Ännu har inga större skandaler siktats i släktforskningen. Det ska väl vara Rut då, hon som var gift med min morfars bror, hon var gravid vid giftemålet och var i femte månaden, och så hade hon en skuld hos "fogden". Annars ser mina anfäder ut att vara vanliga arbetare. Inget blått blod har ännu varit synligt i trädet. Och gott är väl det. Jag förstår min roll att vara mer och mer. Jag begriper varför jag blev den jag blev.

Mormor har jag nästan hittat, hon som dog i TBC troligen på Solbacka Sanatorium i Hedemora. Men vilket år hon dog, är annu en fråga, och vart hon är begravd. Kanske lämnade hon min morfar och gifte om sej. Jag har i allafall fått sådana indikationer. Nu ska jag ta kontakt med gamla patientregistret och se om hennes journal finns tillgänglig. Däremot hennes familj och syskon fick jag hjälp att hitta, på det senaste släktforskarmötet. De bodde kom glidandes från Yttre medväga ner till Hushagen 1900, där de bosatte sej på Haga 13 Heimdahl. Och mormors far jobbade som Bessemer arbetare i Jernverket, dog sedan i hjärnblödning. Han hette Anders Gustav Sjöberg och kom nerifrån Silvberg och hans släkt kom från Laggarbo och far hans var Dagkarl i Ulfshyttan. 

Jag har fått god hjälp nere på "släktfosrarklubben", dom är ju proffs där. Särskilt nu i Onsdags fick jag hjälp av Lena, och hon berättade att hon forskat i över 25 år. Hon hittade mina döingar i parti och minut, det såg så enkelt ut och jag trodde jag förstått hur man gör, lite grann då. Satte på datan och skulle leta reda på rullorna, då satt jag där som ett frågetecken. Efter tre timmar, som gick i en flygande fläng så var jag förvirrad över hur enkelt det var för henne, och tänkte när jag själv sitter i dödboken som en snigel... 


"Solbacka Sanatorium, nu ett förfallet spokhus i värsta förfall"...


Alla verkar vara strävsamma arbetare, alla mer eller mindre fattiga med barn, de stretande folket som byggde upp Sverige. Även om deras personlighet och de flera på mammas sida hade alkoholproblem så verkar det vara ganska hyggligt folk.
Det är intressant att få ta del av sina egna rötter, innan jag startade så visste jag knappt något.

Tre eller kanske fyra Amerikafararare har jag nu på listan, den senaste som jag tror for är min mormors farmor. Hon hette Stina Lisa Persdotter och kom från Norrbärke , född 1821 och hennes namn har dykt upp på passagerarlistorna. För min mormors farfar gifte om sig med Stina Ers...



Det gamla Wasabryggeriet har jag alltid varit fascinerad,under min uppväxt har det gamla slitna bryggeriet stoltat upp som en ruin i stadskärnan fyllt med duvor och duvskit. Många turer runt att de skulle riva det har det varit under åren, men så äntligen för ett antal år sedan beslutades det att det skulle renoveras. Jag minns då, utan någon vetskap om att min morfar jobbat där som bryggeriarbetare och min morfars bror varit Disponent, att jag tyckte att det var otroligt roligt att Borlänge fick behålla en gammal byggnad. För annars har de styrande i staden skövlat de flesta gamla byggnader för att släppa fram tråkig 60 tals design och raserat många kulturbyggnader.

På kortet här ovan står min morfar längst ut till vänster, med en svart fårskinnsmössa. Jaag kan nog läsa av kortet att han heller inte var särskilt lång. Ett släktdrag som ännu håller i sig. Kanske är mannen i mitten på nedre raden, den långa, stämmer inte*S*, morfars bror, Disponenten. Svårt att säga, för det är svårt att se likheter eller skillnad på korten emellan.



"Disponent Gösta Kalin"

Tiden går fort, snart sitter väl någon släkt i framtiden och funderar över vilken gök jag var, och undrar vad jag tillförde. Även fast tiden ofta är ögonblick så känns det avlägset när jag rotar bakåt. Allt och delar är nedtecknade i kyrkoböcker, dödsböcker och husförhörslängder. Ett hantverk bara det. Flera böcker har brunnit upp i kyrkobränder. Nu fastnar vi i systemen på andra sätt och genom klick på datan och arkiverade i myndightetrs källare är vi mer lättfångade. Vi registreras på ett modernt sät, där vi har svårt att smita, våra namn suddas aldrig ut. Däremot så kan inte registren tala om vilka personligheter vi är, och det är skönt att vi få dö med någon liten känsla av hemlighet. Vi känner ju aldrig någon annan. Vi kan aldrig krypa in i skinnet på någon, i alla fall inte ännu.


"Solbacka, kallades Dödens väntrum i en tv dokumentär som visades
2008"...