Nu tror kanske att jag har fastnat i min släktforskning och att jag sitter i en jordkällare dygnet runt. Nej inte då. Det är otroligt intressant och från att inte veta värst mycket om min släkt har jag nu 188 stycken i mitt släktträd. Hela tiden poppar det upp nya. Kanske inte i sådan snabb takt som jag vill, för jag har ju alltid ganska bråttom. Här måste jag lära mej tålamod och kolla att det stämmer.

Dom här bilderna har "skräpat" i mina gömmor och följt med mig under många herrans år genom flyttar från de ställen jag bott i. De låg i en kartong som jag fick efter mamma. Men aldrig har någon vetat vilka de var. Just idag kan jag inte identifiera vem eller vilka som står si eller så, men jag vet att en av dem är mormors bror Frisören Carl Emil "Calle" Sjöberg och någon av de yngre kvinnorna är hans fru. Troligen är de äldre hennes mamma. En äldre bror som var född 1886 och som endast 19 år den 23 Juni tog båten till Amerika. Jag imponeras över modet som alla utvandrare hade, i en tid då informationssamhället inte alls var lika utvecklat som idag med internet och uppdaterade nyheter på tv.
Den här brodern skapade sig ingen förmögenhet i staterna men han han blev ändå ganska välbärgad enligt hörsägen. Genogående så lyckades de flesta av dessa syskon ganska bra. De var fem bröder och två systrar , varav en var min mormor.

Jag har tittat i kyrkoböcker som säger att min mormor och hennes"usling" till karl gifte sig 24 December 1922 och Anna födde sin första son Tore i Mars 1923. Hennes bröder accepterade aldrig hennes val av man. Han var inte god nog åt henne ansåg de. Nog kan det låta fruktansvärt men jag är kanske benägen att hålla med. Han drack väldigt mycket och var en fullfjädrad alkoholist, enligt min pappas berättelser så var han inte heller särskilt snäll. Han var en kuf, som var snål. Mannen jag talade med idag sa att han hade något delägarskap i Wasa bryggeriet, men det har jag svårt att tro när jag ser hans Kråkslott på Träskogatan 24 i Mjälga. Ingen boning som lockar till sig avoga släktingar. De ville säkert henne väl, och hon blev nog på ett sätt utstött från de övriga. Däri lägger jag inga moraliska aspekter. Jag kan nog aldrig säja hur det egentligen var.

Idag fick jag tag på en levande släkting, som var barnbarn med Carl Emils bror, en fullt levande människa och otroligt trevlig man som bor i Hytting. Han kunde en hel del om syskonskaran och var lite av en levande data. Utan anteckningar rabblade han en hel del fakta. Han hade kort som jag ska få kopiera av, och framåt ska han och jag ha ett möte då jag ska teckna ner det som han vet. Just nu hade han flyttpackat ner alla bilder som han hade i sitt hus, för att flytta till en lägenhet till sommaren. Då ska vi ses, för att gå igenom mina och hans kort. Det ska bli spännande.

Jag frågade om min mormor, en mormor som har gäckat mej lite grann genom att det verkar att vara omöjligt att hitta hennes dödsdatum och vilken grav hon kan finnas i. Eller om graven kan vara bortrationaliserad, obetald. Inte vet jag. Fast jag tror inte det är omöjligt för har man blivit född, vilket hon nu uppenbarligen blivit, då vet jag också att hon har dött. Mannen träffade aldrig min mormor, men vi enades om att honn funnits.

Han visste även att hon tillbringat en tid på Solbackens Sanatorium, men hade ingen aning om när hon hade dött. Vad han sa att han hört var att hon dött i TBC, just i den sjukdomen som hon låg inne för på Solbacka. Nu i veckan så fick jag sjukjournalerna på hennes 455 vårddagar på hemmet. Men det står på läkarspråk och med en skrivstil som härstammar ifrån Faronernas Hieroglyfer. Väldig svårläst. En duktig textydare som samtidigt är läkare kanske klarar det.

Nu gäller det att hitta henne, har mailat efter hennes bouppteckning som kanske kan visa något om de hittar henne. Ännars så får jag kontakta kyrkogårdsförvaltningen eller vad det heter och se om de har sett till henne bland blommor och stenar. Den här släktforkar resan ordnar till utropstecken till stora frågetecken. Ja det är väl så här att vara detektiv kan jag tänka. Spekulationer och huggskott, vilda chansningar och en hel del tur är det som får en framåt fast man är bakåt. Nejdå släktforskning är inget bakåtsträveri utan en utrensningsresa i värsta karma modell.

Med en väldigt stor sannolikhet är det min mormor på bilden, söt tjej som blev en bryggeriarbetare och gift med en man som inte var den bästa, då i andras ögon. Vad man önskar ändå innerst inne var att hon kunde få känna lycka någongång i sitt liv.