Mia Jäverlings Blogg

Idag ringde man från mitt från mitt fars boende och sa att han andades tungt, att han kanske snart skulle dö. Jag tänkte att det måste bli skönt för honom. Har aldrig haft en bra relation till honom eller snarare han var en frånvarande far med sina problem och i sin alkoholism så var han egoist. Jag åkte ändå till hans boende för att ta farväl. De sade i telefonen att han var "okontaktbar", och det var han väl där han låg och blundade och luften rosslade i luftrören, han hade svårt att andas. 

 

 

Jag visste sedan innan att han var rädd för döden, alltid varit sarkastisk mot den högkyrkliga uppväxt i norra Bohuslän, men tror ändå att han innerst inne hade någon tro. Rädd var han. Inne i rummet luktade det sötsurt, det luktade döden. Han hade blivit mycket gammal och han hade blivit väldigt smal. En gammal man med sin Alzheimers hade ett spänt ansiktsuttryck och såg ut att han vägrade ge upp. Jag tog hans hand, och kände att han kramade den, inte hårt utan han ville ha greppet...

 

När jag ville byta hand i hans hand så höll han, precis som han inte ville förlora sitt grepp om min hand. Jag pratade med honom och berättade att det inte var farligt att dö. Jag sa att hans mor och far, och hans lillebror väntade på honom och de skulle möta honom. Jag bad honom att släppa livet och låta det ske, att det inte var farligt.

Då han alltid tyckt om Dan Andersson så sjöng jag de "Vilda Gässen" för honom, och jag är övertygad om att han lyssnade.

 

 Min far fick ett lugnare uttryck i sitt ansikte ett mer lugnt och den tunga andningen lugnade ner sig något. Jag kände att han snart skulle dö. Det var dags för mig att bryta upp detta, och han släppte motsträvigt min hand. Jag lämnade rummet som luktade sött, jag sa till min man att det kommer snart att ske.

 

 

När jag kom hem, då ringde telefonen och det var från hans boende och de sa att han hade somnat in alladeles efter jag hade lämnat honom.

Det var skönt att få  göra detta ett avslut med min pappa som ställt till så mycket tragik under sitt liv för oss anhöriga. Nu känns det lugnt och rent, han har fått gå vidare och behöver inte lida mer. Nu går jag vidare.

Det blev en annorlunda dag, som jag delvis har varit förberedd på. Har undrat hur den skulle se ut, och det blev ett fint avsked, utan hat. Adventstaken stod tänd när jag lämnade honom, och i natt får han vara i sin säng innan de hämtar honom i morgon.

I hans dikter här ovan såg man att det fanns saker i hans ord, tankar och liv som kom ut i form av prosa. Han kunde inte älska, men han hade i alla fall talang för ordet.

 Vila i frid.