Nu far jag ner mot djupet igen, en resa som inte svider så mycket i mej, kanske mer i andra som undrar varför jag lämnar ut mej själv och andra. Jag tänker inte lämna ut någon levande person, samtidigt har den här personen betytt otroligt mycket för de närmaste i släkten. Han var en god och hjälpsam man, kunnig och ödmjuk. Men otroligt ensam.
 Han behöver en återupprättelse, jag och min släkt har för längesedan gett honom det. Det var nämligen vi som tog emot ursäkten på dödsbädden där han avsade sig och tog avstånd från den nynasistiska grupp han figurerat med i press och på möten. För ett antal år sedan.

Under sin levnad här i Borlänge fick han allt som oftast höra glåpord efter sej, många skrek och gormade, för att han då var den han var. En järnverksarbetare, som levde ensam, jobbade och slet utan en enda sjukdag under sitt 40 åriga arbetsliv. Han ställde upp och tog skift för många under alla olika helger. Kanske för att vara snäll, eller kanske för att tjäna pengar och bli någon. Han hade en del pengar när han dog, och hur mycket har det spekulerats om, folk har öppet frågat mej hur mycket han hade av ren nyfikenhet. Jag vet vad han hade. Men han "valde" att leva sitt liv med böcker och klassisk musik. Han valde att inte bli den andra ville han skulle vara. Jag sa valde, inom situationstecken, jag kanske kommer till en förklaring senare, eller så gör jag det inte. Vi får se vart detta inlägg barkar åt för håll.

Under hans uppväxt behandlades han inte så bra av sina föräldrar, redan då tyckte de att han var avvikande. Hans mor visade dåligt eller sällan känslor, hans far var en suput som valde flaskan före familjen. Systrarna hans var framåt och såg bra ut, de träffade sina män, en fick barn och den andra flyttade mot Stockholm. Mellan syskonen fanns det kärlek och en distans. Barnen levde i en dyfunktionell familj. Sådana familjer är tyvärr inte sällsynta, inte då och inte idag.
På somrarna skickades han ner till Värmland där han fick serva en alkoholiserad faster och hennes man. De hade inga pengar, för de pengarna gick till alkohol. Ofta fick han gå hungrig. Det var den uppskattningen hans mor och far gav honom, med vetskap om vilket helvete han befann sej i.

Ett liv, präglas en hel del av uppväxten. Varje människa väljer vilken väg man går, men är personen tillbakadragen och inte vill ta plats då puttas den allt längre ner och glöms. Har personen sedan ett avvikande utseende och dessutom är en samlare av tomglas och blir en profil med en etikett som "original" då bleknar inte den stämpeln. För inte så längesedan fick jag en förfrågan, 14 år efter hans död, om att återge det mesta om honom för att en bok skulle skrivas om original som levt i Borlänge. Mitt svar blev ett klart nej till att vara delaktig i en sådan käftsmäll.

För mej var han orginell på det sättet att han var ödmjuk och fanns alltid där med en hjälpande hand om jag bad. Det finns inte många människor som är av den kalibern, jag hittar sällan personer som inte lever för andra utan de lever för att tillfredställa sig själv och nå en positiongenom andra. Jag kan väl vräka ur mej att egoister växer även på ogödslade träd. De har enkelt att döma andra och nå popularitet genom att suga ut det goda från människor, tömma dom och inte återgälda något. Min släkting lärde sig att älska sin nästa, han tyckte om och respekterade alla, fast han inte ville inleda några relationer. Han trivdes bäst med sina åsikter. Han trodde på en makt, men föredrog att gå ur Svenska Kyrkan, trots det besökte han flitigt gudstjänster och trodde på sin Gud.

Ensamhet kan tära även på den som väljer att stå utanför etablisemanget, ensamhet kan göra ont när den inte är självvald eller när den tillbakadragenheten och självkänslan ligger allra längst ner på botten. Självkänsla ja, hur ska den kunna vara stabil efter en kärlekslös uppväxt, sedan människor som har förutfattade meningar och målar upp en bild av hur någon är, de går in och bestämmer vem du är. Att tillhöra någon eller något är viktigt för en del, men ur osäkerheten växer det upp förvirring och en del val som görs kan vara fel. En del faller in i olika sekter, där ordet som sägs är lag. Det nöts in, samtidigt så visas en gemenskap upp, och ett bevis att man har en tillhörighet. Människor ser upp till en. Plötsligt har JAG blivit någon, men ändå inte insett att jag har blivit förspeglad in i falska lögner.
Förstå hur lätt det kan vara att hamna i fel tillhörighet, det måste vara det enklaste av allt för att bli någon, som äras. Ändå kan inte många lyckas inse att de är på villovägar och bort från det sociala livet utan avskärmas alllt mer, från den verkliga världen.

Därför är det så viktigt att vi vågar möta de människor som står "utanför" eller bredvid, eller inte alls syns. De som skriker och skrävlar om inget alls, har tagit ett steg framåt men missförstod att de skulle förmedla känslan till andra människor. De tog sin sargade självkänsla och förändrade den genom att hata det man inte kunde rå på. Skuldbelägga de oskyldiga. Ja så gör även vi, osektualiserade (heter det så?*), vi tar oss vatten över huvudet och dömer andra, hotar, pekar med hela handen, ger order och tycker att de ska tycka som oss. Annars tar vi till våld och glåpord. Ett dåligt verbalt krig. Ett krig som förloras av den som inte kan visa ödmjukhet.

Jag vet att min släkting stod på ett torg för 13 år sedan, med unga nynasister, han höll en fana med en svastika på. Där stod han och var någon, han fick ingå i en gemenskap, med unga grabbar som såg upp till en 70 årig (vad de trodde) erfaren nasist. Han var ingen sådan, men han hade funnit en samhörighet hos dessa pojkar, han hade fått ingå i en gemenskap dit han aldrig kommit innan. Han trodde att han hörde hemma hos dem. Han stod på torget, fotograferna tog kort som fanns på första sidan i den lokala pressen, en publik samlades. Jag stod också där och många tankar for i huvudet. Hade jag varit hans mamma hade jag gått fram och tagit honom i örat och dragit bort honom, men han var en vuxen karl, som fick stå för sina egna handlingar.

Döden, är man ensam är döden dubbelt så hemsk. Min släkting var väldigt rädd för den, att tro att han var agnostikern, men med ett annat troende om en högre makt tog även en förvirring här. Det som förkunnades på den här dödsbädden var inget annat än en gottgörelse. En stor ånger över att ha ramlat ner så djupt och ingå i den rörelsen, och att stå med en fana med en symbol som symboliserade enbart hat, gjorde mannen väldigt ledsen.
Han bad om ursäkt för att han sårat oss, våra familjer och barn. Han var uppriktigt ångerfull, över att han hade invaggats i en falsk lögn om gemenskap i den kretsen. Han förstod att han hade åkt på en rejäl blåsning.
Min släkting gjorde en avbön på sin dödsbädd. Han tillhörde inte den falangen som är invandrarfientlig. Han ångrade det bittert.

Nasismen måste mötas med goda argument, att samtala är den  bästa lösningen. Egentligen borde politiker från alla partier bjuda in till ett öppet möte. Det är fel att säja att man ska vända nasismen ryggen, det är bättre att säja emot den, för demokrati. Diskutera med dem vad det är för samhälle de vill ha, möta dem och argumentera. Vilken är deras ideologi?
Ett öppet möte och föra en debatt där ideologi mot ideologi ställs. Jag tror att det diskuteras för lite om nasismen i Sverige, ändå så får invandrarfientliga partier fler och fler medlemmar och röster. Hög tid för en debatt.

Det går att få människor på rätt väg men för det så krävs ett bra bemötande. Det som varit viktigt för mej i detta inlägg är att de som höjde min släkting också fick se att han gjorde en avbön. Han gjorde det som han ansåg vara det enda rätta.