Jag kan flyga...
Kategori: Funderingar
Det pågår ett liv, ett krig, en domontering här utanför... mitt i mitt eget liv. De gäller för mig att se och titta på allt med en närvaro fast ändå med en distans och insikt. Jag måste kunna hantera det och inte kliva in i det och göra kaos av det.
För min del har det blivit ett slut att kliva in i alla dessa kaos, den tiden är förbi. Däremot är det inte sagt att mitt engagemang för livet därute är slut, och att jag bara ska sitta och se på. Jag har bara hittat en annan taktik och jobbar på ett helt annat sätt som jag lärt mig på senare år. Jag provar mina hudklädda vingar och ser att det fungerar.
Att få lära känna mig själv efter 50 år är en skön och trevlig upplevelse, även har den varit skräckfylld och svår. Vad som varit svårt och underbart är en roman i sig själv och därför tar jag inte upp det här. Det är inga hemligheter men de tar för stor plats. Att hitta nya sidor hos mig själv har varit roligt, att hitta talang som jag inte trodde jag ägde har varit underbart. Mycket som jag inte såg fanns....
Det är det här som är mitt liv, att kunna se hur jag själv hanterar saker, att kunna läsa in andra personer, genom deras beteenden och kroppsspråk. Att ävern kunna uppmärksamma mina egna beteenden är en sidovinst. De beteenden som är positiva har jag förstärkt och de som varit negativa är dimhöljda och seglar därbakom för att förhoppningsvis segla iväg. En balans som jag måste balansera likt en lindansare, en balans som innehåller viktiga beslut och avvägningar. Och att kunna säja nej, att kunna säja ja, att vara sin egen beslutsfattare. Jag är inte beroende eller medberoende till någon, jag kan styra ting med eget mod och egna beslut.
Vilka planer har politiken för medborgarna, visst ser jag med en viss frustration den politik som drivs för de som inte orkar delta i livet pga missbruk, sjukdom. Att inte den privata sektorn kan erbjuda praktikplatser och arbeten. Politiken och medborgaren har inget samspel. Sektorn där omsorg ingår hittar jag så mycket misslyckande och kaos, och tyvärr är det just det som syns. Hur ska jag enbart kunna lyfta fram det positiva när eländet dominerar. Att trenden är att sparka på medborgaren är absolut inte den strävan jag har. Jag vill bereda förutsättningen och den resurs som varje individ i självaa verket är. Många går och tycker att man inte är någon. Det finns inget samspel mellan makt och verklighet.
Jag måste dagligen hantera orättvisor och dumheter som pågår i samhället med öppna ögon och med en viss distans för ensam kan jag inte klara det. Att gå in i arbetet med känsla och hjärta är viktigt, det är närvaro som måste finnas och en stor förståelse. Jag räddar inte mitt eget skinn genom att stänga dörrar och slå igen dörren, spika upp ett staket och nara grinden. Vad finns för räddning i den egoistiska handlingen?
Politiken skapar hela tiden tillfälliga lösningar som alltid brister, vi vet att det är grunden som håller byggnader, varför kan vi inte förstå att människan behöver en bra grund. Tänker vi bara på infrastruktur, är annat tänk för jobbigt. Dagens samhälle är ett substitutsamhälle, ett expriment där stora delar av befolkningen blir lidande. Gamar styr, kråkor hackar, fåglar som lever på rov.
Jag tänker, jag tänker mycket, jag tänker i alla fall. Jag har en vilja att inte se på när floden når stupet. Jag är med och engagerar mig. Jag sitter inte vid köksbordet med narad grind och skriker över de som inte lyckades. Jag kan inte som humanist hålla käft när kriget pågår i olika nivåer och i mina medmänniskors liv. Jag kan inte se substitutsamhället som någon lösning där girighet lönas och de privata håvar in kapital som sätts i något paradis.
Jag vill inte att någon nära ska minnas mej som den där som sket i allting, låste in sig och var bitter och klagande. Hellre att jag åtminstonde försökte.
Att jag är allergisk mot den ytlighet som finns idag det är mitt sätt att vara, jag kan inte läsa bloggar om nagelack och modeskor, jag kan inte diskutera Amerikanska tv serier, det är mitt liv alldeles för kort för. Jag kan inte följa tidens trend med märkesvararor i detta konsumtionssamhälle. Jag har dåligt samvete varje gång jag åker till soptippen och blir en av de som är delaktig i jordens nermontering.
Jag har inget dåligt samvete att jag är vaken. Det jag kan känna förbistring över är att jag inte hinner engagera mej i alla orättvisor, som bara blir fler och fler och fler...som en soptipp.
(Fotografierna tillhör Mia J)
