...den långa flykten...
Det känns skönt att jag har koll på hösten/vintern, jag har också saker planerade och det händer små ting, kanske stora, vem vet. Stora ting för mig är kanske små för dig. Vad jag nu vet i min personliga resa är att jag uppskattar saker som gör mig glad och för mig framåt, jag vågar sätta ner foten och stå för mig själv och mitt eget liv.
Mitt liv är otroligt viktigt för mig, jag har blivit en figur som ser på, verkar inifrån, ser att idéer och drömmar slår in och att allt inte är kaos. Så lugnt det blivit, då jag på något sätt hittat mej själv i det hela.
Jag är ingen frontfigur eller pajas, fast den rollen har jag tagit innan och vet nu idag att det var det osäkra vuxna barnet som stod där framme. Nu har jag kallat tillbaka henne och har kommit ikapp min ålder och mognat. Att exponera mig är inte min grej, jag har kommit på det under dom sista åren att jag är en planerare som faktiskt är en organisatör som gärna verkar i bakgrunden och där gör jag ett jobb som inte syns. Där är min plats, just nu i mitt liv. Att vara som andra vill att jag ska vara, det köper jag inte. Då står jag hellre själv och fri från omöjliga påtryckningar.
Jag har tillit till mej själv men ser att det som jag lärt mig om ärlighet inte virvlar ute i samhället eller i grupper. Jag lever egoismens tid, då det varken delas på kantarellställen eller ödmjukhet. Jag klarar inte det. Mitt eget liv är aldrig svårt nuförtiden, det kan vara sorgligt och ledsamt i olika situationer, död råder jag inte över, sorg släpps som en känsla och falnar, ilskan går över, saker kan ordnas upp. Jag samlar erfarenhet, jag samlar det goda, jag gör mig av med min familjs normer och korkade beteenden. Visserligen har jag fått generna från de som gick före, men de dåliga egenskaperna kopierade jag. Normer är ett jävla skit, att kopiera dåliga egenskaper skapar bara att hjulet snurrar på och att det inte blir någon hejd på dumheter eller galenskap. Nu är jag här, och härifrån ska jag nu jobba mig utåt så jag inte blir låst i en kokong. Grunden har jag lagt och det tog ca 8 år, fortsättningen har redan börjat.
Exponeringen av mig själv börjar få en ända. När jag är trygg då behövs ingen bekräftelse utifrån. Jag vet vad jag har presterat, i detta och det är gott nog för mig själv. Jag kan inte göra alla nöjda. När jag inte är besviken på mig själv, då behöver ingen annan heller vara det. Vad är en besvikelse? Jag tror alla upplever en sådan på olika sätt. Jag kan vara besviken på någon men måste nog snabbt omvärdera den då jag förstår att besvikelsen innehöll något som jag inte själv önskade eller hade makt över att dirigera. Folk kan ge mej goda råd, men de kan inte föra mig. Där har jag varit innan, och dit vill jag inte. Man har kallat mig "stark", och som vuxet barn från en alkoholistfamilj så var jag inte stark, jag var en överlevare med metoder som jag själv uppfann för att kunna försvara mina föräldrar, för att inte röja, för att inte såra. Jag har varit så liten, i 50 år.
Att växa upp i en lögn utan att ha någon mentor eller verktyg gör ingen stark. Jag har gjort ett jäkla jobb, jag har kämpat för att bli den jag skulle ha blivit och där är jag snart. Den gamla skiten är som bortblåst, jag bittrar mig inte över hur det blev, jag är så glad att jag förstår mig själv att ni inte ens kan ana det. Jag tror helt ärligt att "vara besviken" på någon är helt enkelt en spegling av sig själv. Jag är inte ens besviken på min far som slog mej och söp, hur ska jag kunna det. En bipolär man som inte hade en aning om något, som inte ens förstod att han var sjuk, tror inte samhället anade det heller, för vem visste?
Jag klarar idag allt som jag vill klara, det som jag inte vill, det klarar jag helt enkelt inte av. Varför ens anstränga sig och lägga energi på något som inte för en fram. I min värld finns det så mycket så att jag är nöjd. Jag behöver inte bruset, jag behöver inte katastrofer, jag behöver inte det onödiga, nej kaos ska jag hålla sig borta ifrån. Förr var det "allt händer mej" och förstod inte varför, idag fattar jag det och mer därtill, jag själv var med och framkallade katastrofen. Jag kittlade fram den, jag gäckade efter att få se en gynnande reaktion. Jag ser det så tydligt.
Den dagen då min far gick bort, hände något positivt inom mig. Stenarna som hängt runt min hals, lossade och jag fick en frihetskänsla. Inte en tår har rullat nerför kinden för hans skull, detta beror nog på att jag under så lång tid redan gjort upp med det förflutna och hade helt enkelt sörjt färdigt. Idag har jag inget otalt med fadersgestalten, utan känner mest ro med att inte han finns runt mig. Han var aldrig min förebild, utan det var andra snälla människor som fanns för mig. Jag hade surrogatmammor och pappor i grannskapet, som öppnade dörren då det var som värst. Undrar hur många gånger jag stått i en sk. lojalitetskonflikt med mig själv till honom. Om jag bara vetat bättre och kunnat ha förmågan då att berätta att han var en skit, som var sjuk och behövde hjälp. Jag gör det idag istället och har släppt den "store gode förebilden" som var upphov till mitt eget kaos.
Jag har pratat om längtan innan på bloggen, jag har också jobbat med att försöka längta till realistiska och konkreta mål. Att längta efter något som inte finns är för mej hopplöst. När jag önskar och drömmer, då hamnar jag nog någon annanstans, och då styr jag det mot det positiva. Att önska något negativt är en onödig önskan, där lätt förakt och värderingar smyger sig in.
Tack skolan och tack kära vänner för att du är en del av min egen utveckling och att ni lyssnar, förstår och ger mig råd. Ni ser mig för den jag är och ni ser mig när jag inte är.
