En mansålder är egentligen bara ett litet ögonblick. Där en tid på 80 år, gick snabbt utan att några stora humana utsvävningar gjordes. Att jag under ett par dagar rotat i min fars liv, har gjort att jag lärt mej mer om honom på två dagar än jag gjort under mina år. Att han mått dåligt och dolt sina känslor, varit ganska kärlekslös, hård och aldrig varit den lena fadern som man önskat att han hade varit. Hans dåliga självkänsla uttryckte han på alla som funnits i hans närhet. Min far är ännu inte död, utan han har drabbats av sjukdommen Alzheimers, och i princip blivit satt på hemmet, utav oss barn på ett demenshem för hans eget bästa. Snart har hans minnen förtvinats, och dom är borta. På ett sätt känns det skönt för mej, för i hans sjukdom kan jag aldrig kräva någon ursäkt från honom. Och han slapp öppna sej och erkänna sina misstag. Det känns passerat.
Nej jag är inte alls bitter, utan kan se det som ett enkelt avslut som jag till fullo accepterar. Jag kan lämna de delar som finns kvar på bakgården och sätta mej själv i främsta ledet. Om någon inte gillar mitt sätt att "skriva detta" då kan jag säja att ingen vet vilket uppväxt vi barn fått uppleva, och någon slags hämndtanke finns inte, utan vi barn har varit lojala, tills vi insåg att vi for illa av att stanna i lögnen. Jag kan ändå se att det som kommit dessa dagar har lagt sej lite som en salva på ett oläkt sår, som kommer att krympa tidvis, för att sedan bara bli ett ärr.
Att min far hade kunnat bli något unikt av är ingen lögn, en man med talang för att skriva poesi, uttrycka sej, spela munspel, som han förövrigt fortfarande är otrolig på. Han njuter nu på hemmet där han sitter på dagarna och spelar samt får applåder från personal och patienter. Han får uppskattning för det han kan. När han var frisk trodde han aldrig på sej själv, han förstod inte vilken talangfull människa han i själva verket var. Jag har hittat dikter från 1952, där man kan läsa om hans vilsenhet, om sina frustrationer och sin syn på sej själv som misslyckad och desorienterad. Alkoholen blev hans vän och drog, redan i unga år. Och flykt blev hans utväg för att överleva. Lögnen var hans bästa skyddsvärn. Alltid dessa lögner.

Kamp för glömska

Sorlen kring krogens bord,
råa och vulgära ord
blandade med skämt och skratt.
Ty världens djävligheter
lämnat min törstande kropp.
Med hägrande saligheter
en soläckbar törst för mej upp.
Den känslan jag vet dock
helt snart tager slut
och en sorg och saknad finns
där som förut.
Och att ånger i morgon
blott finns i mitt bröst
I min ynkedom åter jag
hör den röst
och ser framför mej den bild
där jag hoppades glömma.
Nu åter i glaset jag söker min tröst.

(Roland Göteborg 1952)

Han har skrivit flera dikter som är så självutömmande, som legat gömda och glömda från insyn. Hemligheterna har gömts och lögnen har fått tala. Tänk om han hade satsat sin energi på att skriva det som fanns inom honom och öppnat sitt hjärta, då hade hans alster med stor sannolikhet funnits i bokform. Han hade kunnat om han haft självförtroende och en självkänsla i balans. När jag hittade dessa dikter så blev jag sorgligt glad, och det kändes som jag hittade en hemlig skatt som bara väntade på att få öppnas. Ifrån sin lilla handskrivna diktbok som han döpt till " I lustans minuter och år bakom galler" kommer även nästa dikt.

Flykt

Ständig vandring - mot okänd ort.-
vad flyr jag från, vad ont har jag gjort?
Jag flyr från ett minne, två ögon
som ömt på mej vilat
med kärlek och djup därinne.
Kärlek som vändas till
hat och förakt.-
Min vandring går vidare
mot glömskans avlägsna trakt.

(Roland 22/1 -52)

Vaka

Tankar irrar i ständig ström.
Ögon stirra vaket
räkna flugorna i taket.
Kroppen längtar efter sömn
kanske med en ljuvlig dröm.
Ehuru timmar flytt och dagen
är ren och ny
inför min inre syn så
många episoder rullas upp
liksom en ständigt aktuell revy.
Glimtar av förgånget som
mitt innersta har glömt
för att spela upp för mej en
sömnlös natt.

Roland 23/2 -52

Dessa dikter och flera i anteckningsboken skrev han när han var 24 år. Det häftet innehöll ca 10 stycken. Fler häften hittade jag inte från 50 talet, inte förrän -72 hittade jag några. Varför hade han inte fortsatt att skriva? Var det så att han inte trodde på sin egen förmåga? Troligen. Jag tycker att det är synd. Jag känner mej stolt över dikterna. Jag gör verkligen det. I dessa ligger ett stort erkännande.

Min svarta själ

Tvivel, som i många år min svarta själ förtärt,
kan någon helt förklara vem du är?
Vad är ditt syfte, frågar jag, och vad är livet värt
som trampats ner i sjukdom och misär.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-
där ingen älskad moder tar min hand,
i hat mot allt och alla, i hat mot ingenting,
min längtans slöjor driva mot ett ingemansland.
Ett land bortom kärlek, ett rike bortom hat,
en plats av idel glömska, fred och ro.
Där rätterna serveras på stjärnbeströdda fat,
ett land där endast svarta själar bo.

Roland November 1972

I alla papper jag sorterade, gamla brev, vykort, och skräp, hittade jag också ett brev till min far från  Toots Thielemans den danska munspelaren ( för han är väl dansk?)  daterat i mars 1997. Jag vet att pappa talade om en gång att han skickat ett inspelat kasettband där han spelade munspel till honom. Som svar fick han brevet och ett guldfärgat munspel tillbaka. Att det måste ha varit något av höjdpunkterna i hans liv betvivlar jag inte en sekund.

I morgon fortsätter jag att städa ur hans lägenhet, jag tror att de flesta papper är klara. Det känns skönt för det är tungt att ta del av hans hemligheter utan att han ens vet. Dikterna som han skrev önskar jag att de aldrig mer ska vara en hemlighet. Dessa skulle må bra att få komma ut och lufta sej.
I träsk där alla helvetets reptiler krälar kring-