Mia Jäverlings Blogg

 

Åka hem ångest, jag är nästan gråtfärdig. Aldrig mer "bara 7 nätter på Kuba", nästa gång så blir det fler. Det var alldeles för snålt, men och andra sidan hade varken jag eller mannen fler dagar att ta ut från arbetet. Vi får vara glada åt de dagar som blev. I alla fall fick denna retning mig att få mersmak och min nyfikenhet har väckts nu att få komma ut och se det riktiga Kuba, tala med mer människor och utforska mer av historien. Jag trivs i klimatet, jag gillar att få bada i havet.

Då jag sällan träffar min städerska så skrev jag ett brev, gav min adress innan vi gick ner till stranden. Jag frågade efter hennes adress, för jag vill skicka henne schampo och andra saker som hon kan behöva. Jag vill hjälpa och etablera en framtida kontakt. Svenska turister borde se vad alla Kubaner gör för oss och hur de faktiskt finns där så vi kan njuta. Alla Kubaner med sin livsglädje och kreativitet kommer jag att sakna, väldigt länge.

Ett svenskt par som var här gnällde över att de fick vänta i "över tio minuter" för att få beställa kaffe, min man kontrade och sa att för samma slavlön så hade ni fått vänta hela dagen om det var jag som jobbade där. Varför bara begära, varför inte istället visa förståelse att någon som jobbat länge kanske är trött.

Visst har jag haft ett litet dåligt samvete att jag matat militären med mina turistpengar, men jag har också försökt att upprätta något med att agera som en medmänniska genom att ge vad jag kan och kommer att fortsätta med det för mina Kubanska vänner. Nej högmod passar inte in på mej som ändock växt upp som en socialist och samtidigt haft välfärden i mitt knä.

Idag har en kuban möjlighet att köpa sig ett pass för 100 CUC= ca 500 kr, men med en lön på 150kr/månad är väl den chansen inte stor att bli ägare till ett pass. Än mindre att köpa sig en resa.

Vi köper resor, åker hit och dit, sitter på röven och blir serverade med motiveringen att "vi har betalat för det", vi måste ändå kunna vara trevliga och ha medkänsla och bjuda på ett leende.

 

Jo jag tvingade M till stranden idag, mulet och blåsigt och solen kikade fram lite grann ibland. Stundom var det kyligt, men skam den som ger sig. Sista dagen och ingen av oss hade lust att göra något, det var reseångesten som slagit till med full kraft. Vi låg där och mannen hade fått sin Mojito, då blir jag involverad i att spela beach vollyboll, herregud jag som inte spelat sedan högstadiet (1974), vad fick jag för ryck? Det var drygt att stampa runt i den lösa sanden och några servess fick jag in. Tre matcher orkade jag med, sen var det kört.

 

Vi lunchade med Uddevalla paret på strandrestaurangen, de hade lyckan att få vara kvar en vecka till. Nog tyckte vi att dom hade en himla tur. För första gången någonsin var det omöjligt att ställa om hjärnan för hemresa.

På kvällen åt vi på kajunrestaurangen, inte fullt så iskallt därinne, AC:n var inte skruvad i bott. God mat och karibisk musik, som vanligt orkar vi inte vänta på hotellshowen som hålls varje kväll, vi har inte lyckats se en enda och nattklubben öppnar 23 så det är alldeles för sent för oss pensionärer :)

 

Idag fick jag för första gången igång internet sedan vi kom hit, och det ångrar jag...Det första jag läste på Aftonbladet var att en 2:a klassens storm var på väg in över södra Sverige och den skulle hitta dit på fredagen 13-14 december. Jag hoppas att piloten väljer en annan rutt så vi slipper Alexander.

I morgon ringer klockan 8.00, fyfan, vi packar ihop, checkar ut vid 12 och väntar på bussen som kommer 15 och tar oss tillbaka till Varandero flygplats. Sorgligt, lika bra att sova bort eländet. Inget varar för evigt.

 

God Natt, och det där med Kubas svarta nätter är sant. Här är det kolmörkt, när det är mörkt.

 

...to be continued...

 

(Lite bilder läggs in när jag får tid)