Denna dagen-ett liv, så sa Melker Melkersson i "Vi på Saltkråkan". Så är det, varje dag är fullt av liv, saker som sker. Det är roliga saker och saker som inte borde få ske. Fasligt många händelser råder man inte över, och det är väl en ofantlig tur.

De skönsjungande barnen i kyrkan är bara en sån härlig glädje, dom strålar, kikar på sina föräldrar och söker bekräftelse. Underbart barn, ni ger glädje med att bara vara. Att se en julgo´ 8-åring med en glugg, mitt i truten som sjunger så det knakar får mej att bli glad. En präst som pratade med barnen och talade om hur orgeln förmedlade glada och ledsamma känslor, det är en prästkonst som jag aldrig råkat ut för. En man som visade sympati, och var en vän. Ni andra föräldrar måste vara lika stolt som jag är.

Eftermiddagens begravning av Lars-Ove Hagberg blev en mäktig stund, där många förmedlade sina upplevelser av honom. Lars Ohly  pratade om honom med stor respekt, och med en del kommentarer som fick mungiporna att le. Musiken var bra, Mats och Sölve kan fylla ett kapell med underskönt gitarrspel. Starkt var att Lars-Oves son spelade och sjöng " I mina kvarter", det var riktgt starkt gjort av honom. Nu kommer jag till gåshuden, i slutet av akten reser sig alla unisont och sjunger "Internationalen". Detta gjordes med en sådan kraft att nack håren reste sig. Den kampsången var som skriven för detta tillfälle. Där stod vi och sjöng, jag tittade bort mot kistan. Där låg Lars-Oves gula SSAB hjälm, med en blå dekal där det stod "Lika lön för lika...".

Jag kommer att minnas den här dagen, för den blev så fin.