Valloner, järnets folk...
Kategori: Släkten och forskning
Vi alla har någon invandrare i oss eller i vårt blod och ska vi starta från evolutionens begynnelse så är vi mörkhyade och jagar ute på savannen. Alla härstammar från någon, och det borde främlingsfientliga förstå. Allt har haft sin början och vi borde vara stolta över att våra anfäder funnits och byggt upp det som vi i dag borde förvalta. Istället för att känna hat, visa en stolthet över vad våra anfäder gjort och deras mod att vandra runt i världen och sprida den kunskap som vi idag besitter.
Om inte Vallonerna kommit hit på 1500 talet då har vi i Sverige med största sannolikhet inte legat så långt fram i stålproduktionen, som vi gör.
Vallonerna kom hitvandrande från bl.a Belgien, södra Frankrike, de tog med sig kunskapen om smedsyrket och jobbade i järnframställningen på olika orter i landet. 
Min gubbe har en knöl i nacken, ja en liten kula uppe i håret på bakhalsen. De sägs att de som är Valloner just har fått ärva den lilla knölen. Då han i början av vårt förhållande berättade att han trodde att han kom från ett Vallonsläkte så kände jag honom i nacken och kunde konstatera att han hade den. Igår pratade jag med min svärfar, om just Vallonsläkten och han sa att det var inte alls säkert att de härstammade från dem. Utan allt kanske bara var rykten. Det som jag alltid känt och tror mycket på är just de här gamla hösägnerna, de som talar om lite om vem man är brukar stämma. Det är information som vandrar i släkten och som följer med, och kontrolleras det inte då har man ju heller ingen vetskap om det stämmer.
Igår kväll satte jag vid datan, och surfade bland mina döda släktingar. Och funderade som vanligt. Hur den än är och vad som är att jag har på något vis efter att en hel del släkt fått namn och datum skapat en otrolig nyfikenhet och en tarvhet att få lära känna dom. Ja mina önskningar går ju inte att uppfylla, men på ett sätt har jag ändå fått en mer personlig relation till dom och de är "mina" släktingar i den förut så karga floran av nära anhöriga.
Lena Min bästa proffsforskare, flink i fingrar och i huvudet dök upp med mail och i chatten på Facebook. Det slutade med att jag ringde och vi pratade länge kom in på gubbens Vallonsläkt. Det tog inte lång tid förrän hon snappat upp en Vallonsläkt som hette Gilljam därifrån han är sprungen ur. Den här släkten är det tydligen forkat en hel del i och vad jag kan förstå så är den ganska stor. Ursprungligen kommer den från Lie´ge som jag tror ligger i Belgien.Den hette då den kom upp till vårt land Guillaume men blev försvenskad och förenklad till just Gilljam.
Det som är spännande i det här är att den här släkten på min mans sida som inte vetat utan bara hört ryktesvägen att de är Valloner, är det många av dem som jobbat i hyttor och senare i modern tid, Domnarvets Järnverk. Även min gubbe är anställd av SSAB fast han är elektriker, å andra sidan så drivs det mesta per automatik nuförtiden och närheten med järnet är inte alls likadant.
Men han är en otroligt flink kille med att utföra hantverk. Han har gjort en hel del knivar och slidor på egen hand, där han också har härdat. Han har alltid varit intresserad av hantverk med metall, trots att han inte vetat om att dessa gener funnits inom honom. Det är konstigt att man ändå formas till att vara en del av det som funnits i det förflutna. En spännande tanke som det ligger en hel del sanning i.
Hur det än är så tycker jag att det är intressant med strävsamma arbetare, i fattigdomen och med slitet ligger det ingen romantik, men ändå en otrolig kraft med många viljestarka människor som skapade ett liv. Från att utvandra, etablera sig och vara en del av oss. Jag tror inte en enda människa i Sverige är "helt och ren Svensk" det är omöjligt att vi duktiga svenskar har bevarat Sverige fritt från någon som passerat gränsen. Vi kommer alla från någonstans.
Jag blir också så stolt att min son nu tillhör Vallonsläktet och jag får vara med i den som ingift. Det är en ära.
Vallonhustrun Mia ska nu förbereda en pasta med bacon och ost/ och vitlökssås. Och som husgeråd använder jag hammaren och städet.
En av de sista vallonsmederna på 1930 talet, vars efternamn är Hybinett...
Jag är tvungen att komplettera detta inlägg med en kommentar från en faster till "min Micke". Det är så att jag har kommit in i en släkt som har mina värderingar. Roligt är också att Mickes farbror forskat i den och ingen hemma hos oss vet ett dugg, men färdigforskat blir det aldrig. och frågetecknen kroknar mer och mer.
Här är Mickes fasters kommentar som jag klipper in:
Vi kommer från vallonsläkte, förfäderna arbetade på Galtströms bruk slå upp på nätet. När de fick möjlighet tog de jobb i Långshyttan och lockades dit av löfte om nya arbetarbostäder etc. de drog iväg och färdades med 11 barn med häst och vagn pråm till Långshyttan där de togs emot med öppna armar av själva disponenten. Min bror har släktforskat men kanske mera på min farmors sida. Hon var riktigt drivande i Långshyttan, satt med i alla nämnder och gick många mil för att besöka utsatta familjer. Hon såg till att alla arbetare fick undersökas ang. lungsot då hon arbetade som biträde hos doktorn. Hon bildade första sociademokratiska kvinnoförbundet i Långshyttan och hennes kompis Maja Nilsson hamnade i riksdagen. Starka kvinnor. Många av min pappas morbröder emigrerade till Amerika liksom många av mammas släktingar, pappa berättade om ett minne när han var liten. En av morbröderna satt på en sockerlåda och rökte på en lång majspipa och sa att: ” Det här jävla landet kan man inte bo i”. Därav emigrationen. En av morbröderna var för övrigt den som sköt sista björnen i Bisberg. Jag har en hel del skriftligt etc. så säg till Micke att sträcka på sig Det finns mycket ärofyllt i släkten
