Att jag har varit "småbarnsförälder" nu i 25 år är en lång erfarenhet. Jag har tolv år mellan mina pojkar. Den stora är nu 25 år och utflugen, den lilla han blir 12 år till hösten, han har 6 år kvar till myndig ålder. Så jag kommer att vara en förälder till barn under 18 i hela 31 år. Om inte pesten tar mej.

Det är många olika trender i barnvärlden man kastats mellan. Det har varit He-Man, Turteles, lego med riddare, polis, katter och rymden. Det har varit Star Wars i två omgångar. Bollibompa har tagit kål på mej många gånger, gud va mycket skit man får utstå som förälder. Jag undrar i hur många timmar man har suttit i föräldrarsamtal och kvartar. Hur mycket tid har man inte lagt på att planera skolresor. Och nu ikväll är det dags igen.

I afton ska vi föräldrar i klassen samlas för att ta ett avgörande i skolresemålet. Jag känner mej totalt omotiverad, det känns som om jag är alldeles för gammal för det här. Jag vill inte stå utanför Konsum och sälja tubsockor och hembakat. Jag klarar inte ens av att baka, allt blir "dödbakt", det rasar ihop till en kompakt massa och risken är stor att plomber och lagningar ska åka ut på de stackarna som sätter tänderna i mina bakverk.

Jag kan berätta om en gång då min bror och svägerska skulle komma förbi och fika. Min tanke var att svänga ihop en sockerkaka, för det kan ju alla. Jag vispade ner alla ingredienser och "skjuts in i ugnen", efter 40 minuter började jag att fundera varför inget hände med kakan. Efter en timme låg den platt å dan. Då tog maken fram burken med bakpulver och konstaterade att den var 18 år gammal och all jäskraft var borta sedan länge. Vad jag minns så var burken i plåt, så burken var ett objekt för antikrundan. Nåväl maken åkte och köpte en ny burk med bakpulver och vips hade jag en kaka att bjuda på. Så ni ser att bakning är inte min grej, och intresset finns inte heller.

Ja vi får väl se vad kvällens möte säjer, jag ser framför mej hur det diskuteras fram och tillbaka om olika platser, hur de unga föräldrarna (om man jämför mot mej) har ideér och lösningar. Där sitter jag mitt i kulan som mitt under en pågående tennismatch och håller tyst och hoppas att ingen ska se mej eller ta någon notis om att jag överhuvudtaget inte existerar.

En gång när jag skulle hämta sonen då han gick i första klass, satt det en liten tjej utanför klassrummet och hon frågade: "Vem är du"? Jag förklarade att jag var V´s mamma. Hon fyllde i: "Jaha har han en så´n gammal mamma, jag trodde du var en mormor eller nåt". Jag hoppas att föräldrarna till barnen i sonens klass tror att jag bara är en klassmormor som sitter där och lyssnar. Jag säjer som alla äldre: "Jag tycker att de yngre kan ta vid, jag har gjort mitt, nu lämnar jag över."

"Baka, baka kaka vem ska kakan smaka?"