Hur skulle jag kunna moralisera eller ens ifrågasätta någon annans rätt till kärlek eller förälskelse. Eller varför skulle jag ens fundera över åldersskillnad mellan par. Att människor har sina egna uppfattningar om hur allt ska vara och att kunna diagnostera en eventuell gubb- eller gummsjuka är inte klokt. Om en man som är 61 år väljer att leva med en 20 åring då är det väl hans val, ingen annans. Varför ens lägga ner energi på att tycka. (Så som jag gör nu.)
Andras kärlek är inget vi andra ska råda över, vi kan inte skriva om kärlekens lagar, det går inte att rucka på känslor som uppkommer av någon orsak.

Självklart finns det ingen sjukdom som heter gubb eller gummsjukan, utan det är någon ömkande sviken partners med rödgråtna ögon som i sin ilska och svartsjuka hittat på denna benämning. Varje dag sker separationer, en del säkert av för ivrig lust, men många för att förhållandet inte går framåt utan snarare backar. Hur människor löser sina privata problem borde sannerligen vara deras egen ensak.

Om man är en offentlig person då skrivs det om det, så är det, hur vill medierna att vi ska reagera. Vill de att vi ska döma eller vara förlåtande, eller har de bara lust att berätta för världen att det är ovanligt med kärlek eller passion mellan två som har en stor åldersskillnad ?

Ska jag sitta i min bostadsrätt och ömka över att Ron Wood i Rolling Stones 61 år har skaffat en ny flickvän som blott är 20 år. Visa min ilska att han lämnat sin 54 åriga fru, och hans barn inte vill träffa hans nya flickvän. Vad vet jvi? Känner vi alla i världen denna offentliga person och hans behov, eller hur han ser på sin nya kärlek.

Jag antar eftersom jag själv har lämnat två tidigare förhållanden, där åldersskillnaden dock inte fanns, inte någon kärlek fanns kvar heller för den delen det var mina val. Ska jag gå ett helt liv i ett äktenskap utan skimmer, och veta och känna att det var ett totalt felval, en fadäs. Ingen ska kunna tala om när jag gör fel, om jag gjort fel, eller hur jag väljer. Träffar man sitt livs partner första vändan, då har man väl ändå haft en otrolig tur. Sedan är väl ett liv tillsammans en otrolig prövning för båda parter, ett givande och tagande. Kompromisser hit och dit, ömsesidig förståelse. Det är ett stort pussel, med bitar som läggs till döden.

"Kärlek är ett slags gåta, ingen vet svaret fast nog har jag försökt..." (Förut/ Monika Törnell)
Ja visst är den en gåta, hur många gånger har man väl inte kliat sej i huvudet, blivit förbannad, varit kärlekskrank, blinkat med ett öga och kramat sin man. Jag kan aldrig ändra och forma om en människa till ett eget ideal, lika lite som tvärtom. Vi föds till de personer vi är och jag menar att vi måste väl ändå tycka att det är trevligt för någon att hitta en kärlek oavsett ålder eller kön. Vi kan aldrig ändra någon annans begrepp eller känsla vad kärlek är, för då går vi in och röjer där vi inte har att göra. Kanske vi ska koncentrera oss på att se om i vårt eget hus, och jaga iväg de demoner som stör oss. Om vi lade ner mer energi på oss själva och vårt mående då vore vi nog mer lyckliga.

( Så att inga missförstånd uppstår menar jag naturligtvis att det ska hålla sej till myndighetsåldrar och de lagar som finns.)