Mia Jäverlings Blogg

Året som gått har varit växlande, mest bra men även tråkiga. Perioder då uppgivenhet och tungmod slagit till ordentligt. Även otroligt lyckliga och roliga händelser och stunder.  Året som jag skriver om har varit ett funderingens år. Då jag har tänkt mycket på vad/ hur jag ska göra för att utsatta grupper av barn och ungdom kan få stöd eller kunna gå vidare. Många tankar har cirkulerat och tumlat om. Jag har jobbat med att bli en bättre människa, då menar jag själsligt. Att fungera i mitt tänk så jag även är ett stöd för mej själv. Jag har alltså inte lämnat mej för att vårda andra. Det har balanserats upp med att jag måste må bra själv för att kunna få någon annan att kunna känna att jag ska få finnas där.

Jag har förstått att jag inte bara kan visa hänsyn och stressa runt som en vilsen ”hjälpare”,  jag inser även att jag måste finnas för mej själv, delge ansvar till andra. Min tid som den eviga plåsterlappen finns inte mer. Jag lever min tid nu, där jag själv står i fokus, tillsamman med familjen.  Jag kan vara en bra medmänniska utan att gräva mej in i allt annat. Nu kan jag separera tankarna. Med det menar jag att jag tillfälligt kan lämna det som är jobbigt för att göra något för mej själv. Eller som de säjer, lämna jobbet när jag går hem.

Året har varit bra i stort sett, fast allt inte gick min väg. Men det är inga vida problem, för jag är snudd på utbildad att få kämpa för det jag önskar. Ibland funkar det och ibland inte. En sak som jag alltid tänker är att inte ge upp. Nej jag ger inte upp.

Året började precis som det slutade med en otrolig vanmakt och vantrivsel på mitt jobb Coop. Efter tio år hade jag sett under några år och efter ett par chefsbyten att butiken och arbetsklimatet blev ohållbart. Att se en kassa succe, en rolig arbetsplats förvandlas till ett elände, sliter på självkänsla och krafter. Jag var bland de första som läste in arbetsklimatet och hur omöjligt det var, medan många andra tacksamt bugade för att det blev utskällda och förnedrade. Hela förra julen funderade jag på hur jag skulle göra. Coop hade nämligen släppt ett ”erbjudande” om att man kunde få några månaders lön, bara de blev av med en. På papperen stod ”Uppsagd pga arbetsbrist”. Jag fick lön i 6 månader.



Jag funderade som sagt under jul och nyår, diskuterade med maken om beslutet och han stöttade mej till hundra procent. Det finns inget jag ångrar i det beslutet jag tog. Utan det var det bästa som kunde hända mej.  En otrolig känsla att få sluta där, det är det enda rätta när chefer har psykopatiska drag. Tack min make för att du stod vid min sida den dagen jag framförde mina känslor och min ångest över att åka till jobbet. Tack.

Jag gick in till chefen i mitten av Februari  och den 22/2 klev jag ut från Coop utan att vända mej om. Jag har inte satt min fot där sedan dess, och det kommer jag inte heller att göra. Den butikens överlevnad är lika med noll. Finns ingen framtid för ett företag som sköts så illa.

I Mars började jag skriva ansökningar till skolan, jag vill in på. Jag fick ihop ett ganska bra personligt brev och jag trodde verkligen. Ingen tanke på finanskris och det antal sökningar som komma skulle.  
                                  

Borlänge Vänstern ordnade Vänsterns Dag på Cosmos med många artister, listan blev något för lång. Sanna Carlstedt, Stina Berge mfl , och jag gjorde comeback så gott det nu gick. Roligt var det.  Lars Ohly , Pernilla Olin (ledarskibent BT), Barbro Engman(Hyrstgästföreningens ordförande) var också speciellt inbjudna. Det var en hel del jobb med detta, men kanske det dyker upp i framtiden igen,  i någon förkortad version. En bra grej blev det.

Ett annat glädjande innehåll under året är att (V) här i Borlänge har fördubblat sitt medlemsantal. Måndagarnas  möten är välbesökta och roliga, spännande diskussioner pågår ständigt. Alla får vara sej själva, inget krångel, ingen är bättre än någon annan. Vi är ett bra gäng som har gjort politiken vänlig, allvarlig, rolig, nydanande, viktig och intressant, för oss och fler. Jag tillhör en otroligt härlig gemenskap där vi känner oss mer än små flugskitar. I det gänget kan jag lova att det finns kraft och kämpar glöd. En del yngre medlemmar har också hittat till oss, och det är glädjande.

Sedan går tiden, ansökningar till skola in i April, i maj ringer skolan och talar om att jag är uttagen för en intervju i Juni. Och i Juli medan regnet öser ner varje dag på husvagnstaket kommer ett brev att jag inte kom in på skolan. Helt klart blev jag besviken men lät mej inte slås ner.  Ute i husvagnen på  Sunnanö, funderar jag hur det ska bli. En tilltagande oro, men ändå ganska dämpad fanns inom mej.

I Augusti flyttas min gamla Alzheimerssjuka pappa m
ed stor möda till ett hem. Det var inte det lättaste att tvinga en genom envis människa som aldrig gjort något som någon annan sagt till honom. Men det gick. Kvar stod vi utan god man, för sådant tar tid i Borlänge kommun, väntetid efter dagligt tjat ca 5 månader. (Höj arvodena till Goda män för tjyvingen Borlänge Kommun). Detta gjorde att vi kunde inte få ut kontanter för att betala en flyttstädning utan jag kämpade i en månad att rensa och kliniskt skura en lägenhet som absolut var helt igengrodd i flott. I köksfläkten hängde det stor droppar matfett. Det var den värsta städningen jag någonsin gjort. Nu är det inte så särskilt mycket med gubben längre, minnet är uruselt och han börjar tappa skriften, han som förut haft den vackraste handstil, plitar nu ner tryckbokstäver med darrig hand.  Han har det bra där han är nu, och vi vet att han får mat. Man önskar ingen ska dö, men att ha Alzheimers och inte veta något och inte kan fungera i livet, vad är det.  Jag hoppas att jag inte får ärva den sjukdomen , det säjer jag för mina anhörigas skull. En grym sjukdom som inte kan botas.

Nu under hösten så dör hans yngre  bror, min farbror som alltid har funnits.  Där har inte den högre makten varit rättvis i lotteriet. En snäll, klar och rolig farbror som äntligen fått pension och skulle få njuta av livet i sitt hus i Bohuslän. Han spelade gitarr och sjöng "Hyllning till Bohuslän" när jag och Micke gifte oss en strålande sommardag ute på klipporna i Juli för några år sedan. Det är något alldeles speciellt med Bohuslän. Det minnet och sången glömmer jag  aldrig.
Vila i frid efter en jobbig tid, vi kanske syns någon gång, i någon tid.




 Efter min sista lön i September så fick jag äran att besöka ”Nya Arbetsförmedlingen” alliansens skötebarn, där personalen tvingas att använda piska och blåslampa. Det tog inte lång tid förrän häxjakten var igång, och jag upplevde en otrolig stress och otrygghet. Skammen av att vara arbetslös lyckades dom inte blåsa in i mej i alla fall. Däremot berättade de om att regeringen gett ofantligt mycket pengar till arbetspraktik. Då klurade jag lite och ringde runt, och rekade. Fick ett telefonnummer till Cozmoz där det bedrivs ungdomsverksmhet. Där har jag tid till början av April, men jag söker arbete under tiden. På min arbetspraktik är det kanon, trevliga människor och jag känner mej tillfreds med livet. Den praktiken kan förhoppningsvis vara till nytta i ett skolsök.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle kontakta min handläggare i slitet av November. Jag fick inte tag i henne på några dagar, vi skulle skriva en ny handlingsplan. Jag ringde och kundtjänst noterade. Kundtjänst sa att jag skulle maila henne om en ny tid, så gjorde jag och jag har inte fått svar ännu,  för en ny tid. Vad pysslar dom med? Här ska det stampas på de arbetslösa medan det inte riktigt fungerar administrativt. Sicken högersmet det blivit. Annars var November en pissmånad då regnet vräkte ner utom en dag , en lördag, då sken solen i 8,5 timmar, sen var det nattsvart igen. En tung månad rent mentalt.


Julen kom med klappar stora för barnen,  alla glada och maten smakade precis som vanligt. Alla säjer: ”Åhh vad gott det är med julmat” då undrar jag vad de då åt som var så övers gott. ”Ja, skinka, prinskorv och köttbullar…” Ja när blev det en delikatess undrar jag.

Jag vill avsluta det här året och ge min förklaring till mannen i mitt liv. Min livskamrat, min vän, min själsfrände. Vi är så olika men ändå så fungerar vi bra tillsammans. Jag är tacksam över att du stått ut och orkat med mej i 14 år. Jag kan inte tänka att någon annan mer än du skulle fixa det. Tack för att du klarat den bergochdalbanan som jag varit chaufför på. Jag har styrt men spårade snabbt ur. Du hjälpte mej att styra rätt igen på livets hårda väg. Jag älskar dej för vad du gjort och för att du vill vara min man.