"Du är inte så jäkla bra som du går runt här och tror..." Det är då en mening som jag fått höra några gånger under mitt liv. Tyvärr finns det vissa uttaladen som klänger sej fast som en varböld, eller fistlar och nästlar sej in i ens doldaste hjärnskrymsle. Jävla Jantelag, och förbannad på folk som tagit sej rätten att förtrycka en annan person.
Samtidigt är lagen oumbärlig i en demokrati, nog om "käppar i hjulet" lagen i detta nu...

Som en del vet så ska jag nu söka skola, jag försöker med eller utan Jantelag skriva ett personligt brev, hitta mina egenskaper. Vad jag vet är att jag äger och har en hel del bra egenskaper, och tyvärr några dåliga, som jag varje dag försöker att få ur mitt huvud och arbeta bort efter bästa förmåga. Jag är inte bra på att framhäva mej själv, jag blir vilsen, generad, osäker och känner mej skrytsam när jag ska delge dom. Fast jag tror att jag inte ens vet vilka goda egenskaper jag besitter, det är nog snarare det som är det stora felet. Mer och mer börjar jag att kunna ta åt mej det positiva om mej som kommer från andra. Jag är däremot en fena på att ta emot konstruktiv kritik, eller kritik. Den ovanan har jag intränad sedan jag var barn.
Idag vet jag att jag duger men att sätta mitt eget pekfinger på den jag är kan jag inte göra helt smärtfritt. Hur ska jag kunna skapa en balans i denna kaos, skriver jag för många goda egenskaper och lyckas ta för få dåliga? Eller är jag för ärlig om jag ska ta någon dålig egenskap i ett brev? Nej jag tycker att jag ska delge även något som jag är dålig att hantera, eller? Hur vill jag, hur vill dom ha det.

Jag som nu ska söka utbildning som behandlingsassistent, jag som vill jobba med människor i kris, som själv vet vad den krisen innebär, jag måste för min egen skull vara ärlig. Ärlighet för mej är något stort som jag inte ens fick snudda vid under min uppväxt. I min familj var lögner det som styrde, allt. Vi levde innanför väggarna med lögner från morgon till kväll. Jag visste inget annat, jag står här idag och är ärlig. Många gånger kräks folk över min öppenhet- och ärlighet, nu hittade jag två egenskaper, öppenhet och ärlighet, visst är dom bra? Ibland så är jag så ärlig att jag blir omkulltvällt av den som inte vill höra. Ja balansen ja. Om jag lägger ärlighet i den ena vågskålen, kontra att jag är stresstålig i den andra, blir det jämnvikt då, eller vinner ärligheten, skulle stresståligheten kunna få övervikt?  Ja de båda kan vinna och det beror på vem iakttagaren är. Vem skulle klassa vikten som jämn?
Troligen krånglar jag till det för mej själv, jag som annars är ganska logisk, men när ämnet rör mej själv då hamnar jag i en konflikt med mej själv.
En tanke som redan har flugit eller flygit in i skallen är att om någon annan skrev ett test personligt brev om mej, skulle jag då känna igen mej själv då. Eller hittar någon annan nya eller dolda egenskaper?
Jag tror snart jag får fråga Lund, för klokskapen har fått sej en rejäl törn nu.

Egentligen vet jag att jag krånglar till en synnerligen liten och ganska enkel skrivning till en professorsavhandling på hög nivå.
Jag samlar troligen på bevis om min duglighet som en del samlar kylskåpsmagneter.

Hur som helst så vill jag jättegärna komma in på skolan i Falun, jag är så otroligt sugen att läsa och att inrikta mej på ett helt nytt yrke där jag får jobba med unga som har eller haft det jobbigt, med missbruk. Jag är övertygad om att är det något som jag är riktigt bra på så är det här det rätta för mej. Bara jag tänker på det så känns det som den förlösande slemproppen ger vika och flödet sätter igång, likt en förlossning då fostervattnet äntligen lämnar och allt rinner ut och blir alldeles varmt. Ingen annan tanke finns att jag ska komma in på skolan, så alla tankar om en plan B till hösten ligger längst uppe på vinden.
Någon sa till mej att misslyckas du med plan A, då ska du börja fundera på plan B. Den filosofin passar mej utmärkt just nu.

Imorgon ska jag till Falun på ett informationsmöte  om utbildningen, alla mina tankar den senaste tiden har bara varit på den. Jag vet hur ni tänker, att jag måste vara beredd på att denna plan A kanske går i stöpet. Nej det gör den inte och skulle det bli så mot all förmodan då kan jag tala om att jag är mer van med att ta motgång än medgång. I mitt liv, under de omständigheter jag växt upp har lögn och motgång varit ett genomgående tema från dag ett. Och nu är det så att dessa dagar är ett minne blott.

Åt helvete med Jantelagen- trots att vi lever i en demokrati.