Midsommaren blev faktiskt ganska härlig, vädret höll i sig, gubben hade ledigt och vi packade och drog till husvagnen.Lagomt avstånd att åka, inte för långt bort. Det är något speciellt första natten i husvagnen, då man kryper ner och tittar på tv och bara myser. Att ligga och lyssna på "skogen" utanför, fåglarna som kvittrar, Storlommen som ropar i den ljusa midsommarnatten. Det heter nog inte "storlommen" det heter nog Storspoven, i vilket fall vet jag inte mycket om fåglar. Så jag vet inte vem som ropade. :D
En liten fågel trippar på taket. Ja husvagn är perfekt, och allra bäst är att den liggen vid en sjö, så vi kan ta båten när vi vill.
Vi tog oss en tur sjövägen till Torsång, och där var det som vanligt knökat med folk, bilar och båtar, glada människor och fulla, var en del.
Torsångs Cafe, troligen det vackraste caféet i Sverige, om jag får bestämma.
På vägen hem körde vi sakta och en bit ifrån förbi ett Fiskgjusebo, så jag tog fram min kamera och försökte zooma in fågeln och jag tror att även Fiskgjusen ville dansa en midsommardans. En fin fågel som är ganska mäktig.
Jag skrattar när jag hör människor julstressar. Det är roligt att liksom höra hur "mycket" dom har som ska göras. Sedan klagar de över att de inte hinner, och att pengarna inte räcker. Jag klagar inte alls, jag hinner och jag har inget studiebidrag i december så jag vet att pengarna inte räcker. Inga pengar kan räcka som inte finns, det är lätt att konstatera. Jag har samlat i ladorna så att alla räkningar landar där de ska, jag har inte ens tänkt på julklappar. Nog måste väl alla begripa att en julklapp är en liten gest som vi ger för att visa uppskattning? Inte en gest för att vi ska tömma konton och besparingar för att sedan tugga på skinksvålen.
Alla väljer själv vilket spektakel de vill göra av julen, alla tar ett beslut vad som plånboken mäktar med. Är man "dum" att man förköper sig för att lätta sitt samvete, då måste man själv stå sitt kast. Det här med den "nya julen" begriper jag inte. Att sätta sig i skuld, att stressa livet ur sig, att köpa och äta mat så länge datumet håller och sedan kasta bort det som blev gammalt eller blev över är idiotiskt. Jag väljer själv om jag vill vara idiot eller smart.
Jag har inte stressat upp mej den här julen heller, jag har haft på förslag under många år att vi som firar jul i släkten skulle ta en Åland eller Finlandsresa, sitta vid dukat bord, äta utav de vi vill ha, ha det lugnt och soft på båten och umgås med den arbetande Tomten som säkert har dygnsskift på färjan. Allt är serverat för några hundringar, inga matrester, ingen disk, inget förberedande. Kan det bli bättre?
Då säger någon, men vi vill vara hemma, det är mysigare och så har det alltid varit. Sedan när alla gått så säger vi "Pust, va skönt att dom sista äntligen ville gå hem." Hyckleri, när vi kan ses när vi vill, eller ge varandra uppskattning alla dagar på året. Vi går iväg till spelbutiken och slår vad om det ska bli snö eller inte på julafton, allt för att vinna pengar. Så korkat, först ska vi barskarapa oss, skuldsätta oss, för att sedan försöka vinna igen några få kronor på spel och dobbel.
Fattar inte alla att det är köpmännen som tjänar på detta och det är ni som får några svåra vårmånader. En del har säkert råd att spendera pengar på jul, men kanske glömmer att lägga en slant till de som har det svårt. På julafton blir alla snälla och delar ut mat till hemlösa, de öppnar sina restauranger. Ja det är snällt, men det är fel att det ska vara så. Alltid finns det något som spökar, och det är det dåliga samvetet. Sedan blir många lite skenreligiösa också, även de som gått ur Svenska Kyrkan.
Jag önskar mej i julklapp att alla slutade ha en vrångsyn på julen, och se den för det den är. En helg som inte behöver vara dårskap, och prestation. Utan en helg och en tid för reflektion och ge sin familj och vänner en extra tanke.
Bäst med julen är i alla fall Tage Danielssons humanistiska berättelse Karl- Bertil Jonssons Julafton, den säger allt i alla tider. En klassiker som står sig i vått och torrt.
Nu idag den 3 december så värmer jag upp min utealtan och sätter mej där i soffan och väntar in alla mina förväntningar i en totalt stresslös miljö, det är känsla det. Jag tänker blåsa köpmännen i år också.
"Man" pratar om olika generationers mobiltelefoni, det gör inte jag. Nej, mobiltelefoni är inget viktigt för mej. Jag har aldrig lyckats gå in i en lyktstolpe, samtidigt som jag kollat SMS. Jag upplever inte min tillvaro i ett mobiltvång. Men den yngre allmänheten kräver att alla ska stå redo, och liksom dom anpassa sina liv med och i en mobiltelefon. Men ingen kan kräva något så jäkla dumt av mej. Mitt liv ligger inte i en telefon, jag vägrar att ha en telefon som vaktar mitt liv, så att andra kan nå mig dygnet runt. Jag är inte till salu, för den mobilagenerationen eller för bolagen.
Jag skaffase en mobiltelefon för många år sedan för att mina barn skulle nå mig och vice versa. Det kunde också vara bra att ha en telefon om jag fick motorstopp med bilen någonstans ute i vildmarken. De två anledningarna är anledningar nog för mig, och ingen annan kan ta det ifrån mig. Min mobiltelefon tar jag inte alltid med mig. Jag tänker inte sitta på mitt arbete och ta privatsamtal, om någon vill nå mig så får de ringa igen. Ännu idag har jag mobiltelefonen av de ovanstående anledningarna, att mina barn ska nå mig, eller att jag blir stående med bilen.
Jag har en gammal mobiltelefon, en Nokia tror jag att det är, den kan nog vara 4 eller fem år, den har knappar, jag kan spara ungefär 8 kort. Det går att fota med den märkte jag efter något år, det går att filma, men jag minns inte hur jag gör. Jag kan SMSa om jag måste, vilket jag tycker är skittråkigt. De unga pratar om någon T9 knapp, eller vad det hete, den har jag inte hittat, och jag vill inte hitta den heller. Jag bryr mej helt enkelt inte.
Jag har sagt till alla jag känner, många unga, den nya mobltelefongenerationen, den som använder telefonen som huvudkudde nattetid och som GPS dagtid. Så här har jag sagt, om ni småste skicka SMS till mej och inte kan ringa, var noga med att ni får en återkoppling. Om jag inte svarar så har jag inte läst SMSet. Ring då upp och få en kontakt. Det finns ingen lag på att alla måste leva i sin mobiltelefon, det finns ingen lag som säger att jag ständigt måste stå på vakt och kolla av meddelanden. Allvarligt så funderar jag på att helt enkelt strunta i att ha en mobiltelefon, för fler och fler kräver att man svarar, att man kollar av SMS och meddelanden.
Det händer en hel del positiva och för mig ganska märkliga saker. Saker som jag inte är riktigt van vid. Klart att jag funderar vad det är som händer. Att vardagen och livet skulle bli så här har jag aldrig ett förnimmat eller trott. Vad är det då som händer? Jo, allt går som på räls, och saker och ting faller inte längre som käglor, utan allt lägger sig på plats.
Sedan jag började skolan i höstas så har en hel del hänt med mig och inom mig, jag har tagit till mig kunskapen och jag är på formas till den jag egentligen skulle ha blivit om inte alla bromsar och skit kommit in och satt sin dunkla prägel på det mesta. Nu har jag hittat hela verktygslådan och jag lär mig hur de fungerar och jag och omgivningen kan ta del av hur jag blir som person och hur jag uppträder, hur mina fördommar och all min normsättning som varit raderas ut. Livet har blivit enkelt. Samtidigt så flödar det in positiva händelser hela tiden. Jag ser att folk förstår det, även arbetsgivare. Jag är någon som man uppskattar och vill ha. Det är ju något som jag aldrig upplevt.
Under de sista två veckorna som gått har två arbetsgivare hört av sig och vill att jag ska jobba hos dem, en är inom det området jag utbildar mig i, den andra är inom handeln och handlar om ett sommarjobb. Jag behöver ju ett jobb i sommar för att få en inkomst, jag har ju inget studiebidrag under den tiden, så pengar mste in. Men aldrig trodde jag väl att jag skulle bli uppringd av dom. Det känns gott för själen och lite som att slå Fredrik Reinfeldt och hans jobbpolitik på fingrarna. Jag vet ju sedan innan jag blev antagen på skolan att man blir jagad med blåslampa när man går arbetslös. Min chans att få jobb i sommar är stor trots jag inte sökt, haha tji fick du stadsministren. Och alla vi som går i skolan eller är arbetslösa, vi är inte rädda för att jobba. Där sket du en lök.
Att allt går på räls, betyder inte att jag rullar tummarna, nej, jag kämpar verkligen för att hålla mig på spåret och är väldigt försiktig med att inte spåra ur. jag måste tyda och kunna ta åt mig av alla växlingar och signallampor som lyser då och då. Det gärller att vara med, läsa, tyda, analysera. Hårt arbete med personlighetsutveckling ger verkligen belöningar i stort och smått, synd att inte fler är nyfikna på det. Dåligt mående leder bara till destruktivitet, det är inget snack om annat. Jag har nu upplevt olika världar, mest från den mörka sidan där det negativa flöderna dränker en, och jag lovar, den är inget att ha. Den förgör en inifrån, kväver, sliter sönder en själv och andra runtomkring. Den här sidan med positiva perspektiv och ingångar i det som man önskar, passar alla, men den kommer inte bara, där krävs set att man jobbar för att nå. Men jag ser att det är absolut ingen omöjlighet, och jag ser att ännu är det inte slut. Nej jag är bara i början. Jag rekommenderar verkligen en ny väg.
Allt går att ordna upp, inget tvivel om det, allt kaos kan katigoriseras i små lådor och man betar av en efter en. Det krävs som sagt en hel del, men det är värt allt slit.
Slå gamla nötta, obrukbara tankar ur hågen, gräv ner dom. Hitta nya, släpp alla fördomar du fått med dej i modersmjölken och under uppväxten. Se livet och världen från ett nytt håll, en annan infallsvinkel och det blir helt okey....
Jag har absolut ingen julstress, allt är bara så himla lugnt. Jag fattar inte att fölk springer benen av sig för att det är jul, nej jag fattar det inte. Hur grundlurade är inte människor av etablisamanget och affärsidkare som ropar att alla ska köpa. Vad liknar det? Inget alls, folk spenderar pengar så det går hål i plånböcker och kronofogden knackar på till sommaren. Nej här firar vi i lugn och ro, äter det som vi äter, gör i ordning så att det räcker en dag, sedan återställs ordningen och husmanskosten står på bordet igen.
Städa ihjäl sig, nej det skulle inte falla mig in. Ska jag dö så blir det inte med en dammsugarslang i handen. Nej då blir det som Jessie James, med stövlarna på.:) Tänk hur mycket miljöfarligt Cillit Bang och Ajax som säljs i jul och hälls ut i avlopp bara för att folk tror att lort Sverige bor i deras hus. Jag förstår att folk höll på förr i tiden med att stoppa korv, luta fisk och sånt. Nu finns det färdigförpackat och risgrynsgröten serveras från en "plastkorv". Tjusigt värre. Skinkan är numer färdigkokt endast en grillijering på 10 minuter krävs. Sillburkar köps färdiga. Den moderna människan firar jul med andan i halsen och köper en massa onödigt och färdigt.
Jag skrattar, jag spyr, jag sitter här i godan ro. Äter en färdigköpt pepperkaka dricker en kopp kokkaffe, med en skvätt pastoriserad mjölk i. Jag gör ett inlägg och sillen är faktiskt inlagd, är det något jag alltid vill ha så är det min egna inlagda sill, så jäkla god, utan skryt.
Julgranen då, ja en liten miniatyrgran i plast, med silver- och svarta kulor i, ja ganska söt om jag får säja det själv. Hur fixar jag doften i huset då? Ni vet den där juldoften, helt enkelt med värmeljus med kanelarom framställt på något kemiskt sätt. Tja nog har fölk blivit alldeles galna och far som vildar rätt in i en hysteri som skapas av köpmän. Ja nog är vi lättlurade vi moderna människor och stirrar oss blinda rätt in i den energikrävande 52 " tums tv:n.
Till alla mina vänner och bloggläsare vill jag önska en God Jul och ett Gott nytt år. Ett nytt år för mig med mer spännande utmaningar, skolan är det som jag satsar på och det blir bra. Jag tycker det är kul att så pass många vill läsa min blogg och vet att många följer den. Det skulle vara kul om ni gick in i kommentarsfältet och också önskade mej en god fortsättning på det nya året. Det skulle ge mej en riktig skjuts framåt.
Efter en tråkig vecka med halsont, dinglande snor, nysninga som säkerligen har registrerats på reichterskalan, hosta från magroten, börjar en liten ljusning skymta. Ljuset är det adventsljus som jag tände vid mitt morgonkaffe. Nädå, jag börjar känna mej något bättre. Föresten så blev hela familjen sjuka så vi hackar oss fram här och tär på varandra. Vi letar näsdroppar och har lite familjegnabb vem/ var eller vilken som ställt näsdropparna vid vems sängbord, och vi yrar runt om natten med just ett mål, att hitta de förlösande dropparna.
I veckan blev det inte mycket skolarbete, jag har läst 40 sidor psykologi, men behöver nog läsa om. Jag har som ledamot varit på mitt första fullmäktigemöte, med en ganska lagom lång dagordning. Jag har smygit runt på facebook och skrivit en massa meningslösa meddelande. Några om hur sjuk jag varit andra bara blaj, blaj. På fullmäktigemötet höll jag på att frysa ihjäl, jag hamnade längst bak precis vid utgången. Dörren skulle stå öppen för att det inte skulle störa mötet om någon gick ut, och där satt jag med tuppskinn i nacken och håret stod rätt ut, luggen fladdrade för vinden. I pausen hämtade jag min nyinköpta vinterjacka med luva. När jag kom hem då var jag frusen in i märg och ben, och fick tina upp i ett varmbad. Hoppas vintern blir kort, om så inte kan jag bara önska att mötena blir det.
Lite av sierska är jag nog, jag skrev i ett inlägg för ett litet tag sedan om barnens rätt att växa upp i en miljö där föräldrar inte dricker alkohol inför sina barn. Nu har en kvinna som jag varken minns namn eller titel på yrkat ett liknande lagförslag. Jag såg det på Debatt (TV). För att reta någon eller snarare många läsare så tycker jag att det är bra att frågan lyfts. Kanske jag inte tycker att det ska finnas en lag som reglerar detta men önskar att de vuxna, mogna föräldrarna skulle kunna få sig en tankeställare och hörsamma och anamma detta ur barnets perspektiv. Tror jag på det? Nej, för många håller hårt om sin kartong med lådvin, och tänker mest på sig själv.
Jag har inte yppat detta innan i bloggen men jag har äntligen hittat min första mördare i släkten. Visst är det spännande? Jodå min mördare heter Daniel Hamnqvist och han föddes 1793 i Åmål. Son till en känd guldsmed. För ett tag sedan så skickade jag efter dompapperen ifrån Landsarkivet i Göteborg. Jag fick dem i förrgår, 10 sidor kopierade med en text som var bitvis så svår att jag nästan får tro att notarien hade armprotes. Jag ser bara något ord och får inget sammanhang. Nu har jag skickat över papperen till en vän/ texttydare som jag förlitar mej på. Och här sitter jag och väntar. Det jag kunnat se är att 1940 då slog f.d sergenten D. Hamnqvist Görgen Görgensson blodig, och afled. Han hittades i Hamnqvists rum. Det tog 4 timmar att tyda en halv sida och då fanns det ord som bildat många luckor. Vi får väl se vad min texttydare kommer fram till. Dessa papper är bara från häktestiden, nu har jag även beställt papper för att få se var eller på vilken fästning eller fängelse han hamnade på eller om han kanske rent av blev avrättad. Har inte lyckats hitta honom i någon dödbok, trots idogt letande.
Mycket mer har väl inte hänt i veckan, idag bjuder i alla fall huset på porterstek. Tänkte efter en vecka med sparsamt ätande och dålig ork att stå vid spisen, kokade jag på en bit fransyska som kommer att serveras till de närmsta. Ha en skön 1:a advent och glöm inte att släcka ljusen....
Inte har jag samma festivalkrafter som jag en gång hade för längesedan, då det begav sig, i min ungdom. På den tiden jag tog mej ner till Roskildefestivalen i Danmark och trotsade olika slags väder. Nu orkar jag bara lite. Efter 7 timmar på Torsdagens festival så var min rygg totalt havererad, fötterna brände, men nöjd var jag. Jag satt 02.00 i bilen ut till den campingen vi bor på under somrarna så var jag lyckligt trött. I "skivspelaren" gick Kents "Vapen& Ammunition", jag sjöng med precis som jag gjort under deras konsert. En spelning som var helt magisk, jag drev in i ett andra tillstånd och vaknade upp ibland av att jag fick någon kraftig stöt av någon dansande lycklig människa. Kent är faktiskt ett band som lyckats hänföra mej under många år med sina texter och musik som rytmiskt tar sej in i mitt blod, och blir ett pulserande, tickande blodtryckshöjande hjälpmedel.
Då jag inte är någon ungdom mer, som vill trängas framme vid kravallstaketen så fick det bli en bild från storbilds TV:n på Jocke Berg i Kent. Det duger gott.
Tidigare på kvällen tog jag min cykel, en fd. treväxlad, numera har reglaget rostat så jag kör konstant på tvåan. Något drygt i uppförsbackarna men nedför går det undan. Jo jag tog mej till Peace& Love cafe´t, där spelade Sanna Carlstedt, som vanligt så var hon ju så jäkla bra. Några nya låtar presenterade hon. Hennes nya skiva fanns att köpa, men jag är ju alltid inkontant, alltså aldrig har jag några kontanter på mej så jag kunde inte köpa den, synd. Därefter så snackade en Lin eller Lidköpings journalist om sitt möte med Peter Seeger (traditionell vissångare och visförfattare på säkert 50,60 70, 80 talet, ca 300 låtar har han skrivit. En radikal som rört om i många grytor under åren. Till detta så spalade Sanna och Johansson några av Seegers låter, så jäkla bra. Och för första gången hörde jag S. Carlstedt sjunga Engelska och det gjorde hon med bravur och en otrolig känsla. Tack för den eminenta uppvisning.
Jag knallade ner och skulle slå en kik på Alice in Chain, men därifrån gick jag ganska snabbt. Ny sångare, nya låtar och absolut inget som jag tyckte något om. Varken bra eller dåligt, musik som var totalt profillös och jag känner att inte ens med total inlyssning så kommer dom aldrig att få en plats i mitt musikhjärta, sorry. Men snabbt så halkade jag in i Liljeqvistska parken och fick en bluesupplevelse som får heta duga. En bluesare som hette Eddie Cotton, vilken jag inte hört förut. Där blev det tjolahopp.
Ny dag idag, här sitter jag på campingen och väntar på bilen som min söta Micke har. Han har jobbat, så när han kommer då far jag in för att lyssna på några band. nationalteaterns Orkester, Patti Smith kanske Daniel Lemma och om jag orkar så kan det bli D-A-D eller som de hette en gång förr i tiden Disneyland after dark. ja tänk var det förändras, fast de fick nog inte använda "Disney" för det är det nog copyright på. Säkerligen kommer jag att sprinaga på något nytt och intressant.
Inför denna kväll ska jag nog packa ner lite varmare kläder, för inatt då var jag så jäkla frusen...var tog de varma sommarnätterna vägen. Försvann de med min ungdom. Peace and Love på er everybody, still going strong....
Då har Peace & Love festivalen dragit igång i Borlänge. En vecka då det blir yrt, vilt och staden byter skepnad från något av en sovstad bland handelspalats till en härlig festivalstad som ställer till kaos för en och annan Borlängebo. Jag tog mej in till stan från våran lugna camping på Sunnanö, till en stad som börjat att koka av festivalsugna ungdomar. Publiken är blandad, det är inte bara de unga som får plats utan alla åldrar blandas till en glädje. Denna afton så skulle jag hälsa på hos Ung Vänster i deras tält, Lena Olsson och jag stämde ett möte. I det tältet var det mycket besökare, och tältet hade fått en bra placering. Mindre besökare hade alliansens tältkvarter. De hade hamnat bakom festivalyran, och var ganska ensamma och hade inga köer. Centerpartiet delade ut gröna pajasnäsor, och hade de velat locka fler till sitt tält skulle de ha haft tårtkastning på en bild av Maud Olofsson. Det tror jag hade blivit ett dragplåster. Men nu så hade de inte det. Sakta rullade en Moderat bil in på området, den var dekorerad med blå text, och i den satt kanidaten Carl Oskar Bohlin. "Kryssa carl Oskar Bohlin" på värsta personvalsmaner. Men vid moderaternas tält rådde stiltje. En festival i en arbetarstad är nog inte riktigt det forum där alliansen skördar sina väljare.
Nu lev det tyvärr inga foton denna kväll, jag hade ju tagit med mej min nya systemkamera och sådan fick man ju inte ta med sej in på området. Jag fick cykla hem igen med den. Jag hade tänkt att ta bilder ur vimlet, men nu blev det inte så.
En föreläsning lockade och det var Jan Eliasson, en man med ett långt internationellt CV. En otroligt sympatisk man som jobbat som medlare i Darfur, Sekreterare i FN, Utrikesminister (tror jag), listan är otroligt lång. En man som suttit öga mot öga med Saddam Husein, inger respekt. Han berättade dels om att ur kriser så kan det födas något bättre, och det stämmer. Så är det med händelser och så kan det funka med oss människor. De flesta kriser, krig, naturkatastrofer drabbar de fattiga. De fattiga är alltid den mest utsatta och den största gruppen. Han beskrev de krig som aldrig verkar ta slut i Afrika, om människors flykt och hur de rika i världen måste arbeta bort sin girighet och egoism för att hjälpa. Vi kan inte enbart vara "globala" på internet, vi måste tänka så att alla får plats. Alla måste ta del och vara med och hjälpa, sätta fokus på något som den enskilda är bra på, jobba för det. Inte stänga av sej själv eller tv:n när de visar en bild från verkligheten. Och kunskap betyder mycket, att exempelvis läsa på i det området man är intresserad av och skaffa sig en kunskap ger resultat. Ordet är viktigt, att kunna använda språket och hitta synonymer om inte det ena ordet fungerar. Det blev en givande kväll med en bra föreläsning, från en man som var sympatisk och har ett CV längre än en tapetrulle.
Jan Eliasson blev självlysande denna magiska afton. Tagen med min mobil, tjaa...
Nu är en ny festivaldag, och jag sitter på min lilla lugna camping och ser små och store regnskurar svischa förbi. Luften känns ren. Framåt kvällen ska jag åter ta mej in till stan för att se Mikael Wiehe, jag ska plocka med mej min digitala kamera, så jag kan få lite bilder i vimlet.
Just det att åren går och att man når fram till olika referenspunkter är inga som helst konstigheter. Rätt som det är så prickar man in olika åldrar, utan att man behöver kämpa nämnvärt. Att fylla år är en del av livet, och inte så konstigt är det att åldern höjs för varje år. Jag har inga som helst problem med min ålder, snarare ser jag det som en glädje att jag lyckats bli ett halvt sekel och jag fortfarande är i form. Jag spinner eller smattrar vidare i rask takt, som en välsmord tändkulemotor.
Däremot är jag inget för att fira, ställa till kalas, det är inget som jag vill styra med. Att grannarna kom in och sjöng, gav mej blommor var enbart kul. Jag fick en blombukett, och i denna fina bukett hängde ett litet litet rivjärn. Undrar just vad dom menade med den lilla saken:) Vilken tur att jag hade inhandlat två grädd/ och jordgubbstårtor, kanske min synska kraft styrde mej mot bageriet för jag hade en förnimmelse om detta uppdykande.
I kväll följer jag med min gubbe Stenlund på hans guldklockeutdelning. Han som har avverkat 25 år i verket, han ville hellre ha en Guldrulle (fiskerulle) än guldklocka. Kanske det vore något för ledningen att ta upp, att de anställda får göra ett val. Guldklocka eller guldrulle, för egentligen har inte Stenlund någon nytta av en guldklocka när han fiskar, för då gäller inte tiden. Tid och fiske existerar inte, han dyker upp när han inte kan hålla ögonen öppna och han behöver sova tills nästa gäddpass.
Denna kamera köpte VI till oss i födelsedagspresent till mej...
Jag som 10 åring fiskade torsk, innan fisken blev rödlistad, det var tider det. Observera den gamla Cresentmotorn i bakgrunden....
Tack för alla gratulationer jag fått denna Onsdag i Juni, nu ska jag svida om.
Nej det är ingen konst att fylla 50 år, i alla fall inte när man ser ut som 49...
Igår hade jag en insändare inne i lokalblaskan Borlänge Tidning, en insändare där jag på ett kortfattat enkelt språk anser vad jag tycker om några delar av den kommunalpolitik som förs i Borlänge Kommun. Inget av det jag skrev är någon lögn, samtidigt så skriver jag det som jag tycker.
Jag är en ”dam”, en kvinna på alldeles strax 50 år, jag har haft ett politiskt intresse sedan jag var i 18 års ålder. Jag har alltid röstat på samma parti i alla val, både kommunalt och på riksnivå. Det finns inga tveksamheter var jag står politiskt och den erfarenhet jag besitter vad det anbelangar är det inte många som vet, bara några få.
Jag är alltså ett halvt sekel en kvinna som i en kommentar får en sträng tillrättavisning av en av de ledande politikerna i Socialdemokraterna här i Borlänge. Han tillrättavisar mig och med en dålig självbild av sig själv så talar han om för mig att jag är dåligt påläst, jag ska inte ”härma” Lindström, jag ska passa mej för att likna honom. Han tror helt enkelt att jag inte har någon erfarenhet , kraft eller kunskap att kunna äntra en församling som Kommunfullfäktige i Borlänge.
Under min mandat period verksam i min partiförening, och i nämnder deltagande både i lokalen där kommunfullmäktige pågår och med radiolyssning så anser jag att jag inte är mindre kunnig eller erfaren än någon annan där. Jag kommer inte att ha några problem att platsa i församlingen. Där har jag inga tveksamheter.
Men att den består av arroganta mansgrisar som vill tillrättavisa en kvinna, tycker jag är en bottenkommentar som visar respektlöshet och rädsla. Nog att jag visste att mannen i fråga Håkan Castor är osmidig som ett kassaskåp och kan kränga ur sig dumheter, men någon jävla uppfostran borde han väl fått. Jag skulle aldrig sänka mig själv och offentligt uttala mej eller nedvärdera någon vare sej den är från höger eller från himlen eller från Hagalund.
Jag väljer att inte ens motkommentera det han skriver för det är så dåligt. Jag som är några år yngre än honom ruskar på huvudet och säjer : ”Jösses…”
Jag har belägg för det jag skriver i min insändare, och jag som politiker tänker hålla mej till sanningar något annat finns inte för mej. Aldrig jag vill sänka mej till ett politiskt fulspel, för att följa en struktur och en trend som nitat sej fast hos en del politiker i Borlänge. Jag undrar vad det är som gör Håkan rädd, förhoppningsvis så borde det vara att vi i Borlänge har sjunkit drastiskt i lärartäthet, och att många barn far illa i flera år på våra skolor och är utsatta för dagliga trakasserier av andra elever och det fortgår, eller att en pojk blev av med sin barnomsorg och inga nya lösningar ordnades för han var problematisk och med en diagnos ADHD, eller att barn står i kö för att få läsa svenska, jag skrev 30 styckenmen det är flera. Vad är det för lögner jag far med?
Den mjuka sektorn i Borlänge far illa, det är så, det enda jag bad de styrande i Borlänge var att stanna upp och lyssna, på allmänhetens uppfattning. Det är inga stora krav. Men jag som skattebetalare och en eventuell politiker i kommunfullmäktige kommer att prata om de orättvisor som finns i vår stad oavsett vad Håkan säjer. Om jag väljs in så tänker inte jag föra en politik som inte gynnar näringslivet i parti och minut. Det första för mej är att människorna får sin lagstadgade rätt till dagis, skola, vård- och omsorg och att marktjänsten för de boende i vår kommun fungerar. Och jag tycker att lojaliteten mot medborgarna borde vara mer generös än att mata näringslivet med våra skattekronor. Det är röd politik.
Så Håkan Castor, jag kommer att äntra talarstolen utan att Lindström leder upp mej, jag kan gå själv, jag kan prata själv, jag kan tänka själv, jag kan skriva själv samtidigt som jag visar respekt mot andra. Jag är medlem i ett parti där alla får ha sina synpunkter, där vi uppskattar varandra och låter alla komma till tals. Om jag mot all förmodan skulle vilja bli medlem i en sekt då kanske jag skulle följa dej?
Att det är fullt upp, hela tiden det vet jag. Ska alldeles strax iväg och sätta på mina sommardäck, fst det känns som snön ligger i luften. I år blev det ändring, nytt datum, vinterdäcken skulle vara bytta den 15 April, istället som förut den 30 April. Bor man i småland eller söderut kanske det datumet är mer relevant, men här är det fortfarande risk för snö. Därför blir det en aning konstigt. Varför alltid denna brådska. Ja det är väl dubben som skapar små partiklar i vägbanan och luften.
Det har också jobbats med 1:a Maj en hel del. Det har inte varit ett alldeles enkelt arbete. Med att boka och få allt att eventuellt på plats. Som det ser ut nu så verkar det bli en bra första Maj. Det enda som inte vi kan garantera är vädret. Men självklart så hoppas vi på solsken. Första Maj med tåg ledd av fanbärare till musik av Medvind är ett nytag för i år. Tåget har varit "indraget" i några år. I år blor det en nystart med pompa och ståt. Och med talare och program känner jag att i år så kommer vårt första maj att slå rekord i besökare sedan vår start där för 3 år sedan.
Artister som Sölve Olofsson och Mats Höjer, de "gamla" goa trotjänarna, med visor och mellansnack av allra högsta kvalitet. Kung Henry Bowers, med hip hop. Det kan få den älsta av de älsta att svänga med höfter och kropp Talare, fika, loppis, musik och gemenskap och förhoppningsvis en stor sol. Ja då är det vår.
Snart stundar även Vänsterpartiets Partikongress i Gävle, helgen efter första Maj. Och inför den har jag otaligt många motioner att läsa, igen. Så tid för så mycket annat finns inte, jo det skulle vara släktforskningen då.
Jag har kommit ganska långt i den, och det har visat sig att jag är släkt med självaste Selma Lagerlöf. Då var det en partikamrat som sa: "Om det hade varit Sven Stolpe du var släkt med, hade jag förstått...."
Nu är jag inte längre en privatperson, nu verkar det som om jag ska bli officiell. Efter att listan till val av personer till val av kommunfullmäktige släppts och mitt namn valdes på andra plats, är jag för media officiell. Nu förväntas en hel del av mej, kanske att jag har svar på alla frågor.Så är det inte att jag äger alla dessa svar. Utan jag är precis samma människa idag som jag var för ett halvår sedan. Mina vänsteråsikter är de samma som de varit sedan tidig ungdom. Jag står på den sidan av samhället och ska representera de som har det sämst ställt i samhället. Det är ingen match för mej, det är en självklarhet. Jag har aldrig visat någon som helst avund mot de stackare i samhället som äger kapitalet, utan jag står bakom de hjältar som orkar kämpa för sin överlevnad och som fohoppningsvis aldrig ska förlora hoppet. De är de sanna personerna för mej, de är de jag litar på.
Att jag skulle sitta på lösningar till allt är också fantasier, men däremot finns det sätt att förändra ett dåligt fungerande system, till något bättre. Samtidigt kommer jag aldrig att sluta lyssna på de som verkligen sitter med den riktiga kunskapen, och de är de som levt i det svåra livet. Jag delar mitt bröd med de som inget har. Jag ger en kram till de som vågar gå vidare trots att allt ser dystert ut. Aldrig tänker jag svika det verkliga folket, de som gör grovarbetet. Jag tänker heller inte och har heller aldrig smörat för att få personlig publicitet. Det kanske förväntas av en kommunpolitiker att hålla sej väl med media. Självklart har jag sunt bondförnuft, och behandlar alla med respekt, så länge det sker på ömsesidigt sätt. Det handlar alltid om ett givande och tagande, inget annat är aktuellt för min del. Sedan så håller inte alla med mej, men det är inte mina problem. Jag viker inte en tum på de åsikter jag har inte heller vilka det är som behöver en lyssnande medmänniska. I mitt uppdrag kommer jag att vara samma Mia som jag varit.
Under ett par dagar har jag blivit exponerad i de lokala tidningarna just för att jag står som de översta namnen på listan. Det som jag känner mest inför det är det enorma förtroendet jag fått av mina partikamrater och de som jobbat i valberedningen. Jag är otroligt tacksam för uppdraget, och självklart ska jag med all den kraft jag besitter föra fram den politik och åsikter vi har. Tidningarna eller någon journalist tyckte kanske att jag dök upp från ingenstans, men har varit aktiv medlem sedan 2002, och jag fanns med på listan i förra valet längre ner på listan. Jag har röstat (v) sedan jag fick rösta första gången. Jag är säkerligen sprungen ur ett (v), helt enkelt född (v).
Att sträva efter publicitet är inget som jag strävar efter, utan jag vill jobba med politiken och representera de väljare som röstat fram oss för den politik vi står för. Jag anser att de som borde ha en gräddfil i det här samhället är de som har det sämst. Genom att renovera ett sprucket betongfundament och göra det brukbart då har vi förberett en grund som vi kan bygga på och kunna nå en balans i samhället. Alla behövs för att hjulen ska snurra, alla ska vara en person som har betydelse, och vara delaktiga. Alla ska ha samma chans i livet. Som en person, kan inte jag göra några underverk, det vet vi. Alla mirakel som sker gör vi tillsammans.
En kommentar som har värmt mej oerhört mycket är den (som i skrivandet stund är den enda) som stod i nättidningen. I en liten artikel som heter "Hallå där..." undrade en journalist va jag var för figur som bara bubblat upp. Där hade du skrivit denna kommentar: Lycka till Mia. Genom att läsa din blogg och dina reflektioner har jag lärt mig en hel del. Modiga människor behövs det fler av!
En vän 2009-12-03 22:16:47
Jag tackar för den, den värmde verkligen i vintermörkret.
Livet för mej kommer alltid att gå vidare, så länge det går, vare sej jag är tvåa på kommunlistan eller inte är med. Jag kommer att vara den människa jag blev utan krusiduller. Jag kan inte svänga mej med de fina orden som "riktiga" politiker gör. Utan pratar på ett språk där folket från rännstenen ochså kan förstå vad som säjs. Att svänga mej med ordlisteord, är inte min melodi. Utan det blir vanligt Borlängemål med eventuellt en tuch av Sturegatandialekt. Ju enklare det är ju bättre förstår folk.
Tack alla för förtroendet att få vara med på listan. Sia om framtiden ska jag inte göra i det här kapitlet utan det lämnar jag nu för tillfället.
Äntligen har jag fått en ny design på min blogg. Som jag har längtat. När jag inte kan sådant själv, då är det inte lätt. Men så dök en bloggängel upp, och hjälpte mej. En härlig tjej, som smider medan järnet är varmt i alla lägen. Penny Meijer, tack. Du är värlsbäst, alltid.
Idag har jag varit en bloggare i tre år. Jag har svårt att förstå att jag under dessa år har lyckats gneta ihop något. Det som är mest förvånande, eller, är att jag har läsare. I bygynnelsen borjade jag i en blog som hette Blogdog, bytte sedan till den här. Sedan har det bara knallat på. Att mitt bloggskrivande fyller år firar jag med att gå till sängs med en deckare. Grunnar på ett inlägg tills i morgon. Kanske ska den handla om teater, vem vet. Jo jag vet...
Det är väl ingen nyhet att jag är en äkta skaldjursfantast. Äter det mesta som är ätbart som kommer ifrån hav och sjö. Inte nog med det, de flesta av skaldjuren är även otroligt vackra att se på. De är egna konstverk i sej. Under två år, minst har jag haft en bild på en kräfta som jag tänkt att tatuera och idag kom jag äntligen till skott.
Jag bokade min tid alldeles nyligen, men då fanns ingen tid förrän i November, sedan stod turen på min sida och det dök upp en tid som någon avbokad, den fick jag. Det var riktigt roligt att äntligen få komma till Fredda och Sarri, våra lokala duktiga tatuerare. Flera sådana finns i staden, men det finns ju ingen anledning att blanda in dessa när man redan valt det bästa. Det är säkert 20 års sedan jag gaddade mej sist så det var en trevlig återupplevelse. Den här gången så gjorde det inte ont. Utan upplevelsen blev ganska behaglig. Värre var det med gammelkärringen som fick en liggställning som inte kroppen pallade med. Det blev liggsår och nackskott på hela kroppen. Fast nu har jag vecklat ut mej och funkar som vanligt.
Jag förmodar och jag vet att det blev nog etapp ett i följetongen kräftan. Jag ska fortsätta med en undervattensmilö runt kräftan. Med grus och dylikt..."dylikt", det blev en dubbelbottnad, "dubbelbottnad...betydelse. Helt klart ska jag utöka den marina milön på mitt ben.
Fredda, bild tagen från Googles
I Miami Ink, tv programmet som går i någon kanal där tas alltid symboliken upp, varför den just valde det motivet. Det blir lite psykologisnack om orsaken. I mitt fall är det inte alls att jag är född i Kräftan, för jag är ju en Tvilling. Det är nog helt enkelt för att jag tycker djuren är både suveränt vackra och gudomligt goda. Sedan är det en protest mot fiskerätten som endast gynnar ett fåtal i Borlänge. Nu äger jag min egen okokta kräfta och den kan ni inte fängsla mej för att jag har. Jag ger en signal(kräfta) om att alla borde få ta del av de små godingarna som kryper omkring i våra sjöar. Tänkte ett tag att jag skulle ha med ett plakat som kräftan höll där det stod: "Kräftfiske för alla". Sedan är det också så att även om en kräfta skulle vara blå, så skulle den vid ett kok bli röd. Röd som en kräfta, som mitt parti (V). Alla kan nog bli röda. Fredda sa: Att kokar man en moderat så blir nog han också röd. Klokt sagt.
Bilden hittad på internet, den har legat som mall till tatueringen.
Jag blev kanon nöjd med mitt nya husdjur som kommer att heta Hubert, om det i framtiden ska till en krabba då heter han Konrad. Tack för min nya gaddning Fredda. Nu till det "svidande" resultatet. En färsk kräfta, en riktigt pinfärsk.
Som pricken över i:et kan jag för att få till ett riktigt kok med att tillsätta en knippa "dilldå".....
En varm, rolig och stundom tröttsam (benen) festival har det varit. Värmen har dominerat, och bra musik har fyllt kroppen. Överraskningen var ett band som heter Gogol Bordello och är ett band från New York som spelar zigenarpunk. Flera av medlemmarna är östeuropeiska invandrare. Bandet grundades 1999. Ett sådant ös som de bjöd på har jag aldrig i mitt levande liv upplevt. Det var 90 minuters häpnad, studs härliga leenden. Den gruppen kommer jag aldrig att glömma. Efter spelningen strosade jag rund och sprang ihop med några av dem. Jag talade om att jag gillade deras spelning och att jag tyckte att den var en "Highscore". De tackade och bjöd på sej själva. Tack bandet.
En annan stor överraskning stod en lokal (Björka i Gagnefs kommun) förmåga för. Hon kallade sej för Hajen( Amanda Bergman). En 17 åriga tjej som var otrolig. Jag gillar verkligen när jag hittar nya guldkorn som jag fortsättningsvis kan få njuta av. Jag tror att den här tjejen kommer att slå med dunder och brak med sina egna låtar.
Det stora dragplåstret för mej var Faith No More, och den spelningen var bara så grym att jag får gåshud på kroppen i denna värme som hänger i förtältet på husvagnen, här det är över 30 grader. Den spelningen kommer jag heller inte någonsin att glömma. I den här värmen så får Borlänge Tidning stå för recensionerna. Fast jag ger spelningen 5 istället för den 4:an de fick av tidningen. (Bilderna är tagna från storbildsskärmen, då jag stod för långt bort, mörkret hade sänkt sej över staden. Kameran klarade inte det)
Mike Patton
...äntrade scenen med rullstol för att sedan....
...för att dra igång i en galen fart...
Nu är jag fulldoserad av rock´n roll för den här gången. Nu väntar Baden- Baden stolen på en skuggig plats. Till kvällen blir det förhoppningsvis en fisketur. Nu går livet tillbaka till det normala. Men roligt har jag haft under festivalen. Till alla... Peace & Love
Det drar ihop sej nu. Nu drar det ihop sej. Som ett resårband i underbyxorna, stramas allt liksom åt. Nej jag pratar inte om någon botox kur i läppar eller i ansikte. Inte alls. Där hänger allt som vanligt, jag har liksom blivit mjuk i skinnet. Jag får kalla det skrattrynkor eller vad jag vill, konturerna suddas inte ut, de blir bara synligare för varje år. Det är som om någon fyllt i vecken i ansikte med en svart tuschpenna. Det drar aldrig ihop sej, inte med anti wrinkle krämer eller ansiktsmassage. Utan ränderna går aldrig ur.
Nu drar det ihop sej till midsommar, den stora svenska helgen, då folk skövlar åker och äng i jakten att få ihop en massa olika sorters blommor att lägga under kudden, och drömma om den tillkommande. Pyttsan, man får ta det man får i livets lotteri, jag fick en bra en, som inte vet ett jota om vare sej blommor eller rynkor. Klöver, timotej, karibacka, ängsull, förgätmiej, blåklockor och violer. Jag vet hur klöver ser ut, en papperslapp med Selma Lagerlöf eller någon annan kändis på, en blåklocka har man sett på folk som varit i slagsmål, resterande har jag ingen aning om.
Midsommar med sill och potatis, "helst" då färsk, undrar just vilket kilopris dessa betingar i år, står Bjärehalvön under vatten? Jag vill helst ha gammelpotatis, motvalls kärring ger inte 16 spänn för ett kilo färskpotatis. Då sitter jag hellre i min tjurighet med ett knippe gräslök och tuggar. Lägger sillen på en Falu- rågrut knäckemacka. Färskpotatisen är överreklamerad, vattnig, liten som en ärta, omöjlig att ha att göra med då man suktar efter potatismos eller gratäng.
Jordgubbar ska det också vara, söta, stora och Svenska. Oftast är de utländska godare. Allt ska vara Svenskt och färskt. Sillen duger inlagd, den dyra sillen som en gång var fattigmansmat, den slörpar vi i oss på årets högtidsdag. Blommig klänning ska man helst ha och en krans i håret, ni vet den som vissnar efter 10 snapsar, och bottoxansiktet är på glid nere vid knäskålarna. Jo det drar ihop sej till den stora suphelgen då nästan allt är legalt. Moster Lena sitter och gråter under en björk med mascaran rinnande i båda ansiktshalvorna. Hon är ledsen för ingenting, bara sentimental för att spriten slagit sej på känselnerven. Bosse tröstar, vinglar sen iväg och hittar nästa fest. Skåååål, ropas ur buskar och snår, medan någon har varit otrogen bland brannässlorna bakom Nilssons komposthög.
Det drar ihop sej till midsommar med allt vad som krävs, fint väder är ett måste för många. Men så ofta brakar helvetet lös, åskan dånar och regnet slår i backen med utelivet. I måstet att alla ska vistas ute trycks folket ihop i ett partytält som inhandlats i sista minuten. När regnstormen kommer tar den papperstallrikarna och tältet med sej i vindfånget. Midsommar då ljuset når sin kulmen, för att sedan dagen efter vända, till att bli mörkare.
Det drar ihop sej att åka till Campingen, arrangera midsommar med stångresning, fika och lotteri. Jag åker inte ditt förrän på midsommaraftonen, för det drar ihop sej att jag ska få svar ifrån skolan. Jag vill inte missa svaret och brevlådan synas varje dag. Det drar ihop sej till ett svar. Till en framtid, långt från sill, potatis och violer, miltals från otrogna och gråtande tanter och fulla farbröder. Ett liv som jag anser är viktigt och inte konstruerat av seder och (miss) bruk.
Nu för tiden ser jag så mycket sorg en helg som midsommar, inte för att jag själv får ta en snaps, utan för att den ställer till med en hel del elände även hos de som är i vanliga fall stadiga människor på jorden. Det är en legal suparafton, då allt verkar synas tillåtet. Om någon fyller skallen hela dagen så är det naturligt för att det är midsommarafton.
Människan kan få seden att bli helt fel, folket tror att kroppen kan ta emot mer alkohol för att det just är midsommar. Jag vet hur man kan lura sej själv, är det något jag är expert på så är det i alla fall det.
Jag önskar alla en glad midsommar, ta hand om era barn, gör dom lyckliga. Ta hand om din sambo och tala om att du älskar henne/ honom. Ge ingen en smäll på käften för att han är dum eller ful. Låt båten ligga vid bryggan om du har druckit, du har inte i en båt att göra med sprit i kroppen. Om du vet att du kör bil då du druckit, ge bort bilnycklarna, för din egen eller alla andras skull. Låt bli grannens fru/ man.
Drick gärna snaps och öl till sillen, men stupa inte över målsnöret.
Skolavslutningen för yngsta barnet gick av stapeln på Onsdagsmorgonen. Hans sista dag i mellanstadiet. Nu splittras klassen och olika skolor väljs. Alla åren då han gått på Forsaängskolan har barnen marcherat högtidligt, med flaggor och sång till Folkets Park, en tradition som barnen tyckt varit rolig. Men inte år. Folkets Park förfaller, vid stora scenen där vi stått och tittat på låg- och mellanstadie avslutningarna håller på att braka ihop. Borlänge Kommun har inte råd att renovera 60 tals scenen. Det finns inga pengar till nytt tak.
Skolledningen gjorde en nödlösning och placerade avslutningen för 1- 3 klass i den lilla gymnastiksalen, 4-6 klass i matsalen. Skolavslutningsstämmningen var knappt befintlig. Inga ballonger, inga björkruskor utan det hela såg ut som ett föräldrarmöte. Barnen var jätteduktiga att sjunga, avslutningen tog 20 minuter. Efteråt skulle barn, lärare och föräldrar ses på en anvisad plats i matsalen. Det var så trångt att vi föräldrar inte kunde vara med på blom- och presentutdelningen till lärarna. Vi kunde heller inte komma fram och tacka för åren. Inget kort kunde tas på lärare och barn. Barnen var riktigt besvikna. Det här var en viktig dag för dem. Det känns som den vuxna skolledningen och politiker inte har tagit hänsyn till det. När det gäller barn satsas det inte alls.
Om det hade varit fint väder skulle avslutningen varit på skolgården, men solen lyser inte alltid i Sverige.
Igår var jag på intervju för skolan jag sökt, Humanistiskt Behandlingsarbete. Jag tycker själv att det gick bra och gick inte därifrån med att tycka att jag slarvat mej genom samtalet. Det var inget jag sa som jag ångrade efter. Nu får jag vänta tills efter den 16/6 då svaret kommer som ett brev på posten. Det var över hundra sökande, skolan tar in 25. Personligen tycker jag att jag skulle vara en given kandidat, nu får jag gå och våndas några dagar till. Nu är det nervöst.
En kvinna med många tankar och filosoferar ofta.
Humor står högt i kurs.
Att diskutera politik är för mej meditation.
Personlig utveckling är intressant. Varje dag möter jag nya utmaningar.
Gillar fotografering, släktforskning och musik.
e-post: [email protected]
