger mej så mycket. Bara det att vara glad tillsammans med någon man aldrig sett sätter jag ett stort värde i. Vi behöver vår, vi behöver glädje, vi behöver varandra. Den här tiden på året värdesätter jag och jag är som en "gammal tjugofemma tändkulemotor" som åter fylls med energi och värme, hackar igång, sedan spinner jag vidare...
Jag har sovit 12 timmar i sträck, vaknar nu och är så jäkla förvånad. Allt jag skulle göra innan jobbet hinner jag inte, som att gör middag. Huvudvärk, och susig i huvudet. Det enda jag kan göra är att preparera mej med alvedon, för något är det som knackar på dörren. Halsen skaver också... Jag är livrädd för att behöva bli sjuk och sjukskriven efter kampen mot försäkringskassan för två år sedan. Jag orkar inte slåss mot Goliat....
Är det detta vi har att vänta oss, tänk om det blir en repris då blir vi "jussom" som vanligt tagna på sängen. Vildhunden skrev en kommentar i inlägget innan att snödjupet var mer än 70 cm snö. Så var det. Mitt mannaminne var slitet... Efter en googling så kunde konstateras att på sina håll kom det ner 150 cm snö 1998 den 6 December i Gävle. Nu har de varnat för ett par decimeter och det låter inte alls mycket jämförelsevis. Vi får bita ihop och vänta...
I en del bloggar skrivs det mycket om Liza Marklunds svek och lögner mot sina läsare. Jag har inte följt debatten så mycket om jag får erkänna. Jag har läst hennes första böcker, men tröttnade snart på Huvudkvinnan i böckerna Annika Bengtzon. Om jag måste erkänna så tröttnade jag även på böckerna. De jag gick igenom var "Sprängaren", "Studio sex" och "Paradiset". Det fick räcka. Jag har inte kännt mej sugen att läsa böckerna om Mia "Gömda" och "Asyl". Kanske för att jag har snuddat vid det livet innan.
Nu så vägrar tydligen Liza att delta i debatter meddelar hennes pressansvarige eller vad det är. Hon har släppt några kommentarer kanske, mest tagit avstånd ifrån debatten. Sådant skuggspel gillar inte jag. Som att man försöker smita sej fri. Jag ska egentligen inte säja för mycket. Men nog måste man kunna stå för det man skrivit och våga träda fram och förklara sej.
Jag tycker att Liza Marklund är placerad i kultureliten vars gäng som jag är alldeles allergisk mot. Min åsikt i kultur och om kultur är att den minsta kulturarbetare som flänger livet ur sej ska ha alla tulpaner ifrån Amsterdam. Kultur för mej är en ärlig form av konst där man presenterar sej själv och sitt verk för det det verkligen är. Att en del kulturidkare och kulturarbetare redan rider på höga hästar det vet jag redan. Men dessa ser jag inte och jag vill inte bekymmra mej över dem.
Jag är ju av den kvalite´n som inte bugar för någon självutnämnd eller upphöjd människa jag har placerat alla i samma fack. "Här är vi alla lika goda ska du veta, rika, fattiga, beniga och feta." (Citat: C. Wreeswijk)
Nä Liza Marklund får väl det vatten över huvudet nu av de andra, har hon förtjänat det så ska hon vattnas. Men jag tar hellre en Peter Robinson med kriminalfavoriten Alan Banks och kryper under täcket med en ask Romerska Bågar. Jag har precis kommit till slutet av "Kall som Graven" och som Björn Hellberg i "På Spåret" brukar säja så är spänningen förtätad. Och förövrigt rekommenderar jag Robinsons böcker som är de bättre i genren. Börja då med den första, förslagsvis. Jag är otroligt klok. Den heter " En ovanligt torr sommar" den var så jäkla bra att jag även bodde i boken när jag läste den. Den är så väl skriven och jag fick en äkta närvaro, helt enkelt bra.
Just nu skriver en av sveriges sämsta recensenter, ett sånt svårt ord att jag knappt kan få till stavningen. Jag må nog läsa om den känns det som.
Ett ord som jag minns från skolresan till Rättvik, det var kambrosilur, jag tror att det var något fossilaktigt som man kunde hitta i något kalkbrott uppöver...Nej jag hade fel, det är Kambrosilur är sedimentbergarter från kambrium, ordovicium och silur. Då visste vi det också.
En hel del kommentarer kommer inte fram som de ska.
Det är inte mycket jag kan göra åt det. Jag har försökt att klippa in dem, men det lyckas inte det heller...
Ja vad säjer man...inte är det då mitt fel...
Jag känner mej som en austronaut, hur nu dom kan känna sej. Varje dag känns som en rymdresa, ändlös evig, mållös och som en myggspiral. Jag når inte fram, får inte mina projekt färdiga. Mest jobbar jag, fast jag har en 30 timmars vecka är jag inne i ett 8 dagars arbetspass. Inte nog med det, jag och familjen ska helst äta. och för att äta måste man handla. Även en dusch ska hinnas med, gå igenom mailen, vänta på att sonen är klar med datan efter ett antal påminnelser. Till sist får man bli förbannad och ryta till för att få "låna" datormaskinen.
Javisst ja så har jag en hel del att göra som ordförande i vår Bostadsrättsförening, det är det mest oglamorösa situation jag någonsin satt mej i. Att stå som en diktator och mässa ut bostadsrättslagen för de som inte ens vill inse att man bor i en bostadsrätt är så frustrerande. Jag får heta både det ena och det andra. Varför utsätter jag mej att bli en paragrafryttare ett bollplank och få besluta och ge domedagsbeslut. Jag mitt elaka lilla stycke. Nu har jag funderat en hel del på ordförandeskapet. Just nu ligger en riktigt jäklig fråga på styrelsens bord, vi har jobbat med den sedan i mitten av december och frågorna blir fler än vad svaren som ges. Jag har kommit på att, jag kan inte stanna, i vilket beslut som än tas, hela min magkänsla säjer att :"Retirera dra dej ur. " Med mitt namn som firmatecknare och ansvarig om något skulle hända för lång framtid. Den situationen sätter jag mej inte i . Aldrig att jag ska falla på grund av andras regelbrott och dårskap. Säjer jag nej då är jag förevigt hatad. Mitt svar kommer till 80% att bli ett nej,därför lämnar jag klubban. Säjer jag ja då sätter jag mej i en rävsax, säjer jag nej då blir jag förpassad för tid och evighet. Troligen kommer mitt beslut att leda till en dominoeffekt och en del av styrelsen följer med. Då finns det inte mer än några stycken att bilda en styrelse på och de vill inte. Jag kan inte ta beslut som blir fel, det är bara så, ska jag stå anklagad inför rätta för att jag var dumdristig. Mycket dumheter har jag gjort i mina da´r så nu får det räcka.
Nästa steg i detta är att jag med min kollegas hjälp måste hitta en jurist som är specialiserad på bostadsrättsfrågor. Jag känner ingen i alla fall, nu får jag snart dra i nödtofsen så raketen stannar. Nu ska det tankas bränsle, äkta raketsoppa.
Svåra beslut är inte det lättaste.
Nu när tiden och energin har gått till mitt ordförandeskap och mitt beslut om en förändring i min arbetssituation då har pusten och luften lämnat min kropp. När jag kommer in i mitt lilla musikrum står min gitarr och ser på mej som en ledsen liten hundvalp, små dammkorn har lagt sej på ovansidan och jag stryker lätt med handen och tar bort det. Jag plingar på en sträng, gäspar och inser att jag måste gå i vila för att ta fajten med att åka till arbetet i morgon.
Genom ljusår och genom galaxer färdas många, långa och svåra tankar. Jag vill inte upprepa felen för att jag ska vara snäll och frivilligt sparka undan benen på mej själv, sätta mej frivilligt i klistret med en harang om att. "Det löser sej.." förr var det mitt paradnummer, nu är det tre ord som innehåller en släng av sinnesförvirring hos mej. Inget löser sej automatiskt, vad jag vet. Så har det aldrig gjort för mej, därför tror jag inte på att något löser sej utan att jag själv måste jobba för en lösning.
I över ett år har jag läst en blogg som jag fullständigt älskat. Varje dag har jag längtat att få gå in på den och läsa om historiska berättelser tagna ur fantasi och fångade ur verklighet. Eller som bloggaren själv beskriver "En gubbes vådliga blandning av liv, tankar, verklighet och fiktion långt från Stureplan." Bloggen som andats en närhet och stora portioner humor, innerlighet och äkta humanism. Rollspel med politiker som lagts i en stor fiskgryta för att en efter en rensas och benas ur. Sinkadus. Det var min gubbe som hittade den och sa :"Nu Mia har jag hittat en blogg som jag tror att du gillar.Den är helt i din stil." Tänk så rätt han fick, jag vet att M har haft rätt förut, och det var 1997 :-) När jag nu har följt bloggen har den blivit som en del av min familj, men självklart har inte bloggen suttit med vid middagen, men den har tilltalat mej med sitt språk, ödmjukhet, humor och bravaditet, känsla och berättarglädje. Om jag inte missminner mej ifrån början så vågade jag tidigt gå in och kommentera inläggen, ibland med min råa eller sura humor. Det är inte ofta jag kan göra så, då man inte känner skrivaren. Här kändes det som att han förstod syftet med mina kommentarer. Bara det gör att en blogg stiger i värde och gnistrar hjärtligt i mina ögon.
Nu har Gubben vid rämen besluta sej att sluta skriva, jag förstår hur han känner. Att man kommer till ett slut till sist även om man inte har tömt sina resurser. Man hittar nya vägar och får nya saker i sitt liv att prioritera. Gubben har haft många läsare liksom jag roats av hans berättelser, han har haft många och långa kommentarer till sina inlägg. En helt perfekt blogg. Gubben slutar när han är på topp och sparar sina berättelser, dom som säkert är bäst. Det jag hoppas på är att han präntade ner några av de underbara historiska novellerna för eftervärlden. Dessa har på ett utomordentligt säkert sätt beskrivit arbetarklassens stret under tidens gång, hur de kämpat för att överleva. Det är guld värda för de som inte vet hur alla förmåner kom till oss vanliga. Till alla som tror att tryggheten ramlat ner från himlen. Jag hoppas att Gubben förstår hur otroligt bra hans blogg är och tar till sej allt beröm.
Nu avslutar han sin blogg, och jag kommer att sakna den. Det jag hoppas på är att den får ligga kvar ute i bloggrymden så jag kan gå in och läsa de gamla inläggen. Skjut inte ner den... Du har för mej blivit en själsfrände som bor uppe i bergen, där livet går sin stilla lunk. Dina hundar viftar glatt på svansen. Där sitter du vid sjön, fjädern i hatten rör sej lite i vårvinden, och fisken plogar längs Rämen. Mitt som du sitter där och kikar på den tomma hängmattan kommer Arto med sin bjudpilsner och berättar att bensinen gått upp över tian igen och Gubben suckar, och kastar ett hårt ord mot Stockholm.
-Gubba skrälle, som vi sa i Markaryd. Lycka till med vad du än hittar på. Men våga inte flytta till Småland, för Dalarna släpper inte ut dej ifrån länet. Här ska du vara...
"Kvar ligger den tomma hatten på stenen där fistomten bor, Gubben går vidare mot nya mål."
Jag har en inre känsla som känns bra. Och jag har absolut ingen aning om var denna känsla kommer ifrån. Det kokar eller snarare sjuder i magen, det där småputtret som jag har när jag kokar fisk. Inte koka, bara sjuda.
Kraften som alla har inom sej, den som finns längst inne den är en styrka som egentligen var oanad, åtminstone hos mej. Men den är på stark framåtmarch, och det är en känsla som är obeskrivlig. Det känns som om att mitt självförtroende och självkänslan har balanserats med varandra. Nu har en jämvikt uppstått, men hela tiden måste jag passa så inte högmodet tar över. Det är en akrobatik för själen. Här har jag fått en känsla om optimism, då kan jag stanna där för varför ska jag gå till botten med varför den landat i mitt huvud, vad skulle jag vinna på att få ett svar på det, eller vinner jag mer på att rota mej till leda i det. Nu har magkänslan och optimismen visat sej och gör ett besök hos mej, därför måste jag välkomna den så länge som bara är möjligt. Jag vill att den stannar.
Genom att förstå balansen, och efter att ha jobbat med den så ser jag att jag har gjort en vinst utan att berikats med pengar. En utdelning som jag mår så mycket bättre av. Varför göra sej själv till förloraren i alla lägen, varför ge efter eller lägga sej på rygg och ge upp i varje motgång. Varför rota i det gamla och samtidigt känna att gallan vill upp. Det finns bara en väg för mej, och den leder åt ett håll. Det är slut på sidospår och onödiga lösningar, dessa får inte finnas på min nya väg. I mej själv har jag länge förstått att jag inte kan lösa livet med destruktivitet, sådana lösningar finns inte. Men det är lätt att hamna i den klassiska nedåtgående skitspiralen, inte alls svårt men det är värre att ta sej ur den. Nu är det gjort och det finns fortfarande mycket som jag kan jobba med. Alla kan hamna i krissituationer i livet, jag har haft så många som jag varit tvungen att jobba mej upp i. Självklart har jag varit delaktig i flera avseenden och varit med att skapa dessa. Inte målar jag upp mej själv som den fantastiske. Vad är det då jag känner optimism för, det är det mesta, och förändringar är ett bra recept när ledan sitter i kroppen. Fungerar inte en sak på ett vis, då får jag prova en annan lösning. Det är att få ur sitt ego ur huvudet, lyssna och köpa bra ideér och ta emot. Jag måste även ge utav mej själv utan att förvänta mej i alla lägen att jag ska ha tillbaka något. Det är så enkelt, när man fattar det. Äntligen känner jag att jag kan bli den jag ville vara för så längesedan, jag känner att jag glädjs när andra får det bra. Det är precis så här som jag vill ha det i min värld. Jag är så tacksam för att jag känner så här, jag är glad att jag har hittat de intressen som fanns gömda längst inne inom mej. Att få plocka fram min gitarr och pärmen med texter, spela, sjunga och ha roligt. Tänk att jag började med ett engagemang i politiken, jag som alltid har tänkt i termen politik. Med det menar jag att nästan allt som händer i vardagen och i livet handlar om politik. I min politik prioriterar jag människan. Allt runt familjen måste stämma annars väntar dessa förbannade kriser, som ingen vill ha. När arbetslöshet, droger kommer in i familjers liv, då rämnar det sociala snabbt. För så många omkring. Livet är inte lätt, men med egen kraft kan man göra det så mycket enklare. Det krävs inte några storverk av någon, men det är det lilla som varje människa kan ge som räknas.
Jag ser fram emot 2009, jag känner en stor optimism för mej själv och för min partigrupp. Jag känner att något om inte jättestort, så är ändå det något stort på gång. I denna tid då miljödebatten kommit igång, då folk inte vet om jobbet finns kvar dagen efter och försäkringskassan sparkar ut folk i de hunpissade snödrivorna då kan vi alla inte sitta och ömka i att det sker. Vi måste förändra. Tummrullning har varit svenskarnas specialitet i många år nu. Vi orkar inte strejka, vi hörs knappt när man tagit maten ur vår mun. Vi gråter en skvätt för att livet är orättvist, skyller på någon annan, tiger still. Vi har blivit bortskämmda och orkar inte resa oss för våra rättigheter. Vi orkar inte ge varandra några upskattande ord. Vi orkar tamej fan ingenting längre. Jag tänker inte rulla tummarna under år 2009, ej heller sitta och titta på den sociala nedrustningen som görs, jag tänker höras och låta. Jag drar mitt strå till stacken för jag har fått tillbaka min ork och sett fan i vitögat, jag bad honom gå.
Ingen ska få beröva mej på den optimism jag känner, för den har jag byggt upp med kärlek.
Idag är det tur att det finns ett tangentbord. Det är det enda sättet att kunna kommunicera på. Min röst är borta, jag skrev röst inte att mina bröst är borta. Dom syns lite. I morse när jag skulle säja morgonens första ord då kom det ett väsande och en rosslig slemmig stämma i olika lägen dessa skrovlades ut samtidigt. Det är väl det som kallas att tala i tungor. Jag väntade bara på att prästen i filmen exorcisten skulle dyka upp, han jag inte minns namnet på. Fast han var fasligt lik en ung Bryan Ferry.
Idag kommer jag och min man att förstå varandra ännu mindre än vi gjorde innan, rent språkligt eller det bästa är att låtsas att jag är tysnaden i Ingemar Bergmans "Tysnaden". Och det kommer M att gilla:-) Jag har laddat med Alvedon, näsdroppar, honungsvatten och Fis Herman och hans vänner.
Detta är Fis Herman och hans vänner, och äter man för många då har man en garanterat dålig mage...
Jag kommer idag med ett inlägg som kan smaka lite som Pytt i Panna, och är blandat som pytten. Innehållet är rödbetor, korv, bacon, potatis och kanske ett vändstekt ägg. Pytten är självklart stekt i smör. När jag ändå är inne på pytt så tänker jag skriva en ganska rolig liten anekdot. Min gamla moster, ja hon är verkligen en gammal Borlänge tös som sedan många år har bott på den skånska slätten utanför Kristianstad. I en liten by som heter Gringelstad, mitt på en bördig åker rätt uppe i den skånska myllan. Runt henne bor bönder, med en otroligt skånsk brytning som får resårbanden i trosor och kalsonger att vibrera som ett elastiskt stämband. Kanininer springer i skytteltrafik utanför hennes blå ytterdörr och ska man gå ute i trädgården är risken stor att man snubblar över nämnda djur. Hon älskar katter, och hon har väl några som i princip kommer in och äter lite industrimat, sedan ut på jakt igen. En favorit katt hade hon, den är säkert död nu, borde vara det, han hette Pytt i Panna. Ett ganska långt katt namn, och svårt att ropa så det blev rationaliserat till "Pytte" kort och gott. Där stod hon på trappan och ropade på sin katt "Pytte" och det ekade mellan gårdarna, bönderna stod och tittade på Borlänge damen som dessutam var ungmö och undrade varför hon var så desperat och skrek efter "Pytte". En bonde i närliggande hus blev orolig och gick över för att fråga hur det stod till och varför tjoade efter Pytte då alla herrar runtom var gifta.Och varför så desperat lösning. Naturligtvis förstod hon inte vad han menade, då han hade förklarat vad ordet pytte betydde nere i Skåne då blev kindrna lite röda. Hon hade stått på trappan vid ett flertal tillfällen och ropat på ett manligt könsorgan. Pytten för bönderna i kristianstad betydde kort och gott snopp. Nästa Katt fick heta kåldolmen, men det blev inte bättre, då hennes rop ekade bort mot Simrishamn då trodde bönderna att det slagit över.
I Amerika har man provat ett nytt sätt att hindra ungdomsbrottslighet. Dom får helt enkelt lyssna på Barry Manilow i flera timmar. Om någon visar att de gillar någon av Barrys låtar lite, exempelvis visar tecken på fotstamp så plockas låten bort. Någon utvärdering har inte kommit ännu, men jag skulle tänka mej att det är ett straff som måste svida i både skinn och öron. För att bli tvingad att höra den smörjan timme ut och timme in är den västa tortyren en människa och en kriminell kan utsättas för. De Svenska brottslingarna skulle kunna få utsättas för Jockmocks Jocke eller något dylikt. Men klart i Jocke är det ändå lite Norrlänsk Hip-Hop. De Amerikanska metoderna är ganska flummiga och naiva, rent utav korkade. Det är ingen metod som vi bör anamma, lika lite som alla andra dumheter som kommer från det landet. Kreditanvändandet är på starkt uppsving, att handla utan kontanta medel. Då är man Cool.
I dagens Borlänge Tidning Skriver dom att "Politiker i Borlänge skriver kontrakt och lovar avstå julsnapsen" det är IOGT- NTO som har bjudit in Socialdemokraterna och Miljöpartiet för en underskrift. Denna manifestation görs för att barnen ska få en alkoholfri jul. Vänsterpartiet fick inte vara med, eller glömde dom bort vänstern igen? Vi finns inte ens i alkoholdimman. Varför är jag inte förvånad? Varför har dessa maktens människor fastnat i ett synsätt som är mer än inskränkt. Allt irrationellt handlar om rädslor, så även i alkoholens värld. Borlänge Kommuns politik befinner sej bortom Månen och Mars.
Snöflingorna singlar ner utanför fönstret, de annars så mörka dagarna lyser upp och åtminstone jag känner en glädje över att det kommer ner snö. Jag har försökt att hitta Ted Ströms "Vintersaga" på tuben med Monika Törnell, jag hittade bara en felstavad sak, där man skriver dyvisen istället för drivisen. En bra låt, som jag verkligen gillar.
Bloggen krånglar så jag har blivit smått galen. Jag har tvingats att plocka ur två you tube klipp och jag lämnar inlägget tills jag lugnat ner mej
Min arbetskamrat Susanne. Tack för att du är en bra arbetskamrat och en god vän. Världen skulle berikas med flera som du, då hade våran värld varit så som vi alla önskat. Det finns alltid ett skratt eller ett skämt över till de som behöver. Du är värd alla rosor som finns.
De pyromandåd som drabbat oro hos oss här i vår stadsdel börjar att bli kusliga. Just nu i skrivande stund står brandbilarna vid "klacken" skolan och polisbilarna åker fram och tillbaka. Igår brann det i ett hönshus, tidigare i veckan två bränder 200 meter härifrån. Min känsla är att jag tror att det är barn, jag vet inte varför men de bränder som skett har inträffat innan 21.00. Nu får vi i vår förening börja att cirkulera utomhus kvällstid för detta kan sluta riktigt illa om de inte får tag i de som gjort det.
Nu på morgonen hänger en tät, kompakt dimma utanför mina smutsiga fönster. Det är så här det ska se ut när hösten åter är här, vintern står bakom hörnet och väntar på att få komma till tals. Vi förbereder oss inför kommande säsong, vi förpackar och ställer undan. Vi ställer tillbaka, det som vi med glädje ställde fram i våras. Vi minns hur det var den dagen när vi låg med en bok i hängmattan och tröttheten sköljde över ögonen efter grillmiddagen. Minnet....
Igår och en forsättning följer idag har vi plockat bort och ner alla sommarens attribut vid husvagnen. Sommarplantorna har åkt på komposten, en presenning snörades runt trädgårdsmöblerna. Och förtältet är tömt ifrån bord, bänkar och cyklopöga. Bara tältet i sin tomhet fladdrar, ihopp om att fukten ska lämna duken. Idag ska tältet ner och läggas i sin tältsäck, pinnarna ska ner i sin säck, sedan är säsongen defenetivt över. Det är en sorglig och tråkig syssla. När tältet är nere och dörren till husvagnen stängs och låses då brukar jag viska med dyster röst: " Vi syns till våren..."
På Lördagseftermiddagen så skulle även andra sysslor hinnas med. Först skulle vi lämna DVD filmerna som hyrdes förra helgen, när vi kom till stan då var det klart marknad och inte en enda parkeringsplats gick att uppbringa. Så vi avvaktade till sedan. Då styrde vi kosan mot kupolen, handlarnas Mecca, för inköp av en vinterjacka till sonen. Och när vi kom dit då var parkeringen (den är inte liten) alldeles fruktansvärt knökfull att jag inte fattade något. till sist hittade jag en parkering, ljusår ifrån spektaklet. Sonen tröstade sej själv med att säja att det var bara nyttigt med en promenad. När vi slutligen kommit in i galenskapens hus möttes vi av säkert 1000 galna tongälla tonårstjejer med penna och block, och på scenen fanns Idol grabbarna Danny, Marcus och "Snygg Erik". Hysterin var total och Viktor fällde bara en kommentar när vi slog oss genom massan och det var: "Tjejer...hm." Varför visste jag inte det här? Jag hade lovat Viktor att vi skulle ta en "burgare" på Mc Donalds när köpen var avklarade, men vi båda insåg att det var bara att glömma, då kön slingrade sej mot utgångarna. Vilken pärs... Efter det så hade vi ett 2- års kalas att passa och slutligen mathandling. Den här kvällen fick det bli Taco, lite hackning av grönsaker och stekning av köttfärs var det som min kropp orkade. Maken kom hem i vid niotiden efter sitt eftermiddagspass. Vi åt och skulle se på, ja vadå. Televisionen bjöd på en gedigen smörja denna kväll, så natten blev väldigt ung.
Nu sitter jag alltså här i morgondimman, kaffet smakar utmärkt och i huset hörs bara bruset av kylen och frysen när termostaten slår av och på. Köksklockan tickar och talar om att det går framåt. Ett njutbart lugn...
Jag tänker också på sommarens fisketävling mellan mej och Micke. Jag utmanade min man i våras. Den har kommit av sej nu i höst, dels pga av det strilande regnet och att vi har jobbat om varandra. Vi får väl se tävlingen som avgjord. Micke har vunnit med sin Gädda på 2, 8 kilo, jag blev tvåa med min på 2,3. Det är inget jag deppar ihop för. Jag säjer: "GrattisMicke, du har för en gång skull gett mej på nöten.." Jag måste få tacka dej för alla roliga stunder i båten. Vi har smitt planer och drömt vidare. Du har lärt mej ett nytt fiske, Jerk Bite, som jag kommer att fortsätta med framöver. En trevlig sommar har det varit tillsammans med dej. Jag minns väl den dagen jag fick min stora aborre på trolling. Det var min första och den största.
Nästa lediga period då ska båten upp ur spa´t, jag undrar om vi inte hinner med några kast då på Ösjön ? Jag är övertygad om att storgäddan fortfarande lurar och väntar på mej där inne i vassen...
Det gick bra hos Radio Dalarna och Centralen, programmet finns att lyssna på om man glider in på deras sida och klickar på "Lyssna igen", vidare klickar man på 16 April sedan går ner i tablån och klickar på 10.00-10.30. I spelaren valde jag extern spelare, och det funkade för mej. Först blir det nyheter och musik sedan börjar intervjun som jag tycker blev lättsam och trevlig.
I dagarna som gått har jag hört på nyheterna kritik om HVB hem, dessa har jag kritiserat i många år. De privata behandlingshemmen som tjänar stora pengar på kommunerna i landet , men deras verksamhet är inte helt rumsren. Vi ska inte pumpa in stora pengar i denna typ av lurendrejeri, vi måste hitta lösningar som fungerar för den enskilda personen. Inte fylla kontot för ägaren av hemmet. Jag har haft ett inlägg tidigare om ett av hemmen. Ni kan läsa det här. Jag blir så frustrerad att det ska pumpas in mångmiljon belopp i verksamheter som inte vill ungdomarnas väl. Vi i kommunena måste kräva att få till ett bättre alternativ för våra barn. Jag har krävt en kvalitetssäkring i åtminstone 10 år nu, och under dessa år måste det ha runnit in otroliga pengar från Borlänge kommun in i en tvivelaktig verksamhet.
Dagens risbuske vill jag ge Socialdemokraterna i Borlänge som inte har någon som helst "lust" att fortsätta sitt samarbete med vänstern, utan väljer att ta med allianspartierna. En juridisk strid väntas då man troligen trotsar kommunallagen. Inte har detta arbetarparti väljarnas väl och ve i sitt sikte, utan de tror att de kan överleva utan konsekvenser på att tycka illa om och ta ut hämnd. De har handlat yrt och har tappat all sans och strategi, för dem finns inget "efter". De handlar irrationellt och förlorar i långa loppet stort på detta lappkast. En kommun som varit styrd av socialdemokraterna under 60 år har tapaat styrningen, skiter i demokrati och framtid är bara så sorgligt. Dessa män och kvinnor kommer förhoppningsvis till insikt och den dagen får man hoppas att det inte gått alldeles över styr och ultrahögern tagit flera mandat än vi önskar. Eller så är det att alla år har förblindat vad de har för uppdrag.
Idag ses solen igen och det ser ut att ytterligare en vårdag kan få lätta våra sinnen.
Nils Ferlin:
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp du barfota barn i livet. Nu sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu innan dom föser dej bort, du barfota barn i livet."
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
