Ja denna blogg är riktigt tråkig, jag skulle gå in och ändra lite, då försvann headern, vips den var borta. Nackdelen i detta är att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska bygga en blogg. Blogg.se har bara vanliga standard utseende, sedan fixade en tjej min blogg för några år sedan, hon hade kunskapen. Nu har hon dragit vidare och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det här.

Jag tappar fart och inspiration när den ser ut så här. Jag skulle visst kunna starta en ny blogg, men då uppstår problemet hur får jag över flera års blogginlägg? Ja det är inte enkelt. Jag får höra mig för hos någon klok person.

Jag ska försöka ta tag i bloggskrivandet i sommar, hoppas att jag kan få med mig datan till Skottland i augsti och skriva om mina äventyr och utflykter. Det är mycket som ja behöver få med mig på resan. Ett litet tält ifall Bed&Breakfast är fullbelagt, eller vandrarhemmen. Jag behöver ha med kamera. Ja det väger lite.

Egentligen så tycker jag det är skoj att skriva men skolan har under två år tagit en hel del tid, jag har varken haft ork eller lust. Jag har helt enkelt varit inne i min utbildning. Och det är väl så det ska vara. Nu som jag berättat tidigare så är det "bara" en termin kvar. I den så kommer jag att göra 10 veckors praktik och 6 veckors utvärderingsarbete, skriftligt med en studiekamrat. Vi får skriva om vad vi vill inom socialt förändringsarbete. Ja och då finns det mycket att bita i, och frågan är då vad är det jag vill hugga tag i?




Jag tänker på saker, väldigt mycket på livet och jag har omvärderat många saker runt om mig. Ett ord som jag verkligen hatar när folk använder är ordet "hata". Hur negativt och destruktivt mitt liv än har varit har jag sällan använt det ordet. Nuförtiden så hatar var och varannan person, dom hatar andra, dom hatar när det är nötter på glass. Ja i princip hatar det alla utom sig själv, typ. Ja typ, typ, typ. Sedan har vi dom så är så fulla av negativa värderingar, det är fel på alla utom dom själv. Alla är idioter, för att de gör si eller så. Jag har verkligen höjt blicken, kan läsa av energitjuvar, och jag bestämmer att jag kan faktiskt inte leva eller umgås med folk som hatar och snackar en jäkla massa skit.

Jag har varit negativ och detruktiv själv, jag har inte velat fått saker kastade rätt i ansiktet trots jag varit en riktig skitstövel och en fruktansvärd egoist. Jag tycker det är helt okey när personer som är vänliga i sinnet och vill väl är ärliga och berättar. Men när personer som inte alls är trevlig, eller har de rätta sociala kvalitéer att vara och umgås socialt talar om vem jag är då säger jag stopp. Att det finns en anledning till hur alla har blivit vet jag att det finns, men när inte ens ärlighet kan få dem att inse. Då måste ma be om hjälp. När folk visar rädsla och inte vågar säga upp bekantskap för att någon fullständigt plöjer över den svaga. Skönt att mina sista 6 år fått mig att inse att jag tvunget måste göra något åt mitt beteende, skönt att kunna se allt med ett någolunda friskt sinne. Jag har fått kunskap och verktyg, jag har varit villig att ge upp det gamla. Och fy fan va skönt det är.

Det är klart som sjutton att det finns personer som absolut inte tål mig eller talar bakom min rygg. Men då får den göra det, jag bryr mej faktiskt inte om det. När en person som absolut inte känner mig, och inte kan veta vem jag är far med saker då får den göra det. Jag störs inte av det. Kanske någon annan närstående gör det. Att såra, skada och förgöra tär nog mer på en själv än det gör på den som ska offras. Ja i livet kommer det och går sorger, det gäller att handskas med dom, att kunna lägga dom bakom, och ha livet som fokus. Sedan ibland ta fram sorgen, bearbeta, sedan lägga den bakom igen och gå vidare.

Att beröva andra på en lagstadgad lycka kan vara ett grepp som inte lönar sig i längden, att straffa ut gör bara så att den som straffar straffar sig själv. Hela livet så måste man vara preparerad för allt, och kunna gå vidare.

Jag skriver i en dagbok varje dag till en kär liten vän, jag skriver om sol, regn och kärlek. Jag skriver till den lilla vännen att jag alltid kommer att finnas, så länge jag lever och efter mitt liv så kommer dessa dagböcker att finnas i någon annans ägo tills min lilla vän växt upp. Den lilla vännen ska alltid få veta att jag har saknat, velat finnas för den lilla. Att jag inte svek. Jag sparar åt den lilla vännen, för att kanske när den blir stor ska kunna göra något. Jag önskar min vän lycka varje kväll i en bön. Sorgen finns, men sorgen är hanterbar tack vare att ingen kan hindra mig att skriva, tänka och älska. Kärleken kan ingen ta ifrån mig.