Man får tyska vad man vill, men jag ska inte titta på Englas begravning direktsänt i tv ifrån Stjärnsund. De flesta jag har hört har inte mycket över för SVT:s korkade samhällsinsats. Själv menar jag att sorgen är privat och skall inte bli ett massmedialt spektakel mer än det har blivit. Utanför kyrkan monteras storbildsskärmar för att de tillkommande gästerna kan skåda sorgen utanför sittande i en campingstol.

Englas familj har dock godkänt beslutet, och dom har gjort ett val. Man måste förstå att de kanske har en anledning till detta eller finner någonslags trötst att dela med sej. De vill kanske säja tack till alla som varit engagerade genom att säja ja till sändningen. Beslutet är deras och var och en väljer om man vill se hennes sista resa till himlen.

Göran Greider skrev i sin ledare idag (tisdag) att hade inte SVT sagt ja till erbjudandet, då hade någon annan kanal hakat på och sänt.

Flickebarnet  sista resa sker på Lördag och jag väljer att ge henne en tanke, och hoppas att hennes familj hittar ett sätt att leva vidare utan sin tjej. Vila i Frid Engla Höglund.

Igår var jag och lyssnade på Sveriges Radio- Dalarna  nyhetsreporter Johannes Rosendahl, vi diskuterade lite runt detta mediaspektakel om dess vara eller inte vara. Han sa: "Vem av oss minns idag flickan som blev mördad i Mora".
Och om man ska tänka vidare då, om man sänder begravningar för att minnas då ska vi behöva matas med begravningar i tv:n så gott som varje helg. Vill vi se sorg? Vill vi bli påminda om den ondska som sker. Vill vi sitta och titta på. Det vore kanske bättre vi reste oss och kämpade för att sjuka människor i vårt samhälle, fick vård eller annan hjälp innan morden.

Jag vill inte sitta och se hur det blev, jag vill vara med och verka innan det sker. Flera måste engagera sej i samhället som sakta blir sjukare och infekterat av kriminalitet och dålig psykvård. Vi måste värna och bry oss om varandra.