Vissa gånger som just nu i dessa festivaltider önskar man att man att man var minst 30 år yngre. Jag kollar med avund alla de färgsprakande unga entusiastiska ungdomar som har kommit till vår stad för att lyssna på musik och ha fest i flera dagar. Som en gammal festivaltant så saknar man delar av den tiden, men tänker man tillbaka då var det drygt också. Tänk när man stod i spöregn på en åker i Roskilde och tittade upp mot skyn och inte en gnista hopp om ett uppklarnande. Eller när man pustade på en åker i Roskilde och det var 30 grader varmt och det stank urin vart man än gick. Då saknar man inte dessa glada dagar.

Jag saknar lite lagom av det som var, musiken och den frihet man hade innan familj och barn tågade in i vuxenlivet och tanken som hela tiden for i huvudet, nu är jag vuxen, nu är jag stor. Den vilda tiden är över. Allt blev defenetivt och det är väl så det ska vara.

Att det är festival i stan gör så att man går ur huset, de gamla bänkar sej på gågatan i centrum och minsann tror jag att de upplever något annat än den trista vardagen med falukorv och kokt potatis. Det finns ett annat liv än "Allsång på skansen", det finns en ungdom som kan roa och entuasmera. Det finns så många ungar som är värda stor heder och ni ska ha ett tack för att ni hittar hit och bjussa på er själva. Peace & Love i Borlänge retar gallfeber på en del, men för egen del tror jag att det är en festival som stärker vårat sinne och kan få oss att förstå varandra. En ömsesidig respekt.

Visst ser stan ut som en soptipp i några dagar, men det återgår snart till det normala och stadskärnan vilar åter som ett ekande hål. När festivalen är över känns det ödsligt, när alla åkt hem då står Korv- Gubben åter ensam med sin vagn och frågar om vi vill ha senap eller ketchup.