Trots att Februari krälar sej fram som en nyvaken huggormshona krupen ur sin grop, trots att termometern visar på -15 grader denna tisdagsmorgon och att arbetet känns totalt omotiverat, lusten att gå dit är borta. Så känner jag ändå något inom mej, med stor nyfikenhet att något positivt och stort för mej väntar därborta. Jag känner en vid glädje inför framtiden och erkännas skall att jag väntar spänt på vad det är som döljer sej därborta.

Jag har ett preleminär datum då jag ska säja upp mej och det är 17 eller 18 februari, sedan har jag en månads uppsägning. Jag väntar för att jag ska gå på den sista träffen med "min personliga coach" samt för att hålla ledningen på halster. De klarar inte riktigt av att vänta in mej, de vet inte alls var de har mej. Jag kikar fram då och då med ett leende, och håller mitt datum lite i dunkel för dem. De undrar och de frågar lite försiktigt, de avslöjar att ingen på min arbetsplats är oersättlig. De lyckas inte dölja sin iver över att jag ska sätta min namnteckning på papperet. Men lugn, det kommer att ske, denna sista gång på mina vilkor. Det är ett avslut som jag tänker blåsa i trumpeten för.

Företaget brukar bjuda på en avskedsmiddag, kanske de har sållat bort mej. Men det är inget jag i så fall fäller några tårar över. Skulle de ändå få samvetskval och göra det så kommer jag att tacka nej. Däremot försöker jag att förvandla middagen till en av de anställdas fördel.
Under alla år har hon fått hämta 40 klementiner till hennes barns dagis, för att de ska fylla ut godispåsarna till barnens julgransplundring. I år med alla besparingar blev det tvärnit, inte en klementin. Kan jag få ner ett avtal att mina middagspengar kan gå till 40 klementiner till nästa julgransplundring, då har jag satt en tvåpoängare.

Nu ska jag iväg och gulla med jobbet, och kan ni tänka er att balansen är så god, i mitt sinne och jag räknar ner dagarna snart har jag nått toppen och lyckan känns total. Sedan laddar jag inför en spännande framtid, som kommer att falla väl ut. Det känns långt upp i huvudet och längst ner i tårna.

Äntä´kul så säj...