Idag tyade jag inte längre att vänta på info om Amerikabreven från min Farfars far. De som han skickade till sin son i Sverige. Min kusin har letat fram breven ur vråna i min farmor och farfars hus. Jag klarade inte av att vänta längre, och ville höra lite om dom. Lotta läste lite ur breven som var ganska opersonliga. Alla brev hade han undertecknat med Martin, jag som hade trott att han använde Johan som tilltalsnamn. Fast Martin kanske låter lite mer Amerikanskt. Min fråga till henne var ju så klart varifrån breven kom, platsen. Något varifrån Pine River, sedan hackade hon fram, det ser ut som Bemidji, i Minnesota. Själaglad blev ju jag, det är ju just på den platsen dit som jag har lokaliserat honom, med fotgrafier ifrån studion. Och så sent som 1920 har han skrivit hem till Svedala från Bemidji i Minnesota.
Vidare så hade en man som hette Andrew Rodin skickat ett brev med Johan Martins klocka till min farfar Einar. Det lilla paketet var daterat 1936. Då kan jag nog dra slutsatsen att där var han död. Jag har ju fått upp lite hintar om en man som hette Johan Martin som dog 25 Juli 1934 i Bemidji, och magkänslan säjer ganska mycket att det är han. Vidare när jag sökt så har ett namn på en fru stått med, och hon står som Elizabeth Olson. Henne har jag också provat at söka på men vet inte om jag kommit rätt. Men hon, om det nu är rätt så är hon född i Minnesota den 22 Oktober 1877, hennes far hette Anders Olsson och var änka, han emigrerade från Sverige 1869. År 1900 var de bosatta (två år innan min farfars far anlände) på ett ställe som heter Nelson Township, Watonwan, Minnesota.
Vidare så pratade jag och Lotta om vad han skrev i slutet på breven till sonen, "Hälsa din mor". Samtidigt så hade Lotta tagit reda på att Elisabeth Otilia, farfars mor hade gift om sig med en änkeman i Klätta Tanum som hette Oskar. Hans fru hade drunknat då hon skulle rädda livet på sina två barn som var ute på isen, hon och ett av barnen hade gått ner i djupet. Ja nu är det dramatik på hög nivå. Jag har haft på känn att Johan Martins och Elisabeth Otilias äktenskap inte var något som handlade om kärlek, de var inte menade för varandra.
Jag snackade med Lotta att om jag får lite mer kött på benen och får reda på fler fakta så vore det något att åka till Minnesota och ta reda på platser och göra ett ordentligt sök på platsen. Amerika har aldrig lockat mej, men det här får mej att spinna på som en svart panter på jakt. Otroligt nervpirrande och spännande.
Jag har ju sagt förut vid flera tillfällen i bloggen att "I gonna cath him..." Jag ska faktisk ta reda på vad han sysslade med, var han bodde och om han fick fler barn. Det känns lite som om att det är en rolig uppgift jag ålagt mej själv. Även fast hans pojk, som dog 1978 inte får uppleva det känns det som jag närmar mej en eventuell upplösning. Det känns som om jag är ganska nära nu. För tjuvingen håll nu tummarna för allt vad skorna håller för.
Farmor Sofia och Einar Johansson, son till Johan Martin. Bakom står
troligen Einars bror Hilding och hans flickvän, eller så kan det nog
vara farmor Sofias lillasyster Frideborg...
Ja ni minns kanske min morfar som jag kallat "usling". Glad i brännvin och småilsk, inte omtyckt av min mormors bröder och deras släkt så de valde även att separera dem i döden. Min Mormor lade de i en grav hos sina och morfar vilade ensam till min lillasyster som blott blev en månad kom efter 4 år, senare även min mor.
Nu har jag ju rotat lite längre ner i släktleden, och jag kan väl säja att det blir lite rörigare och kanske även mer usligt, fast det rättar såsmåning om till sig och blir i överdrift åt andra hållet istället. Jo morfars far han hade tydligen varit ute på sina äventyr han också så det har tillkommit en halvbror. För att försöka bena ut denna härva ska jag ta ett djupt andetag och ladda.
Jo, Karl Gustav Kalin, skräddaren från Millesvik som föddes 1849, var ute och hittade en Piga med namnet Stina Andersdotter, de fick Anders som blev en som inte kom in i den nya familjen som son . Han var förvisso hos dem, men hade kallats för "kusin". (Källa en nyfunnen släkting som jag pratat med). Vi kallar Karl Gustav för Gustav så vet vi. Gustavs far var en player, han hette Fredrik Hamnqvist och han spred sin säd vida omkring, med ca 8 ungar, flera födda fattigstuga dog gubben när han var 63 år. Men Hamnqvist släkten hade varit bättre innan Fredrik släpptes lös. De var guldsmeder och kanske vanligt folk. Frun till Gustav, Teresia Amanda var även hon ett oäkta barn, hennes mor Amanda Maria Atterlund kom från en fin släkt, men med 4 oäkta barn så hade de nog sagt upp bekantskapen med henne. Hennes far var en fin Tracteur i Carlstad och bodde i ett bättre kvarter, hans fru hade också fina anor.
Men nu då, om vi går tillbaka till Hamnqvist, i slutet på 1700 talet då börjar det hända grejor på Gustav Hamnqvists sida, Gustav är Fredriks far och Gift med en kvinna som heter Maria Greta Kjellin. Backar vi tillbaka nu då kommer vi ända till 1500 talet och absolut de mest underligaste av alla namn. Jag härstammar från det mäktiga prästerskapet med namn som Christophorus svenius Brunius, Komminister Daniel Ivari Kjellin, Kaplan Halstenius Birgeri Agrell, Kyrkoherde Ericus Erici Ilberius död 14 Okt 1677 i Kroppa. Erlandus Gudmundi f:1554 han var riksdagsman mellan 1596- 1630, även en annan ättling var riksdagsman mellan 1566- 1569 och han heter det så vanliga namnet som Sveno Laurentil Brunius. Och på bildena under så visar jag ett par fotografier på hans gossar (söner) i ca 44 års åldern. Alltså min släkt.
Kanske jag kan ana en viss likhet, kan det vara skägget.
Sen då, jo fåljs ett spår vidare nu, då kommer jag troligen att hamna i Selma Lagerlöfs släktled. Så det är inte fy skam, kanske jag ska ta fram de få böcker jag har av henne (olästa), tolv inundna i skinnband.
Nu kanske ni förstår att släktforskning både har spänning och charm. Dt är så tokroligt och ett otroligt personligt äventyr som fyller en med upptagenhet och kärlek till de som skapat en...
Idag i det finaste av väder tog jag mej en tur ut till Stora Tuna Kyrkogård. Främst för att kanske kunna leta fram min mormors grav. Jag hade en förhoppning om att hon kunde ligga hos sin far, i hans grav. Fastän enligt kyrkogårdsförvaltningen skulle Anders Gustav vila där mol allena. Fast jag tänkte att det eventuellt kunde vara så att även mormors namn funnits på stenen. Jag tror att det var så.
Numreringen av gravarna var i ett enda virr varr. Jag och min "släktforskarpolare Lena" hade tagit fram att jag skulle ha grav nummer 1213 och vi hade ritat en karta. Ja där gick jag och pulsade i snön och var ganska sjöblöt om fötterna. Rätt som det var så var jag på 1214 sedan 1358, oj vad det var blandade nummer.
Jag gav upp för en stund och tänkte gå över till min mammas grav, på andra sidan. När jag kom bakom kyrkan dök HG upp, våran lokala revykung. Där gick han och spankulerade bland gravarna. Jag känner honom lite smått så jag frågade om han var på kyrkogården och samlade inspiration till nåsta års nyårsrevy. Varför jag frågade det var för att i årets revy hade de ett nummer med som hette "Skräcken på kyrkogården" som är ett av de roligaste revynummer jag sett på länge. Nejdå han hade lunchrast, och jobbade där. Han var ute och letade efter Isa Quensels grav, en svensk skådespelerska. jag hade ingen aning om att hon hade valt Stora Tuna.
I alla fall så gick vi in i kyrkan och han hjälpte mej att hitta till grav nummer 1213, så jag travade iväg ånyo. Ut i snötäcket och hittade en tom plats....
Här har i alla fall min mormors far legat innan graven försvann, jag tror även att mormor har funnits där eftersom hon inte fick begravas tillsammans med min usliga morfar. Synd är ju att ingen av oss i min närmsta krets har haft vetskap om att den skulle upphöra. Hade jag vetat det då hade jag självklart betalat för vården.
Nu känns fallet avslutat, det finns en plats om än ingen sten. Eftersom det var ledigt så borde jag få sätta dit ett litet kors, men det får jag inte. Jag ska nog sätta ner en blomma till våren i alla fall.
Efter att hon blivit "utskriven" från Solbackaens sanatorium åkte hon direkt till Avesta Lasarett. Där gjorde de en operation, vilken vet jag inte ännu. Har beställt hennes journal från Håksbergs arkiv. Efter tre dagar efter operationen avled hon stilla den 6 Maj 1944.
Det står också att: Jordfästningen äger rum på Stora Tuna Kyrkogård, men graven finns inte i rullorna. Men jag har fått ett datum. Jag känner mej ganska nöjd med att veta dag och år.
Tack Olof på Borlänge Tidning som hjälpte mej upp med alla de stora "böckerna" från underjorden.
Att göra en vandring tillsammans med min farfars far verkar inte vara någon omöjlighet i dagens informationssamhälle. Internet leder mej in på de mest leriga vägar i Minnesota i början av 1900 talet.
Att hitta bilder på de platser där han befunnit sig, ger liksom en ryggradsrysning. Att hitta en bild på Hakkerups Atelje i Bemidji och veta att just där inne har han varit och tagit fotografiet där han sitter runt pokerbordet, är en känsla. Och att det är bilder därifrån vet jag för att ateljens namn står stansat i pappramen runt fotot.
Vad som gör det här letandet så spännande är att alla de namn jag hittat när jag släktforskat också har blivit personer, ansikten för mig. Jag känner en tillhörighet med dem. Och att jag just har tagit Johan Martin som en favorit är nog för att jag tycker att han främst var modig som tog sig till Usa, men även för att han var en "smitare" som lämnade familj och små barn. Det finns så många frågor runt honom och hans emigration. Men jag är ingen domare och tänker inte döma, det finns säkerligen orsaker som aldrig jag kan komplettera den här släktsagan med. Kanske hittar jag något i de Amerikabrev eller fotografiersom Lotta Kusin hittade i två gamla lådor i farfars hus i Bohuslän, som nu är deras sommarhus. Två kartonger med Amerika brev, gör mej så otroligt nyfiken och samtidigt känner jag att jag vill läsa dom nu, på n gång.
Troligen så fanns vetskapen om hans nya liv hos hans fru, som hette Otilia Elisabet, har innan trott att hon kallades för Elisabet, men vet nu att hon hette som första namn Otilia. Hon var nog tvungen, för barnens skull när de växte upp fara med vita lögner om sin far. För att rädda någon slags heder. Men han skrev ändå till dom så sent som 1936 och och for 1902. Johan M var 59 år när han skickade brevet -36. Märklig, han lämnade pojken som tvååring. Min farfar, hans älste son var 36 år 1936, då var han redan gift sedan många år, min far föddes -29. Så det fanns nog ett avtal, mellan honom och hans fru. Jag vet inte om hon skaffade sig någon ny man, jag har aldrig hört något om det, men kan ju inte levt mol allena till den dag hon dog 1962.
Det retar mej att det har pratats så lite med varandra om släkten, både på mammas och pappas sidan. Hymmleri är inget jag gillar, klart är att familjen sins emellan ska lägga alla kort på bordet och vara en familj med ärliga avsikter. för det skapar för många frågor, helst då åt mej just nu som ska räkna ut allt...
Bilden ovan är ett foto taget på Hakkerup´s fotoatelje 113, 3rd Street, tänk att veta att Johan Martin har med sina gångkläder äntrat in i denna byggnad och satt sig ner med sina troliga arbetskamrater eller nya släktingar och tagit en gruppbild. Jag vet inte om ni förstår hur häftigt det känns. Jaja jag är en känslosam person, visst, men läs för all del vidare:) Så här tufft blev fotot, buteljer och spelkort i glada vänners lag och hattarna på sne´. Tredje från vänster ar Johan Martin, kortet taget på 3rd street. En treenighet, tre som är turtalet... tre det bådar gott.
Tänk att när han skulle ta sig till Hakkerups Studio så gick han på den här gatan, visserligen ganska lerig år 1900 men 1905 då såg det lite finare ut vad det visar på det översta kortet. Svenskar och folk från hela världen kom flockvis till Minnesota i början av seklet och innvånarsiffrorna steg i höjden på bara 10 år. Vad jag sett så jobbade de med järnväg och skogsbruk, kanske att jag kan få fram via hans brev vad han sysslade med.
Här någonstans längs vägen låg fotostudion (bild ovan), längst bort syns en sjö som mycket väl kan vara Lake Bemidji.
Tänk om Johan Martin har varit denna underbart häftiga restaurang. Peterson´s Restaurant, den ser inte riktigt färdigbyggd ut eller så var den det. Plankorna tog slut vem vet. Om den ser särskilt inbjudande ut vet jag inte riktigt, men den kan nog ha varit välbesökt. Det som jag tycker är fantastiskt är den hemsnickrade skylten med bakvända bokstäver. Ett pitoreskt ställe. Insidan kanske var finare....
Jag "klippte ut" och förstorade skylten för den är en pärla, Svenska analfbeten Peterson öppnar restarant i Amerika. Tänk idag i neonskyltarnas tidevarv att försöka locka kunder med en hemsnickrad skylt? Det hade inte funkat.
Insidan ja, kanske insidan och de människor som strävade efter värdighet och mat på bordet var finare än utsidan, Hakkerup hade även tagit en bild då min farfars far stod i en bar, med härliga spottkoppar på golvet. Man kan väl kalla de tidsenliga och charmfulla rariteter, dessa skulle nog betinga några kronor på en auktion
.
Här är det Johan Martin som står på insidan baren i bilden nedan, var han måhända bartender? Från stallkarl och stenhuggare i norra Bohuslän till bartender i Bemidji är steget långt men ändå sannolikt. Min bror har varit i restaurang branchen så det där gamla äpplet ramlar ju som bekant inte så långt bort från äppelträdet. Och Kristina från Duvemåla pratade ju om Astrakanapeln som de tog med sig från Ljuder socken i Småland....
När jag nu gjort min tidsvandring tillsammans med Johan Martin så tror jag att jag har svar på så många frågor, det är mest spekulationer, men inga vida sådana. Om vi inte fick drömma om de mål vi vill nå så hade nog livet varit ganska torftigt. Vi är ändå en del av historien, om än så en liten flugskit så är vi betydelsefulla. Ni vet Peterson med restauranten och den felstavade skylten, tänk vad folk skulle ha haft synpunkter på N som stod spegelvänt, han lärde sig troligen senare att skriva N åt rätt håll för att sedan aldrig mer göra om samma misstag.
Se alla fantastiskt fina bilder som skapades i början av seklet, svartvita, helt suveräna, bevarade för att jag och du ska kunna fantisera, spekulera och gripas av människor, öden och platser. En bild säger så mycket, av hundra personer, får du troligen hundra olika berättelser. Det är därför en berättelse är viktig, stämmer inte det ena så kan det andra föra en vidare i rätt riktning. Det gäller att jobba med de delar av hjärnan som saktat av i miniräknarens och datorns ålder. Att stimulera sitt huvud likt en tankesmedja, egna tankar är inte all tokigt. Kanske vi talar om för personer som tänker anorlunda eller olikt oss att de är tokiga. Det är så fel, att säja så. Genom att folk kan tänka kreativt och skapa berättelser så skapades böcker och tidskrifter. Det är viktigt det är en del av vår kultur.
Kultur ja, undrar om Johan Martin var intresserad av kultur, eller? I Bemidji så fanns 1900 ett otroligt fint House of Opera, ett stort träslott. Undrar just om han var där och såg föreställningen med de dansande flickorna...
När fotot togs av just Hakkerup så visade Missouris Girls upp sig, kan det ha varit fullsatt den kvällen med glada män och sina sneda hattar. Vad vet jag, inte alls men troligen så kan det ha varit en publikmagnet för den manliga befolkningen i Bemidji.
Även fast jag inte levde i början av 1900 talet så kan jag förstå varför man höll sig fast i Amerika. För alla gick det inte bra, de som sökte guld runt Dawson vid kanadas gräns. De flesta fick återvända till civilisationen för att söka jobb, de hade inga pengar att åka tillbaka till Sverige för. Men vad fanns det att återvända till? Hungersnöd och fattigdom, Sverige hade bara börjat att nudda på industrialiseringen. Barnen gick i små skolhus. Om de ens fick gå i skola, de behövdes som försörjare. Livet i Sverige var så långt efter. Jag hittade en bild från 1902 i Bemidji, där deras nya skola visas. Sveriges fattiga var ljusår från en liknande byggnad.
Nu har jag precis fått ett MMS från min kusin. Hon lovade att hon skulle rota efter Amerikabrev i huset där min farmor och farfar bodde till sin död. Som nu är sommarhus. Nu är det min kusin och hennes familj som äger det. Lotta meddelade mig att hon hade hittat flera stycken Amerika brev från Johan Martin Emanuelsson, ni vet ”min” farfars far som for åstad och aldrig mer kom hem. Han som skickade brev och fotografier från Minnesota.
Farfars far kallade sig själv för Martin i brevet, han hade undertecknat det med det namnet. Precis som han namnger sig själv i passagerar listan, i hans familj hette han Johan. Jag rös när Lotta refererade delar ur det gamla svårlästa brevet.
Ett av breven var daterat 1936 och han hade visst skickat en klocka som skulle förtullas. Han for 1902 och har kontakt med sina barn och familj under alla åren och ett brev Lotta greppat i ivern var från 1936. Någon liten hund är allt begraven här. Om och varför kom aldrig familjen över till Staterna eller varför återvände han inte. Det är nog som jag spånade och befarade att det var säkert dött lopp i deras kärlek om den ens hade funnits. Då börjar ju jag tänka, tog de ut skilsmässa? Hur ska jag kunna kolla det då?
Nu skulle Lotta skanna eller kopiera breven, jag sa till henne att ta med allt för den minsta lilla ledtråd är viktig för att se vart han blev av den lilla ”smitaren”…
Vi alla har någon invandrare i oss eller i vårt blod och ska vi starta från evolutionens begynnelse så är vi mörkhyade och jagar ute på savannen. Alla härstammar från någon, och det borde främlingsfientliga förstå. Allt har haft sin början och vi borde vara stolta över att våra anfäder funnits och byggt upp det som vi i dag borde förvalta. Istället för att känna hat, visa en stolthet över vad våra anfäder gjort och deras mod att vandra runt i världen och sprida den kunskap som vi idag besitter.
Om inte Vallonerna kommit hit på 1500 talet då har vi i Sverige med största sannolikhet inte legat så långt fram i stålproduktionen, som vi gör.
Vallonerna kom hitvandrande från bl.a Belgien, södra Frankrike, de tog med sig kunskapen om smedsyrket och jobbade i järnframställningen på olika orter i landet.
Min gubbe har en knöl i nacken, ja en liten kula uppe i håret på bakhalsen. De sägs att de som är Valloner just har fått ärva den lilla knölen. Då han i början av vårt förhållande berättade att han trodde att han kom från ett Vallonsläkte så kände jag honom i nacken och kunde konstatera att han hade den. Igår pratade jag med min svärfar, om just Vallonsläkten och han sa att det var inte alls säkert att de härstammade från dem. Utan allt kanske bara var rykten. Det som jag alltid känt och tror mycket på är just de här gamla hösägnerna, de som talar om lite om vem man är brukar stämma. Det är information som vandrar i släkten och som följer med, och kontrolleras det inte då har man ju heller ingen vetskap om det stämmer.
Igår kväll satte jag vid datan, och surfade bland mina döda släktingar. Och funderade som vanligt. Hur den än är och vad som är att jag har på något vis efter att en hel del släkt fått namn och datum skapat en otrolig nyfikenhet och en tarvhet att få lära känna dom. Ja mina önskningar går ju inte att uppfylla, men på ett sätt har jag ändå fått en mer personlig relation till dom och de är "mina" släktingar i den förut så karga floran av nära anhöriga.
Lena Min bästa proffsforskare, flink i fingrar och i huvudet dök upp med mail och i chatten på Facebook. Det slutade med att jag ringde och vi pratade länge kom in på gubbens Vallonsläkt. Det tog inte lång tid förrän hon snappat upp en Vallonsläkt som hette Gilljam därifrån han är sprungen ur. Den här släkten är det tydligen forkat en hel del i och vad jag kan förstå så är den ganska stor. Ursprungligen kommer den från Lie´ge som jag tror ligger i Belgien.Den hette då den kom upp till vårt land Guillaume men blev försvenskad och förenklad till just Gilljam.
Det som är spännande i det här är att den här släkten på min mans sida som inte vetat utan bara hört ryktesvägen att de är Valloner, är det många av dem som jobbat i hyttor och senare i modern tid, Domnarvets Järnverk. Även min gubbe är anställd av SSAB fast han är elektriker, å andra sidan så drivs det mesta per automatik nuförtiden och närheten med järnet är inte alls likadant.
Men han är en otroligt flink kille med att utföra hantverk. Han har gjort en hel del knivar och slidor på egen hand, där han också har härdat. Han har alltid varit intresserad av hantverk med metall, trots att han inte vetat om att dessa gener funnits inom honom. Det är konstigt att man ändå formas till att vara en del av det som funnits i det förflutna. En spännande tanke som det ligger en hel del sanning i.
Hur det än är så tycker jag att det är intressant med strävsamma arbetare, i fattigdomen och med slitet ligger det ingen romantik, men ändå en otrolig kraft med många viljestarka människor som skapade ett liv. Från att utvandra, etablera sig och vara en del av oss. Jag tror inte en enda människa i Sverige är "helt och ren Svensk" det är omöjligt att vi duktiga svenskar har bevarat Sverige fritt från någon som passerat gränsen. Vi kommer alla från någonstans.
Jag blir också så stolt att min son nu tillhör Vallonsläktet och jag får vara med i den som ingift. Det är en ära.
Vallonhustrun Mia ska nu förbereda en pasta med bacon och ost/ och vitlökssås. Och som husgeråd använder jag hammaren och städet.
En av de sista vallonsmederna på 1930 talet, vars efternamn är Hybinett...
Jag är tvungen att komplettera detta inlägg med en kommentar från en faster till "min Micke". Det är så att jag har kommit in i en släkt som har mina värderingar. Roligt är också att Mickes farbror forskat i den och ingen hemma hos oss vet ett dugg, men färdigforskat blir det aldrig. och frågetecknen kroknar mer och mer.
Här är Mickes fasters kommentar som jag klipper in:
Vi kommer från vallonsläkte, förfäderna arbetade på Galtströms bruk slå upp på nätet. När de fick möjlighet tog de jobb i Långshyttan och lockades dit av löfte om nya arbetarbostäder etc. de drog iväg och färdades med 11 barn med häst och vagn pråm till Långshyttan där de togs emot med öppna armar av själva disponenten. Min bror har släktforskat men kanske mera på min farmors sida. Hon var riktigt drivande i Långshyttan, satt med i alla nämnder och gick många mil för att besöka utsatta familjer. Hon såg till att alla arbetare fick undersökas ang. lungsot då hon arbetade som biträde hos doktorn. Hon bildade första sociademokratiska kvinnoförbundet i Långshyttan och hennes kompis Maja Nilsson hamnade i riksdagen. Starka kvinnor. Många av min pappas morbröder emigrerade till Amerika liksom många av mammas släktingar, pappa berättade om ett minne när han var liten. En av morbröderna satt på en sockerlåda och rökte på en lång majspipa och sa att: ” Det här jävla landet kan man inte bo i”. Därav emigrationen. En av morbröderna var för övrigt den som sköt sista björnen i Bisberg. Jag har en hel del skriftligt etc. så säg till Micke att sträcka på sig Det finns mycket ärofyllt i släkten
Nu tror kanske att jag har fastnat i min släktforskning och att jag sitter i en jordkällare dygnet runt. Nej inte då. Det är otroligt intressant och från att inte veta värst mycket om min släkt har jag nu 188 stycken i mitt släktträd. Hela tiden poppar det upp nya. Kanske inte i sådan snabb takt som jag vill, för jag har ju alltid ganska bråttom. Här måste jag lära mej tålamod och kolla att det stämmer.
Dom här bilderna har "skräpat" i mina gömmor och följt med mig under många herrans år genom flyttar från de ställen jag bott i. De låg i en kartong som jag fick efter mamma. Men aldrig har någon vetat vilka de var. Just idag kan jag inte identifiera vem eller vilka som står si eller så, men jag vet att en av dem är mormors bror Frisören Carl Emil "Calle" Sjöberg och någon av de yngre kvinnorna är hans fru. Troligen är de äldre hennes mamma. En äldre bror som var född 1886 och som endast 19 år den 23 Juni tog båten till Amerika. Jag imponeras över modet som alla utvandrare hade, i en tid då informationssamhället inte alls var lika utvecklat som idag med internet och uppdaterade nyheter på tv.
Den här brodern skapade sig ingen förmögenhet i staterna men han han blev ändå ganska välbärgad enligt hörsägen. Genogående så lyckades de flesta av dessa syskon ganska bra. De var fem bröder och två systrar , varav en var min mormor.
Jag har tittat i kyrkoböcker som säger att min mormor och hennes"usling" till karl gifte sig 24 December 1922 och Anna födde sin första son Tore i Mars 1923. Hennes bröder accepterade aldrig hennes val av man. Han var inte god nog åt henne ansåg de. Nog kan det låta fruktansvärt men jag är kanske benägen att hålla med. Han drack väldigt mycket och var en fullfjädrad alkoholist, enligt min pappas berättelser så var han inte heller särskilt snäll. Han var en kuf, som var snål. Mannen jag talade med idag sa att han hade något delägarskap i Wasa bryggeriet, men det har jag svårt att tro när jag ser hans Kråkslott på Träskogatan 24 i Mjälga. Ingen boning som lockar till sig avoga släktingar. De ville säkert henne väl, och hon blev nog på ett sätt utstött från de övriga. Däri lägger jag inga moraliska aspekter. Jag kan nog aldrig säja hur det egentligen var.
Idag fick jag tag på en levande släkting, som var barnbarn med Carl Emils bror, en fullt levande människa och otroligt trevlig man som bor i Hytting. Han kunde en hel del om syskonskaran och var lite av en levande data. Utan anteckningar rabblade han en hel del fakta. Han hade kort som jag ska få kopiera av, och framåt ska han och jag ha ett möte då jag ska teckna ner det som han vet. Just nu hade han flyttpackat ner alla bilder som han hade i sitt hus, för att flytta till en lägenhet till sommaren. Då ska vi ses, för att gå igenom mina och hans kort. Det ska bli spännande.
Jag frågade om min mormor, en mormor som har gäckat mej lite grann genom att det verkar att vara omöjligt att hitta hennes dödsdatum och vilken grav hon kan finnas i. Eller om graven kan vara bortrationaliserad, obetald. Inte vet jag. Fast jag tror inte det är omöjligt för har man blivit född, vilket hon nu uppenbarligen blivit, då vet jag också att hon har dött. Mannen träffade aldrig min mormor, men vi enades om att honn funnits.
Han visste även att hon tillbringat en tid på Solbackens Sanatorium, men hade ingen aning om när hon hade dött. Vad han sa att han hört var att hon dött i TBC, just i den sjukdomen som hon låg inne för på Solbacka. Nu i veckan så fick jag sjukjournalerna på hennes 455 vårddagar på hemmet. Men det står på läkarspråk och med en skrivstil som härstammar ifrån Faronernas Hieroglyfer. Väldig svårläst. En duktig textydare som samtidigt är läkare kanske klarar det.
Nu gäller det att hitta henne, har mailat efter hennes bouppteckning som kanske kan visa något om de hittar henne. Ännars så får jag kontakta kyrkogårdsförvaltningen eller vad det heter och se om de har sett till henne bland blommor och stenar. Den här släktforkar resan ordnar till utropstecken till stora frågetecken. Ja det är väl så här att vara detektiv kan jag tänka. Spekulationer och huggskott, vilda chansningar och en hel del tur är det som får en framåt fast man är bakåt. Nejdå släktforskning är inget bakåtsträveri utan en utrensningsresa i värsta karma modell.
Med en väldigt stor sannolikhet är det min mormor på bilden, söt tjej som blev en bryggeriarbetare och gift med en man som inte var den bästa, då i andras ögon. Vad man önskar ändå innerst inne var att hon kunde få känna lycka någongång i sitt liv.
Johan Martin Emanuelsson, min farfars far, han som blev lost i Amerika ni vet...han som skrev några brev och sände sin fru några fotografier. Jag tror att han har dykt upp med hjälp av en svensk- amerikansk hemsida...Johan som var ett inhysejon i Krokholmen, Tanumshede han reste till Chicago, Illinois och steg iland 14 April 1902...med största sannolikhet är det han. Nu ska det forskas.
Ännu har inga större skandaler siktats i släktforskningen. Det ska väl vara Rut då, hon som var gift med min morfars bror, hon var gravid vid giftemålet och var i femte månaden, och så hade hon en skuld hos "fogden". Annars ser mina anfäder ut att vara vanliga arbetare. Inget blått blod har ännu varit synligt i trädet. Och gott är väl det. Jag förstår min roll att vara mer och mer. Jag begriper varför jag blev den jag blev.
Mormor har jag nästan hittat, hon som dog i TBC troligen på Solbacka Sanatorium i Hedemora. Men vilket år hon dog, är annu en fråga, och vart hon är begravd. Kanske lämnade hon min morfar och gifte om sej. Jag har i allafall fått sådana indikationer. Nu ska jag ta kontakt med gamla patientregistret och se om hennes journal finns tillgänglig. Däremot hennes familj och syskon fick jag hjälp att hitta, på det senaste släktforskarmötet. De bodde kom glidandes från Yttre medväga ner till Hushagen 1900, där de bosatte sej på Haga 13 Heimdahl. Och mormors far jobbade som Bessemer arbetare i Jernverket, dog sedan i hjärnblödning. Han hette Anders Gustav Sjöberg och kom nerifrån Silvberg och hans släkt kom från Laggarbo och far hans var Dagkarl i Ulfshyttan.
Jag har fått god hjälp nere på "släktfosrarklubben", dom är ju proffs där. Särskilt nu i Onsdags fick jag hjälp av Lena, och hon berättade att hon forskat i över 25 år. Hon hittade mina döingar i parti och minut, det såg så enkelt ut och jag trodde jag förstått hur man gör, lite grann då. Satte på datan och skulle leta reda på rullorna, då satt jag där som ett frågetecken. Efter tre timmar, som gick i en flygande fläng så var jag förvirrad över hur enkelt det var för henne, och tänkte när jag själv sitter i dödboken som en snigel...
"Solbacka Sanatorium, nu ett förfallet spokhus i värsta förfall"...
Alla verkar vara strävsamma arbetare, alla mer eller mindre fattiga med barn, de stretande folket som byggde upp Sverige. Även om deras personlighet och de flera på mammas sida hade alkoholproblem så verkar det vara ganska hyggligt folk.
Det är intressant att få ta del av sina egna rötter, innan jag startade så visste jag knappt något.
Tre eller kanske fyra Amerikafararare har jag nu på listan, den senaste som jag tror for är min mormors farmor. Hon hette Stina Lisa Persdotter och kom från Norrbärke , född 1821 och hennes namn har dykt upp på passagerarlistorna. För min mormors farfar gifte om sig med Stina Ers...
Det gamla Wasabryggeriet har jag alltid varit fascinerad,under min uppväxt har det gamla slitna bryggeriet stoltat upp som en ruin i stadskärnan fyllt med duvor och duvskit. Många turer runt att de skulle riva det har det varit under åren, men så äntligen för ett antal år sedan beslutades det att det skulle renoveras. Jag minns då, utan någon vetskap om att min morfar jobbat där som bryggeriarbetare och min morfars bror varit Disponent, att jag tyckte att det var otroligt roligt att Borlänge fick behålla en gammal byggnad. För annars har de styrande i staden skövlat de flesta gamla byggnader för att släppa fram tråkig 60 tals design och raserat många kulturbyggnader.
På kortet här ovan står min morfar längst ut till vänster, med en svart fårskinnsmössa. Jaag kan nog läsa av kortet att han heller inte var särskilt lång. Ett släktdrag som ännu håller i sig. Kanske är mannen i mitten på nedre raden, den långa, stämmer inte*S*, morfars bror, Disponenten. Svårt att säga, för det är svårt att se likheter eller skillnad på korten emellan.
"Disponent Gösta Kalin"
Tiden går fort, snart sitter väl någon släkt i framtiden och funderar över vilken gök jag var, och undrar vad jag tillförde. Även fast tiden ofta är ögonblick så känns det avlägset när jag rotar bakåt. Allt och delar är nedtecknade i kyrkoböcker, dödsböcker och husförhörslängder. Ett hantverk bara det. Flera böcker har brunnit upp i kyrkobränder. Nu fastnar vi i systemen på andra sätt och genom klick på datan och arkiverade i myndightetrs källare är vi mer lättfångade. Vi registreras på ett modernt sät, där vi har svårt att smita, våra namn suddas aldrig ut. Däremot så kan inte registren tala om vilka personligheter vi är, och det är skönt att vi få dö med någon liten känsla av hemlighet. Vi känner ju aldrig någon annan. Vi kan aldrig krypa in i skinnet på någon, i alla fall inte ännu.
"Solbacka, kallades Dödens väntrum i en tv dokumentär som visades
2008"...
Ja det är nog lätt att tro att det totalt gjort ett överslag i min pannlob. Efter att då att i så många år har gått å funderat "var gubbfan" tog vägen" så har jag i alla fall börjat att leta efter Johan Martin Emanuelsson, min anfader, farfars far. Han har under de här daagarna blivit en person för mej.
Det är ganska lätt att tycka att det inte gått så många år sedan 1902, men då fanns det inte lika mycket kontroll för att Emigrera, passagerarlistor har försvunnit. Det sparades i pärmar och mappar. En helt annan tid innan industrialiseringen hade kommit igång på högvarv.
Jag har i alla fall gett mej på att jag ska försöka fullt ut med de resurser som går att få nuförtiden. Jag har ett bra program i datan, men känner förstås att jag behöver proffshjälp för att komma vidare en som kan hjälpa mej att söka och spåra i böcker och en som vet hur jag ska söka. Det känns som om det är jag som har huvudrollen i en deckare, att det jag som är kriminalassistent M. Javerling.
Nu har jag bränt iväg några "Wanted" mail till andra sidan Atlanten och Minnesota, ett till en kvinna som kommer från den staden Bemidji i Minnesota, henne hittade jag på en släktforskarsida. Jag har bett henne om tips vilka jag kan kontakta i den staden för att försöka söka rätt på min anfader. Sedan har jag mailat till en lokal radiostation i den lilla staden och just gjort en efterlysning på kvarvarande släktinga. Ja visst kan det bli ett bomskott, men det kan ju också leda någonstans. Ett otroligt spännande projekt, när man blir så här ålderdomlig som jag då behöver man fart och spänning. Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt som det är jag är verkligen hänförd och exhalterad.
Så det visar sej i framtiden om jag får packa Amerikakofferten och go over- there och möta frityrstinna amerikanare, vem vet. Jag kommer att berätta vad som händer här framöver. Först ska jag se om jag hittar några släktforskarmurvlar i vår stad som vill inleda mej i en tidsresa som kan sluta hur som helt i ett annat land och i en annan tid.
Om ni bara visste vad jag har funderat på min gamle anfader tog vägen. ( Se förra inlägget) I huvudet har en hel skildring växt fram. En historia med en verklig person med min fantasis hjälp redan har blivit en roman uppe i huvudet. Om varför han lämnade fru och två pojkar. Min farfar var 2 år, och hans lillebror var 1 månad har jag surfat mej fram till, hittade honom i ett arkiv. Jag är helt på det klara att jag ska släktforska nu. Hitta ett ställe med lite roliga släktfreaks, rota mej ner i kyrkoböker och dammiga arkiv. Jag ska bli en släktmurvel. med rutig kjol och maläten, v ringad lammullströja. Jag har fått reda på att det finns emigrationsarkiv i bla Göteborg, där man kan se varifrån de åkte och var de steg av i Amerika. Det kan bli en spännande resa. Jag vet att jag sett ännu ett kort på honom som hänger nere i Bohuslän på släktgården. Det kortet skickade han också hem till Ottilia Elisabet, Johan står utanför ett charkuteriaffär och bredvid honom står som ett hinder slaktaren, sedan en dam och ett litet barn. Jag vet att jag fick känslan den gången jag såg kortet första gången att det var hans nya liv i Amerika. Igår när jag pratade med en släkting som också sett kortet så hade hon reagerat likadant.
Jag har börjat att skissa, ta fram lite fakta om hur livet var då 1902, det låter inte så längesedan men många spår har utplånats. Hur hade de vid den tiden, då som så många emigrerade från ett elände till något som de absolut inte visste något om. Det var tuffa tider.
" Den här vintern hade inte varit något vidare. Det hade stormat och en bitande kyla hade hållit grepp om de nödda, om arbetarna på stenbrottet. Isarna låg långt ute i fjorden och med tunga steg hade det varit tvunget att gå ut mot Havstensberget och försöka dra upp någon fisk. Hungern tärde hårt, på honom och familjen. Johan var 25 år och kände sig sliten och trött. Han hostade, ideligen och var rädd att stenen satt sig i lungorna så som den gjort med så många män.
Inne i stugan satt fukten i väggarna, han satt vid köksbordet och stirrade ut mot Kalvön, där bakom visste han att horisonten låg. Men kalvön låg som ett långt hinder för att gömma de hemliga drömmar han hade om att få vistas i en annan tid, på ett annat ställe, där det vankelmodiga och hårda livet inte fanns. Kylan dröjde i stugan trots att Elisabeth idogt eldade i vedspisen. Det knastrade och rätt som det var smällde det till och Johan vaknade till och kom tillbaka till verkligheten. Han synade sina spruckna nävar, de var såriga och nariga. Stenen i berget var vass, det kunde kännas ibland som det var knivar som skar in i köttet.
Elisabet kokade den torsk han pilkat upp alldeles innan, till det blev det potatis. En alldeles vanlig syn på matbordet. Men ändå var han tvungen att sansa sig och visa en viss tacksaamhet att han ikväll skulle få äta sig mätt tillsammans med familjen. Det var hans plikt som man att sörja för de små och Elisabeth. Han tittade på henne, han tänkte för sig sjäv och samtidigt så skjöljdes han över med ett dåligt samvete för att han inte tyckte att hon var så särskilt grann. Hon var inte den kvinnan han drömt om men hon hade blivit hans efter den där dansen, då det blivit för mycket brännvin tillsammans med de andra stenhuggarna. För en kvälls misstag så satt han här med en kvinna som inte var speciellt kärleksfull, eller go. Det var ett kärlekslöst liv. Efter den kvällen hade Elisabet blivit med barn och föräldrarna krävde ett giftemål. Den dagen då de gifte sig var en olycklig dag, han kände att allt var slut. Efter för många supar blir man dum tänkte han, då fungerar varken minne eller sinne. Varför hade han tjatat på henne, varför hade han övertalat henne så enträget att ge med sig och tro på hans fyllesvammel. Det var så dags nu att sitta och harma över sina eländiga handlingar. katastrofen hade varit ett faktum när hon förtäljt honom om att hon var gravid.
Einar hans förstfödde son såg sin dag den 25/4, då blev det en mun till att mätta, han var nu två år, en livfull krabat men han hyste inga större känslor för barn. De skränade när han var trött och han hade varken lust eller ork att deltaga i lekar och stoj. Nu var Elisabeth gravid igen, hon skulle ha om någon månad. Det skulle kanske bli någon råd med allt. Att rota ner sej i dystra tankar gjorde allt bara värre.
De åt sin kvällsmat och plockade undan, Johan släckte fotogenlampan och snart var det tyst i huset, bara vinden tjöt utanför. Nu låg han där i mörkret med ögonen stirrande in i en hemlighet, han hade planer och han hade en hemlighet, som bara han visste om. Elisabt vände sig om och han förstod att ryggen var emot honom.
Mörkret hade lägrat den lilla byn och båtarna vid kajen drogs hårt i sina trossar men trotsade och stretade emot....."
Kanske så ungefär kommer jag att börja, sedan skulle de vara kul om ni läsare visste hur folk hade det runt 1900 talet, spelade dom munspel, sjöng dom? :) Är det någon som har någon ide´till historien? Alla förslag mottages med glädje.
Jag filar i alla fall vidare och kanske kommer den som novellform i Vår bok Tre Röda, vem vet...
Jag har en otrolig känsla att Johans verkliga liv blev en roman, en arbeta roman. Även har jag känslan att han blev lycklig med tillvaron. Av ett enkelt fotografi taget i Minnesota kan allt möjligt födas ur. Spännande är det.
Johan Martin Emanuelsson (tredje från vänster) f. 1877 i Öfverby, Lur
Bohuslän. Emigrerade till USA 1902-04-03.
"Somliga säjer, vi lever i evighet..." så börjar Cornelis Vreeswijk sin sång Sommarkort. Visst lever vi i evighet eller åtminstone spåren efter oss. Alltid så hittar vi någon skärva av något och vi pusslar ihop, hör efter med andra levande släktingar och vissa saker faller mer och mer på plats. Vi hittar bilder med små anteckningar på, och om vi är lite nyfikna där, så kan det bli en berättelse. Jag är ganska säker att jag idag har börjat att skapa en egen berättelse med att vara nyfiken på kortet ovan, och de berättelser som funnits med under åren om Johan.
Min farfar berättade några gånger när jag var liten att hans pappa emigrerade när han var två år, om jag minns rätt så var det just Minnesota som blev den första destinationen. Hem skickade han de här bilderna, jag tror att det var fyra från början, och min far och bror delade dem. Just nu i min ägo finns fars två. Det kom några brev från Johan, sedan hörde de aldrig något mer.Därhemma i stugan fanns hans fru Ottilia med sonen Karl Einar (min farfar) och hans bror Johan Ingvald som föddes samma år, 1902, som när hans far drog till Amerika. Jag undrar så mycket hur familjen mådde av att han for iväg, troligen för att söka lyckan och ett arbete, för att sedan aldrig höras av någon mer gång. Jag har hört att Ottilia gifte om sej, men sorgen och saknaden måste ha funnits med dem hela livet.
De här fotografierna är ju ruskigt spännande om man djupdyker lite extra, och det är det som är min tanke nu. På fotot vid pokerbordet, sitter Johan som tredje man från vänster. Det är ett studiokort, som tagits i en studio som stansats in i den hårda pappramen och det står: "Hakkerup, Bemiduj- Minn". Jag gjorde en sökning på Bemiduj, men hamnade i Bemidji, som just ligger i Minnesota. Minnesota var ju en plats dit många Svenskar kom i början av 1900 talet. År 1900 var folkmängden just där ca 2000 personer, 1910 hade det ökat till 5099. Så nog hade emigranterna en del med ökningen att göra.
Jag har googlat just på det här stället, men fick inte ut så mycket information. Däremot så skickade jag iväg ett mail till en reporter på en tidning med lite frågor som var jag kan vända mej någonstans. Kanske finns det något arkiv kvar i den lilla staden som har en del papper kvar. Vem vet om Johan bosatte sej där och skaffade en ny fru, och inte ville höra av sej. Han kanske fick ett bättre liv och valde bort sin familj för att skaffa en ny. Vem vet? Ja inte gör jag det, men har tänkt att jag ska undersöka det nu. Kanske finns en ny familj, många släktingar. Var finns Johans grav. Det finns fler frågor än svar just nu.
Det ska var Johan som står längst bort i baren på utsidan. Det här
är inget studiofoto. Lägg märke till spottkopparna på golvet.
Ibland och ganska ofta kan jag erkänna att jag funderar varför jag blev som jag blev. Jag har formats genom en genetisk resa där jag fått ärva bra och dåliga saker. Jag har blivit stöpt efter ett schema och mina olater fick jag med på köpet, och dessa måste jag jobba bort om.
Min morbror var i Borlänges ögon ett original. Medan han själv ville bli lämnad ifred, arbetade i Domnarvets Järnverk, och tyckte att han gjorde rätt för sig. Under alla hans 40 år i verket, hade han inte en sjukdag. Det är ju faktiskt ganska orginellt och han var anställd i åtskilliga år, från ung till pensionär.
Lokaltidningarna gjorde en hel del repotage om honom under åren, Tore förstod aldrig varför de hade intresse av hans torftiga liv. Kanske det var så att intresset var för att han just kunne leva sitt liv på ett enkelt sätt. Långt bort från de uppstyltade levnadsvilkoren och att det sociala livet är ett måste. Jag tyckte mycket om min morbror. Han var den snällaste man jag mött, mycket påläst inom historia och hade ett stort intresse av resor. Han ville aldrig vara en parasit utan han tjänade sina egna pengar, och låg aldrig samhället till last. Han hatade allt våld.
I en tidningsintervju sa han till reportern det som även blev en rubrik för artikeln att: "Folk har mer bestyr i mig än jag har själv."
Tore Kallin född 1923 död 1995
Jag ska börja titta på släkten på morssidan framöver, den kommer nerifrån Värmland. Som jag hört så var någon politiker och satt med i kommunen. Ja vi får se vad det är för släkt jag kommer från och om jag passar in i den.
