Mia Jäverlings Blogg

Det finns yrkesgrupper och uppdrag som betyder ett stort mänskligt ansvar, samtidigt som det betyder att den som utför det besitter och äger en makt som inte kan rubbas. Om en yrkeskår eller en förtroendevald missbrukar den positionen då kan det få förödande konsekvenser för den utpekade eller den drabbade. Just nu i Dalarna kan man lugnt påstå att en stor rättsskandal har avslöjats, men går det att få ett slut på den, då man så enkelt bara har förstört alla papper med förhör med dessa personer. Det har inte varit så stora reaktioner efter " Dokumen inifrån" som sändes den 30/3 2008. Hannes Råström hade gjort en grundlig undersökning och ett repotage av pyromandåden som härjade i Falun/ Borlänge i mitten av 70- talet. Då åkte 8 ungdomar fast för dessa dåd. De var runt 15 års åldern och den yngsta var 13 år. Varför Rådström beslutade sej för att borra sej ner i denna händelse var att en man ringde anonymt till honom och tog på sej dessa dåd, den anonyme lade fram tillvägagångssätt hur han tänt på och la fram saker som inte en ovetande hade kunnat veta. Då ville  Hanne gå vidare och det har han gjort med besked. Han har lagt fram en skrämmande utredning av dessa ungdomar. Han har gjort intervjuer med ett gäng pensionerade poliser med självgod min, och en förklaring av bevis och förhörsformer som verkar vara under all kritik. Jag skulle tro att locket måste på i den här utredningen annars kan den likna en rättsskandal. Varför erkände ungdomarna de här bskyllningarna?

 "Till slut hade åtta ungdomar erkänt. Äntligen verkade polisen ha hittat pyromanerna som så länge plågat Dalarna. Men greps rätt personer eller var utredningen ett enda stort rättsövergrepp? Kan de ha erkänt utan att vara skyldiga? Dokument inifråns Hannes Råstam söker svaret."

En trettonårig flicka låstes in i häktet under 3 dagar utan att få träffa sina föräldrar, polisen sade till henne att hon skulle få "ruttna där" om hon inte erkände. Det enda hon ville var att komma hem. Bara det säjer en hel del om hur illa det skötts. Utredningen slutade med att 8 ungdomar erkände mer än femton bränder och de blev placerade i fosterhem eller dömdes till rättpsykiatrisk vård.

Under programmets gång intervjuades de poliser som hållit i förhören, och man hörde som vanlig lekman att det fanns så mycket i föhören som inte alls gick ihop. Många vilda chansningar och ett krav att bränderna skulle få ett slut. Och poliserna trodde att bränderna skulle falna med barnens bekännelser. Men dessa fortsatte tyvärr, även fast ungdomarna hade placeras. Flera av barnen kände inte varandra, de visste heller inte för vilka bränder de var anklagade. de kände sej tvingade att erkänna.

En kille som idag är vuxen sa i programmet att allt man ville var att komma hem, han kände sej tvingade att erkänna. Två ungdomar hade nekat till att de var med om bränderna och hade friats i brist på bevis. uppenbarligen hade nog alla friats om de inte pressats till ett erkännande, för bevisen finns inte.

Idag kan nog ingen utav dem få någonsomhelst upprättelse eftersom polisen varit duktig och kört alla föhör och dokument i sina förstörare. Det är ju alldeles åt helvete. hur behandlar man barn och unga, är det konstigt att det finns hat emot polismakten som missbrukar sin position mot barn som inte kan se konsekvenserna av ett erkännande.

Jag har vetskap om en av personerna i den här härvan, och vet ni, jag trodde aldrig att hon hade varit delaktig i pyromandåden.

Jag ber den mannen som ringde till reporten Hannes Råström och berättade om pyromandåden i Falun/ borlänge under 70 talet ger sej till känna för att ge dessa människor ett värdigt slut på en lång och hemsk uppväxt som har varit fylld med ångest och en jävla behandling. Det går inte att sätta ord på vilken plåga dom måste ha genomlevt.
Erkänn och berätta din historia, du måste gottgöra dina fel. Även för din egen skull.

Repriser:
SVT2 Torsdag 3 apr 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 5 apr 2008 kl 14.10
SVT24 Lördag 5 apr 2008 kl 21.00

                          

Vem tänker på barnen för vad dom är, då menar jag globalt. I Sverige har våra barn en status som inte alltid fungerar. Vi har lagstadgat att barn inte får agas och inte får fara illa. Men många faller igenom skyddsnätet.

Barn har i alla tider behandlats illa som lägre stående individer på jorden. Oäktingar, blev mycket illa mottagna. Vi utnyttjar småfolket i barnarbete, jag säjer vi eftersom vi köper varor ifrån exempelvis Kina där barn jobbar i fängelseliknande fabriker, under fruktansvärda förhållanden. Vi bryr oss inte om vilken stackare som sytt våra jeans, vi ifrågasätter inte butiken som säljer varorna heller.

Högt beläget på en klippa på Jerseys kust ligger en byggnad som heter "Haut de la Garenne" ett gammalt barnhem sedan 1867. Det blev ett vandrarhem 1986 och har varit det sedan dess tills för någon månad sedan då de skulle göra vissa renoveringar. Då kröp det fram skelett ur garderoben. Man hittade några barnlik, barn som blivit vuxna som har vistats där kom fram i ljuset och berättade om sin hemska tid på barnhemmet. De hade utnyttjats och misshandlats, de hade spårlöst försvunnit. De hade levt under fruktansvärda förhållanden. De håller fortfarande på att gräva där och hittar igenmurade källarvalv och dolda berättelser.

Det har funnits så många fler barnhem i Europa, och jag kan knappt tänka mej att något har varit mer humant än något annat. Hur många barn har farit illa, och hur många fler måste dagligen få göra det i våran värld. Jag har ingen förståelse för att någon kultur inte ger barnen den status de är värda, jag har ingen förståelse för att något barn ska behöva fara illa. Att barn arbetar det har att göra med fattigdom och att mat behövs för alla. Men att dra en skamlig nytta av fattigdomen är en ond gärning.

Hur många är vi som kämpar för Jordens barn? Vi måste ge dem den status dom är värda att få. Vi vuxna har varken tid eller ork för att engagera oss. Vi är rädda för att räcka ut en hand till de som behöver oss.

Vi måste försöka att se andra, vi är inte ensamma om att ha bekymmer. Vi måste hjälpa varandra fram till ett värdigt liv.

Jag säjer som vanligt att jag vill se varenda unge nöjd- då känns det bra för mej.

Ohly avvisar röd-
grön valplattform

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly säger nej till en röd-grön valplattform. I stället vill han att partiet ska möta väljarna som "ett tydligt vänsteralternativ".

V-ledaren avvisar alla förhandlingar och kompromisser med s och mp före valet.

- Det skulle innebära att vi suddar ut vår profil. Kompromisser och överenskommelser är nödvändiga för att vi ska kunna påverka verkligheten, men det gör vi när vi väl sitter vid makten och ska samarbeta med andra. Inte inför ett val, säger Lars Ohly till Svenska Dagbladet inför att vänsterpartiet i helgen ska enas om strategin.

Ohly försäkrar dock att samtalen med socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och miljöpartiets båda språkrör fortsätter. Han ser också gärna att oppositionen gör gemensam sak i riksdagen. Men i nästa valrörelse ska vänsterpartiet, enligt Ohly, möta väljarna som "ett tydligt vänsteralternativ".

- Ett skäl till att människor inte i tillräckligt stor utsträckning har tilltro till oss är att vi inte i tillräckligt stor utsträckning skiljer oss från andra partiet. Vi är på väg att inse att vi inte har någonting att vinna på att bli mindre tydliga i vår vänsterpolitik, att vara mindre av ett feministiskt och socialistiskt parti, säger Ohly till SvD.

I lördags krävde miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand att vänsterpartisterna ska ge besked om "de vill vara med eller inte".

Vår stad har drabbats av en effekt som jag kallar "Kiruna- Effekten" Med den menar jag att man flyttar staden längre söderut trots vi inte har något gruvhål under oss. Med den effekten har det skapats ett nytt handelsområde, medan vårt centrum ligger tomt som ett utskitet plommon. Om någon vågar etablera sej där då är det för att prova, men om verksamheten skulle mot förmodan överleva då måste de flytta dit där köpkraften finns då blir det mot det heliga Templet på södra Backa området. Ett minaret där köpmännen vrålar ut sin lycka över att människor är så dumma att de har köpt hela konceptet. Våran förbrukningskapacitet har ännu inte nått sin gräns, men kommer nog snart. Människor är tvungna att ta sej i kragen.

Kupolen besöktes av 4, 6 miljoner personer under 2007 en ökning med 3% från föregående år, omsättningen slog alla tidigare rekord med 1,3 miljarder kronor, en ökning med 7% ifrån året innan.

Sällanköpshandeln slår rekord så det bara skvätter om det, tills...räntorna höjs, tills folk kommer till insikt att man måste lugna ner sej av olika själ. Om man tar miljön exempelvis, då man inom tillverkningsindustrin förbrukar olja, som är inne på reserven nu. Jag tror inte 4,6 miljoner har åkt kommunalt eller gått till Templet. Flertalet har nog kört bil. Det skulle vara intressant att framför sej få ett perspektiv hur stor yta 4 miljoner bilar skulle ta av Borlänge om man gjorde en jämförelse.

Vi börjar att bli för mycket folk på jorden, trots att arbetslösheten är stor och att fattigdomen flödar, så måste man konstruera ett arbete till så många som möjligt. Det är klart att de skapar och tillverkar onödiga och dumma prylar till oss lättlurade västerlänningar som samlar på allsköns skit. Vi köper och köper, medan släpkärrorna rullar flitigt till stadens "fina" soptipp.

Vi förbrukar, och gnäller att vi inte kan spara. Vi kräver inte ens att få information hur människor behandlas som tillverkar ett par Lewis Jeans. Vi bara köper, medan den stackaren som sytt dem har behandlats otroligt illa. Hur mycket av produkterna som framställs har fått en rättvis framställning ur arbetarens perspektiv?

Det är otroligt att de "rikas" köplusta aldrig vill ta slut, det verkar som varenda dag skulle vara den sista. Brinn pengar, brinn. Om vi fortsätter försätter vi oss och våra efterlevande i en svår sits. Dags att börja bry sej i sitt sätt att leva, att försöka blunda när de stora företagen vill "lura" oss.

I någon ända måste man börja, och helst idag- inget att fundera över...

Nu ikväll på aftonen har jag varit på Vänsterhörnet och lyssnat på Susanna Alakoski, det blev en fin stund. Att lyssna på henne när hon läser ur "Svinalängorna" är starkt, man känner att tårarna är på väg att rulla nerför kinden, man känner en underlig rysning i nacken, och man kommer på sej själv att man nickar instämmande i hennes berättelse. I den fotöljen hade jag kunnat sitta hela natten och bara lyssnat. Livet är och livet har aldrig varit enkelt för många människor. Flera trampar igenom en livstid med många stunder av olika kaos och tragik ibland en pralin med lycka som förenklar livet en stund. I nästa stund sker en olycka.

Berättelser och upplevelser av detta slag sett ur en arbetarklassvinkel är inte bara negativt. Det finns något som byggs upp inom en och det är ett enormt förråd av känslor och empati. Man blir som människa stark och man får en kunskap om hur andra har det och upplever  sitt liv. Det har trollats fram en dold gemensam nämnare, något som för varandra närmare och skapar ett osynligt band. En tråd som vävts för att sedan utvecklas till en hel väv.

Alla händelser som jag haft i mitt liv, som i sej skulle kunnat bli en bok någongång i framtiden, alla de händelserna skulle jag egentligen inte vilja vara utan. Då menar jag många svåra saker som rasat ner utan förvarning, utan dessa hade jag nog varit en fattigare människa. Jag är ändå väldigt tacksam för det jag har i dag, trots allt som skett.

Det mörka får aldrig ta över det är då det blir tungt att vara människa.Om finns det förståelse och ödmjukhet runt en då går mycket att lösa.

Tänk alla barn som fått växa upp i "Svinalängan" man kan undra hur många vi var, och hur många fler unga som måste växa upp i miljonprogram, i dessa segregerade områden med en fin puts på fasaden, men innanför väggarna vilar en annan stämmning.

Susanna sa att den stora missen de gjort i byggandet var att de hade glömt mötesplatserna, som ett bibliotek där samtalet och mötet med människor kan ske. Samtidigt byggs miljonprogrammen slutna, det finns ingen väg igenom där nya människor kan komma in. Och skulle de hitta en öppning , skulle dom våga gå in?

De som bor inneslutna vågar de lämna den falska tryggheten och komma ut? Korthuset har rasat för längesedan, hoppas ingen idiot får för sej att det ska byggas upp igen efter de gamla ritningarna. Bränn standarden, ett ord som man inte vet hur den ser ut, man skapar sej en standardlösning på en standardiserad tillvaro. Sedan när man tröttnat på standarden, då vill man vara lagomt lagom.

Vet ni vad, världen skulle vara fruktansvärd snål om inte du eller jag fanns- de måste vi väl vara eniga om...

Jag har nyss avslutat en bok som heter Edward Finnigans upprättelse, skriven av Anders Roslund och Börge Hellström. Den handlar om en person som är oskyldigt dömd och väntar på ett dödsstraff i en demokratisk stat som väljer att dödsstraff ska finnas som en upprättelse. Visst är det USA jag menar. Dödsstraffet återinfördes i USA 1977. Sedan dess till 2007 har: 901 människor avrättats med giftinjektion, 153 avrättats i elektriska stolen, 11 stycken i gaskammare,3 genom hängning och 2 människor av exekutionspatrull. (Källa ovannämnda bok).
Det finns inga rön i forskningen som säjer att dödsstraff minimerar kriminaliteten. För de som begår grova brott måste samhället anstränga sig mer, straff i kombination med verkliga brottsförebyggande åtgärder.

Jag tar några rader i boken: 1975 begicks i kanada 3.09 mord/ 100 000 invånare. Året efter, 1976 avskaffade kanada dödsstraffet .Genom att införa brottsförebyggande åtgärder fick de en effekt som var omedelbar. 1980 begicks 2,41 mord/ 100 000 invånare. 2003 begicks 1,73 mord/ 100 000 invånare. Tjugosju år efter att kanada avskaffade dödsstraffet hade mord minskat med fyrtiofyra procent.

Att önska livet ur någon är ju en hämnd och det är något man tar, Upprättelse är däremot något du får. I länderna som har dödsstraff tror människorna att de ska bli nöjda och få en upprättelse utav att se mördaren dödas. Att ett lugn ska komma in i deras liv, när det är en ren skär hämnd.

Idag när våldet eskalerar på gator och torg, skriker många ut sin ilska och rovdjursdriften eller reptilhjärnan säjer:   -Skjut dom med ett skott i pannan... Vad är då den dödsdömde, brottsling eller brottsoffer?
Jag vet exact min ståndpunkt i denna fråga, hur ska jag kunna ge en människa en dom, vilken gud är jag som tror att jag kan önska livet ur en medmänniska. nej det finns ingen som ska få sätta namnet död på en annan människa. Däremot måste man i ett modernt samhälle kunna ha metoder att hjälpa en brottsling till ett bättre liv och ändra tankarna. Alla måste kunna få må bra och känna trygghet.

Idag bygger mycket av allt missbruk på rädslor, det handlare om att ha en grundläggande trygghet, att hjälp finns vid psykiska sjukdomar. Att det finns snabb hjälp att få vid akuta kriser, och att det finns människor som seriöst lyssnar på individer som skriker på hjälp. De missbrukare som vågar be om hjälp, de har oftast hamnat så djupt att döden väntar på dem inom en snar framtid.

Ni som ropar och önskar dödsstrff och ser den metoden som en lösning, kanske får se en kär vän eller ditt barnbarn som sitter i dödscellen. Denna inhumana metod som prövats sedan urminnes tider helt utan resultat.
Vem ska stå som bödel, blir det du, som fått det lediga jobbet du sökte? Du får inte säja nej till arbetet, för då får du ingen A- kassa. Den demokratiska staten bestämmer att du ska stå som bödel på ett svenskt fängelse i framtiden.
Hemska tanke...