...en stig som inte är snitslad...
Kategori: högtid
Jobbet som jag trodde på, som jag så gärna ville ha, fick jag inte, trots att så många höll tummarna. Jag kom inte ens till en intervju. Jag har gått in i ett vemod, som har blivit som sorg.
Jag har trampat ett stepp bakåt, och har startat med en rannsakan, och i den blir det att jag ältar och kan inte se vad som gör att jag aldrig når fram. Jag har inget svar, men förstår att det finns en anledning att jag alltid snubblar innan målsnöret.
Har pratat med vänner och släkt om detta, att aldrig får jag glida på någon räkmacka, utan jag får kämpa mig blodig för varje sak. När jag sökte min utbildning, då kom jag inte in på första söket, utan fick ta mina stämpeldagar och prova vara taktisk, så jag sökte praktik inom kommunen på ett ungdomenshus, för att hamna i rätt fack. Sedan vid andra skolsöket kom jag in. Nu har det gått över ett år sedan skolan slutade. Jag har sökt otaliga jobb, och jag är inte attraktiv, trots utbildning, trots att jag har en livshistoria som väl faller in, trots jag har fått goda vitsord från praktikställen, och vikariat, trots, trots...
Jag vill inte glida på en räkmacka, det vill jag inte, jag vill få ett arbete för att jag är faktiskt duktig med det jag sysslar med. Och att inte få bli en del av det och bevisa det gör mig frustrerad och självkänslan är nere i fotknölarna nu.
Som sagt jag diskuterade detta med vänner och släkt och flera av dom har sagt att "man vill inte ha starka kvinnor". Då tänker jag att bara för att jag är en "stark" kvinna så betyder det inte att jag själv utser mig till någon ledare. Ska man jobba med barn/ ungdom då måste man vara stark, ha medkänsla och kunna sätta sig in i olika känslor och livsöden. Jag tror att arbetsgivare är rädda för kvinnor som uttrycker säkerhet, fast det är det som behövs inom behandlingsgebitet. Eller har jag fel?
Ganska förvirrad, en dos jätteledsen, sitter jag och slickar mina sår och tror att jag är värdelös, fast jag vet att jag inte är det, kryper tillbaka, tappar tron, och blir ett barn på nytt. Fan säjer jag, till mej själv. Res dig upp, säj " Fuck you" och gå vidare. Jag svarar "Ja jag ska..."
Det som jag byggt upp under 8 år, tillit, tro, hopp, självkänsla och kunskaper. Den medkänsla och yrkeskänsla, och kärleken till barn och ungdomar som inte har det lätt. Det måste få stanna, jag måste få stanna. Jag måste få tillbaka tron nu. Det är ingen tröst att tala om att "det var inte meningen att just du skulle ha det jobbet just nu", utan bara provocerande...
Nu går jag ut i solen, letar energi och reflekterar ihjäl mig. Sova får jag göra när jag blir gammal...
