(Detta inslag skulle bli utlagt igår kväll 23.00, men det tekniska hade slagit slint och halva inlägget föll bort, så jag har försökt att fila på det sista och komma ihåg, men det blir så här nu. Det står ikväll, läs igår...)

 Visan och två herrar har förgyllt min kväll i tv soffan. Sven Bertil Taube och Håkan Hellström i ett möte av tvenne
generationer, som kompletterade varandra till fullo.  Den reklamfria kanalen glimmade till, för en gång skull. Denna timme var värd varenda öre som jag betalat in i tv licens i år, ca 2000 kr, nåja det kunde ha varat i två timmar så hade jag varit till fullo tillfreds.

 Jag har alltid älskat visorna som Evert Taube skrivit. De har varit eldiga, saltstänkta, romantiska, spännande, berättande och fyllda med äventyr. Hamnar och flickor har liksom seglat förbi, och pampas med sina vidder har funnits i synen. Man har lyssnat och sjungit visorna sedan man var liten. Man har underhållits mer av Evert än barnvisornas drottning Gullan Bornemark, det lovar jag. När man var liten så spelades det raspiga gramofonskivor hemma, farsan imiterade hans speciella röst. Jag vet inte om jag tyckte det var så bra, men med några groggar tyckte väl farsan att det lät bra.

 Jag har inte lyssnat på Håkan Hellström så mycket, har väl tyckt att han har varit en kul kille med fart. Men ändå ansett att hans egna visor inte passat min smak riktigt, fastän jag har aldrig avfärdat honom som en duktig artist. Men i kväll gjorde han ett par egna visor som var helt okey. De få gånger jag har hört honom sjunga någon annans musik innan detta program har varit när han gjort  "Visa över vindens ängar", och den har han gjort med ny personlig attityd.

 Just denna kväll överaskade han mej , och jag förstår att han gör mej mer lycklig när han sjunger Evert Taube än "Glöm ingen sorg Göteborg" och far runt som en bandyboll i Edsbyn. Unge Herr Hellström gjorde Everts "Möte i Monsunen" med otrolig inlevelse och glöd. Jag måste även ge symfoniorkestern under ledning av Anders Berglund en stor eloge. De hade ett arrangemang av musiken som gjorde mej på ett jävla glatt humör.

 Jag skriver inte så mycket om Sven Bertil, men han är ett proffs, som gör sin fars visor och ballader bättre än maestron själv. Han såg ut att njuta i Håkans sällskap, ett möte som jag hoppas att man får se flera gånger live och i etern. Unge Herr Taube såg ut att njuta av kvällen, med en blandad publik. Håkan liknade en kille som man tagit direkt ur en svensk 40- tals film, frissan och klädseln. Han var liksom redo att ge sej ut på de stora haven och möta flickorna i dess hamnar.

 De båda slutade med "Fritiof Anderssons paradmarsch", ingen Taube utan Fritiof. Och extranummret blev "Så länge skutan kan gå". Tack TV 1 för att ni äntligen satsade rätt och i min smak. Nu seglar jag ...