Ett besök i vårt storslagna köppalats Kupolen får en att undra på vart kommersen är på väg. Jag tror inte att jag såg en enda vuxen tindra med ögonen. Jag själv gick mest och smålog, och mina ärenden blev inte uträttade på långa vägar. Jag vet inte hur jag ska få ihop ekonomi och önskningar, jag tror att jag ska låna prismärkaren på jobbet och sätta på en dyr lapp på små billiga saker. När paketen sedan öppnas, låtsas jag om att jag glömt att ta bort prislappen.

Jag besöker ogärna Kupolen, men jag har inget val ibland. Borlänge har drabbats av Kiruna effekten, dvs man flyttar stan bort en bit. I Kiruna flyttar man för rasrisken med gruvan därunder. I Borlänge flyttar man för att man ska alltid hitta på något, stan har krånglat in sig i sej själv. Och om det inte snurrar i huvudet innan kan man fixa till det med en rundtur i stadens alla 35 rondeller. 

Jag tycker att man ska köpa julklappar efter behov, men när jag packar upp då har jag köpt pirat löständer med döskallemotiv...Vem har behov av dessa, kanske farsgubben, inte vet jag. Barnen får böcker, är det något som barnen ska ha så är det något dom eller deras föräldrar kan läsa.

Det som var bra idag var att inte ens min bror kände igen mej där vi råkades. jag fick ta den första kontakten innan han kände igen mej. Efter att bytt hårfärg ifrån blonda slingor till djup mörkbrun, slapp jag heja på många. En liten tjej 4 år som heter Emilie ropade hej, fast vi inte setts sedan i somras. Hon kände igen mej.

Jag avslutade besöket på Kupolen med att gå ner till den plats där en ung kille blev knivskuren till döds förra helgen. Där brann det ljus och marschaller, några frusna rosor och en lapp med några namn. Jag viskade något, till honom. Och jag kände att det meningslösa våldet måste få ett slut. Det känns inte bra för någon...