Om ni bara visste vad jag har funderat på min gamle anfader tog vägen. ( Se förra inlägget)  I huvudet har en hel skildring växt fram. En historia med en verklig person med min fantasis hjälp redan har blivit en roman uppe i huvudet. Om varför han lämnade fru och två pojkar. Min farfar var 2 år, och hans lillebror var 1 månad har jag surfat mej fram till, hittade honom i ett arkiv. Jag är helt på det klara att jag ska släktforska nu. Hitta ett ställe med lite roliga släktfreaks, rota mej ner i kyrkoböker och dammiga arkiv. Jag ska bli en släktmurvel. med rutig kjol och maläten, v ringad lammullströja. Jag har fått reda på att det finns emigrationsarkiv i bla Göteborg, där man kan se varifrån de åkte och var de steg av i Amerika. Det kan bli en spännande resa. Jag vet att jag sett ännu ett kort på honom som hänger nere i Bohuslän på släktgården. Det kortet skickade han också hem till Ottilia Elisabet, Johan står utanför ett charkuteriaffär och bredvid honom står som ett hinder slaktaren, sedan en dam och ett litet barn. Jag vet att jag fick känslan den gången jag såg kortet första gången att det var hans nya liv i Amerika. Igår när jag pratade med en släkting som också sett kortet så hade hon reagerat likadant.

Jag har börjat att skissa, ta fram lite fakta om hur livet var då 1902, det låter inte så längesedan men många spår har utplånats. Hur hade de vid den tiden, då som  så många emigrerade från ett elände till något som de absolut inte visste något om. Det var tuffa tider.

" Den här vintern hade inte varit något vidare. Det hade stormat och en bitande kyla hade hållit grepp om de nödda, om arbetarna på stenbrottet. Isarna låg långt ute i fjorden och med tunga steg hade det varit tvunget att gå ut mot Havstensberget och försöka dra upp någon fisk. Hungern tärde hårt, på honom och familjen. Johan var 25 år och kände sig sliten och trött. Han hostade, ideligen och var rädd att stenen satt sig i lungorna så som den gjort med så många män. 
Inne i stugan satt fukten i väggarna, han satt vid köksbordet och stirrade ut mot Kalvön, där bakom visste han att horisonten låg. Men kalvön låg som ett långt hinder för att gömma de hemliga drömmar han hade om att få vistas i en annan tid, på ett annat ställe, där det vankelmodiga och hårda livet inte fanns. Kylan dröjde i stugan trots att Elisabeth idogt eldade i vedspisen. Det knastrade och rätt som det var smällde det till och Johan vaknade till och kom tillbaka till verkligheten. Han synade sina spruckna nävar, de var såriga och nariga. Stenen i berget var vass, det kunde kännas ibland som det var knivar som skar in i köttet. 

Elisabet kokade den torsk han pilkat upp alldeles innan, till det blev det potatis. En alldeles vanlig syn på matbordet. Men ändå var han tvungen att sansa sig och visa en viss tacksaamhet att han ikväll skulle få äta sig mätt tillsammans med familjen. Det var hans plikt som man att sörja för de små och Elisabeth. Han tittade på henne, han tänkte för sig sjäv och samtidigt så skjöljdes han över med ett dåligt samvete för att han inte tyckte att hon var så särskilt grann. Hon var inte den kvinnan han drömt om men hon hade blivit hans efter den där dansen, då det blivit för mycket brännvin tillsammans med de andra stenhuggarna. För en kvälls misstag så satt han här med en kvinna som inte var speciellt kärleksfull, eller go. Det var ett kärlekslöst liv. Efter den kvällen hade Elisabet blivit med barn och föräldrarna krävde ett giftemål. Den dagen då de gifte sig var en olycklig dag, han kände att allt var slut. Efter för många supar blir man dum tänkte han, då fungerar varken minne eller sinne. Varför hade han tjatat på henne, varför hade han övertalat henne så enträget att ge med sig och tro på hans fyllesvammel. Det var så dags nu att sitta och harma över sina eländiga handlingar. katastrofen hade varit ett faktum när hon förtäljt honom om att hon var gravid.

 Einar hans förstfödde son såg sin dag den 25/4, då blev det en mun till att mätta, han var nu två år, en livfull krabat men han hyste inga större känslor för barn. De skränade när han var trött och han hade varken lust eller ork att deltaga i lekar och stoj. Nu var Elisabeth gravid igen, hon skulle ha om någon månad. Det skulle kanske bli någon råd med allt. Att rota ner sej i dystra tankar gjorde allt bara värre.

De åt sin kvällsmat och plockade undan, Johan släckte fotogenlampan och snart var det tyst i huset, bara vinden tjöt utanför. Nu låg han där i mörkret med ögonen stirrande in i en hemlighet, han hade planer och han hade en hemlighet, som bara han visste om. Elisabt vände sig om och han förstod att ryggen var emot honom.
 Mörkret hade lägrat den lilla byn och båtarna vid kajen drogs hårt i sina trossar men trotsade och stretade emot....."


Kanske så ungefär kommer jag att börja, sedan skulle de vara kul om ni läsare visste hur folk hade det runt 1900 talet, spelade dom munspel, sjöng dom? :) Är det någon som har någon ide´till historien? Alla förslag mottages med glädje.

Jag filar i alla fall vidare och kanske kommer den som novellform i Vår bok Tre Röda, vem vet...


Jag har en otrolig känsla att Johans verkliga liv blev en roman, en arbeta roman. Även har jag känslan att han blev lycklig med tillvaron. Av ett enkelt fotografi taget i Minnesota kan allt möjligt födas ur. Spännande är det.