En blogg för mej innebär att jag får sätta mej ner och koppla av, skriva ner något som hänt under dagen, en händelse som har skett eller på något som kanske kan komma att inträffa. Min blogg skriver jag för min egen skull, som en slags dagbok. Jag kan gå tillbaka och kolla när saker och ting inträffade. Ett enkelt verktyg och hjälpmedel, och något avkopplande.
Jag har alltid gillat att skriva, och många gånger har jag funderat på att skriva en bok, men det har inte gått längre än till tanken. Än är det inte försent, men ser tillfället av att blogga som ett surrogat till ett bokskrivandet. En dag kanske jag sitter med en färdig bok i datan, det vet jag inte. Det är tyvärr så att tiden inte räcker till alla projekt, men så kommer det naturligtvis inte alltid att vara.

Att jag skriver blogg, det gör jag egentligen helt för min egen skull, jag har inga tankar att prestera bättre och bättre. Sedan om ett inlägg blir extra bra det är ju bra och kan ses som en bonus. Och väljer folk att läsa det som jag skriver tycker jag att det är roligt. Nu har jag inte hundratalet besökare, men det är inget som gör mej ledsen, utan jag är nöjd med er som är sedan är nya läsare naturligtvis extra välkomna.

Från början tänkte jag skriva mer politiskt, men efter ett tag insåg jag att det finns andra som kan gör det mycket bättre. Åja en del politik skriver jag om, inte för att jag måste utan för att jag vill. Jag är intresserad. Jag är väldigt ivrig att få göra en politisk insats och få fram mina åsikter och ord till handling. Det känner jag att jag gör bäst i levande form.
Ganska snabbt i bloggandet insåg jag att en ren politisk blogg, var inte min grej. Då mitt liv är fyllt med andra engagemang och tankar. Jag har ett otroligt behov av att få använda min humor som ett ironiskt vapen i många strider, min vardag är fylld av guldkorn som växer till en händelse som är betydande. Och allt som händer runt mej är politik för mej. Hela samhället är en stor politisk fråga, som många är i och petar i och som oftast förvandlas till kattskit.

Eftersom detta är min bloggsida är jag inte heller rädd att säja det jag tycker, jag står för mina åsikter både här och i levande livet och på min arbetsplats. Jag tänker aldrig vika mej för överheten eller för kapitalet. I min värld står jag rak och stolt, kämpar för det jag tror på. Ingen ska få trampa ner oss människor som varje dag kämpar för att kunna bo, äta och leva. Vi vill att våra barn ska leva drägligt och inte leva i fattigdom som så många barn i Sverige gör.
 
Jag är inte rädd att uttala mina åsikter om min arbetsplats som utrotar gamla medarbetare och sätter in ungdomar som är billig arbetskraft. Jag vet att Coop googlar varje dag och letar efter bloggar och det som skrivits för att se om någon skriver negativt om "det medlemsägda" företaget. Själv är jag en kollektivt ansluten medlem eftersom jag är anställd. Sedan finns det 3 miljoner medlemmar i Sverige och ändå går inte kedjan bra. Vad är problemet?  Du och jag begriper varför det är så, varför inte de som borde begripa det.  Det är inte roligt att se på när ett skepp sjunker och kaptenen på skutan har drunknat. Livbåtarna och flytvästarna lämnades i hamn.

Det är inte fel att få skriva om saker som för en själv är viktiga i sin egna blogg, jag lever idag i en demokrati där tryckfrihetsordningen finns instiftad i grundlagen. Mina åsikter kan jag inte bli straffad för. Fast jag vet att man kan syna mej och fegt ge mej repressalier för mina åsikter.  En arbetsplats kan aldrig bli vinstgivande om inte organisationen är frisk och att personalen behandlas väl och får ha ett inflytande i sitt arbete. Man kan heller aldrig döda en medarbetares åsikt eller strypa deras kreativitet av ideér då blir inte lönsamheten god. Motivation är något varje människa måste ha för att kunna göra något bra eller orka fortsätta.

Nu lämnar jag sorgebarnet innan jag går igång, och kommer tillbaka till min egna blogg som kan ses av alla i hela världen men den är ändå "min" domän. Här präntas typerna av mina fingrar, här vill jag inte såra någon eller göra personliga påhopp som saknar grund. Jag kommer alltid att skriva om sådant som är mej allra närmast hjärtat. Orättvisor och dumma myndighetsbeslut kommer genast att spikas upp på väggen och visas med stora plakat.

I min blogg blandar jag och ger, och tycker att alla humoristiska, satiriska kommentarer är underbara och de roar mej.  Det är svårt att veta vilka kommentarer som kan fällas, men jag är en härdad person och ser det mesta med en stor gnutta humor så jag säjer: "Ingen fara"...Den dagen en magstark kommentar fälls, så går den att avlägsna.

Jag kommer att fortsätta blogga i min takt, utan prestationsångest, jag väljer de typer av inlägg som finns i min närhet. Vardagen som kan synas trist i mångas ögon, är för mej som ett legobyggande, man når alltid dit man vill, och då måste man ha det normala runt sej. Allt i mitt liv skapar ett syfte, något att spinna vidare på. Det ena ger det andra. Sedan att bjuda på ett leende och några skratt om dagen, det är inget man själv förlorar på. Att jag som en glad, humoristisk och ironisk jäkel stampar omkring här livs levande är väl något det. Jag finns här och lever samt skriver blogg för min egen skull. Mina belöningar i livet sker inte form av valuta, utan att jag har ett innehållsrikt liv. Där så mycket positivt sker, en del tack vare mej. Och tänk att jag kan glömma Jantelagen också. Den borde flera glömma, man kvävs utav att nerdegradera sej själv av att tycka att man mest är en värdelös varelse. Alla vi behövs, några högröstade, några lugna och de vältaliga. Tillsammans blir vi åsiktssprutor och kan göra vad som helst.