Jag har nästan tappat målsnöret, nej jag menar målföret. Snart orkar jag inte varken prata eller skriva. Hur kan det komma sej då ? Jo, för det första är jag så gruvligt trött på denna vinter, så otroligt urless på att skyffla undan snö, utanför dörren och på föreningens parkering. Föreningens parkering ska skottas av de som bor här, de som får högst betyg är de som alltid syns på parkeringen, de som får bottenbetyg är ni som aldrig eller sällan syns till där. Jag ber om ursäkt om någon av er skulle läsa det här, men jag kan inte mer än vara ärlig. Att det varit så i alla år är inte försvarbart. En sak är väl att säja till sina barn vad som åligger i deras ansvar, men att ideligen behöva tjata på vuxna personer som dessutom skrivit under ett kontrakt vad som förväntas av dem att tillhöra en bostadsrättsförening kan göra en frustrerad.

Den här vintern har tagit knäcken på mej, trots att ljuset har återvänt. Sedan jag flyttade tillbaka till min hemstad för drygt 14 år sedan har jag inte skottat så här mycket "norrlandsmögel". Det var längesedan jag upplevde en sån blåjävligt kall vinter, jag tror att vintern -85 var i klass med den här. Då var det cirka -20 grader i 1½ månad. Den glömmer jag inte heller.

Det är mycket att göra på min arbetspraktik, jag hinner nästan inte söka på dom platsannonser som inte finns. Några intresseansökningar ligger inne hos företag, och ett hos Borlänge Kommun som jag inte har rätt utbildning för, men jag är starkt övertygad att jag skulle kunna klara det utan det som annonsen kräver.

Det är en hel del möten som kommer tätt nu, mycket förberedelser samtidigt som jag är så slut att jag nästan stupar. Bara att ta mej till mataffären är en hel arbetsprestation, att hitta en inspiration att laga mat är i det närmsta omöjligt. Och inte känner jag för att äta heller. Ingenting smakar gott. Ändå försöker jag vara mitt glada jag, kämpar för att ställa upp på det jag orkar. Men har en kraft att säja nej till det jag inte hinner eller orkar. När andra ställer orimliga krav på mej, det är då jag brukar dra mej ur, det är då något händer inom mej och en sida i mej förvrängs till anti. En riktigt olust känsla, som jag upplevde sist för fyra år sedan, men börjar krypa tillbaka. n olustkänslan måste helt enkelt bort, och det gör jag genom att inte alls ta åt mej av eventuell kritik. För jag vet min kapacitet, och är helt medveten om att jag sällan sviker, snarare täcker upp för andra. Så den som vill ge mej en blåsning får förvänta sej att jag inte hör med mina öronpar.

Egentligen vill jag just nu bara få tillbaka den kraft som jag vet att jag besitter, i min egen takt. Jag ogillar att folk utifrån ska hålla i dirigenpinnen och tro att jag ska följa deras taktpinne. Inte heller biter  råa kommentarer om att jag missköter vissa saker.

Det jag behöver nu är mer space i min kalender och egentid. Att snön snabbt smälter bort och att det går upp en stor gul sol som förvandlar det vita världen till en grön explosion och att värmen strålar varmt. Nu när jag sitter här och lyssnar på snöröjningsmaskinen ute på cykelvägen ska jag ladda inför ett möte med styrelsen i min Bostadsrättsförening. Det är ett förtroendeuppdrag som ibland kan vara ganska betungande, men som jag faktiskt gärna gör. Jag undrar om fler än jag är lika trött på den här vintern, eller har den bara börjat?