2012-05-20
21:12:05
21:12:05
Resan mot det gyllene landet i väst...
Johan Martin Emanuelsson från Västbacken i Bohuslän drog som bekant västerut, till Amerika i april 1902. Det jag sökt i ca 2 år har jag funnit, nåja en hel del. Jag har hittat stad och stat där han dog, jag har funnit årtalet och dödsorsak, jag har hittat olika adresser där han levde under sin tid i Bemidji, Minnesota. Jag har också snappat upp hans arbetsplatser som han hade, även vilka han var inneboende hos. Jag har varit tvungen att be en "grav volontär" om hjälp att finna hans grav eller stället där han ligger begraven, en plats utan sten. Hade jag haft råd så hade jag rest en sten åt honom. Nu har jag också med hjälp fåt färdrutten och båtens namn som tog honom över oceanen.
J Martin tog sig från Västbacken (Tanum) till Göteborg, troligen med tåg en dag i april 1902. Där registrerade han sig och med sig hade han några vänner, någon från samma by. Hans svåger, alltså fruns broder August Olausson 26 år fanns med, även Adolf F Andersson 39 år och johannes Rörqvist 20 ingick i resesällskapet.
August Olausson, J martins svåger var med på Amerikaresan.
J Martins fru Elisabet Ottilia Olausson, syster med August Olausson.
Modern till J Martins söner Einar 2 år och Invald drygt 1 månad gammal.
Här har sönerna växt upp och fadern finns fortfarande i Amerika.
Alltså den 14:e april 1902 gick tåget från Göteborg söderut, för att det sedan skulle ta båten från Köpenhamn till landet som lovade guld och gröna skogar. Det som jag inte vet är båtens namn från Köpenhamn till Liverpool, men från England till Boston, så reste de med en ny båt som hette S/S Merion Dominion line. Och den seglade från Liverpool den 17 april. Efter Boston så har de kanske tagit en annan båt till Chikago Illinois, för det finns registrerat att de har anlänt dit.
S/S Merion var byggt av John Brown& Company of Clydebank, Skottland. För amerika färder. Båten blev klar för trafik i februari 1902.
Skeppet var 161,7 meter långt och 18 meter brett. Toppfarten var 14 knop (26 km/h). Båten hade plats för 1700 stycken tredjeklasspassagerare, och 150 stycken andraklassens passagerare. Mellan 1902-1903 gick hon från Liverpool till Boston ägare under de åren var Dominion Line.
Åren 1914-1915 ägdes skeppet av Brittish Admiralty. Den 31 maj 1915 torpederades och sänktes hon av tyska u-båtar. S/S Merion är ett av de största skepp som sänktes av en u-båt under Första världskriget. I alla fall så gick båten 11 resor mellan Liverpool-Boston och en av de resorna så var min farfars far med.
Jag får nog inte fram mer fakta om honom än detta som jag grävt fram under dessa två år som jag forskat runt honom. Han dog 25 Juli 1934 och inte någon i Bemidji Minnesota lär minnas honom. Jag hoppas att en dag få till en resa och se var han levde och var han arbetade. Sorgligt kan kännas att troligen har ingen släkting besökt hans grav, den har stått där utan sten i över 70 år. Jag ska dit, det är ett måste.
Jag har occkså hittat mer släkt till honom på Resö, Bohuslän och i och med detta även funnit ett fotografi på hans bror Edvard, en stilig man.
Karl Edvin Spindel f:18 okt 1875(Emanuelsson)
Fadern var båtsman och tog sig namnet Spindel.
Jag hoppas att fler fakta kan dyka upp om Johan Martin Emanuelsson f: 1877, son till Emanuel Christiansson Spindel f: 1852 som bodde på Resö i norra Bohuslän, med sin fru Hilda Andreasdotter f: 1854. Kanske det finns någon berättelse som jag missat. Det måste jag få tro. Det är det roliga i släktforskningen att den genererar fler frågor än vad jag hade innan... Lev väl, så din historia kan berättas om hundra år, utan att du behöver skämmas.
Johan Martin Emanuelsson (Spindel) f: 1877
2012-05-04
09:08:21
09:08:21
Nu får Johan Martin sin vila...
Jag har tidigare berättat i min blogg om min farfars far Johan Martin* Emanuelsson från Norra Bohuslän som emigrerade till USA i april 1902, för 110 år sedan. (Inlägg och bilder finns under kategorin "släkten").
Det har tagit mej drygt två år att försöka att lokalisera hans gravplats, var han bodde, lite hur hans liv blev. En sann historia, en skildring av hur hans liv slutade. Jag antar att hans fru Elisabet visste var han bodde i Amerika eftersom hon fick vykort och brev, ibland dök det upp ett löfte att han skulle skicka pengar till henne så hon kunde resa över. Jag tror inte att hon var så intresserad utan hon klarade ut sitt liv på egen hand, hon sydde åt andra i byn, hon fixade det, medan han jobbade på ett sågverk, köpte bil och skickade henne ettfotografi på sig själv och bilen. Jag tror nog att han skickade en slant till henne också, det måste jag tro, för att inte bli besviken.
När Johan Martin emigrerade i april 1902 var yngsta sonen 2 månader, och min farfar 2 år. Han tog båten från Göteborg, med destination Chicago.
Min pappa, min farbror och den övriga släkten fick aldrig reda på var han bodde. Det blev dolt av någon anledning. Det finns som sagt bevarade enkla kort från Johan Martin, där jag kunnat se var han bodde. Ända till 1920 skickade han brev eller kort. Sedan tog det slut. Och det antog jag var på Elisabeths begäran. På den tiden var inte en skillsmässa något som man gjorde i en handvändning, då fick man ansöka hos kungen. Men hörde man inte från någon eller kunde hitta livsbevis så annulerades äktenskapet och det var åter okey att ingå äktenskap. Så breven upphörde 1920, och Elisabeth gifte om sig 1930.
Historien som jag fick höra som ung var att Johan Martin for till Amerika och aldrig hördes av, och troligen så var det samma historia hans söner fick, och hans barnbarn.
Jag tog tag i sökandet för två år sedan, och det tog ett halvår innan jag hittade honom i Bemidji, Beltrami, Minnesota.
Jag hade problem med att hitta någon grave så jag fann en sida på nätet som heter "findagrave" och där finns det volontärer som ute i världen jagar de gravar som söks. Nu äntligen har en tjej som heter Melanie hittat graven. En grav utan sten, där vilar Johan Martin. Det har nog aldrig funnits någon sten. Utan graven är bara markerad. Det känns som jag är klar med mitt fall, i alla fall så är cirkeln sluten. Jag vet vad han jobbat med, jag vet vilka gator han har varit bosatt på, jag vet att han aldrig gifte om sig, och känner att jag inte tror en sekund på att han var lycklig när han som 58 åring dog den 25 Juli 1934 i en hjärtsjukdom hundratals mil från sina söner.
Efter två år, 1936 skickades det som fanns kvar av hans tillhörigheter, ett amerikaur. Det var en bekant från samma hemby som skickade den, han hette Andrew Rodin...
Här på 4:th Street bodde Johan Martin 1930.
Nymore Cemetery, en av de äldsta gravplatserna i Bemidji.
Volontärens bild på Gravplatsen.
Här inne i triangeln vilar Johan Martin (volontärens bild).
Volontären har fotat från gravboken.
Min nästa resa kommer att gå till Minnesota. Jag kommer att gå till graven och plantera en blomma där, eller kanske ska ta med en planta på Bohusläns landskapsblomma, en kaprifol. Plantera den och säja..."Du var hal som en ål, men nu har jag fått i fatt dej".
Vila i frid, därborta i Minnesota...
Tidigare inlägg:http://miajaverling.blogg.se/2010/july/utkast-juli-6-2010.html#comment
Det har tagit mej drygt två år att försöka att lokalisera hans gravplats, var han bodde, lite hur hans liv blev. En sann historia, en skildring av hur hans liv slutade. Jag antar att hans fru Elisabet visste var han bodde i Amerika eftersom hon fick vykort och brev, ibland dök det upp ett löfte att han skulle skicka pengar till henne så hon kunde resa över. Jag tror inte att hon var så intresserad utan hon klarade ut sitt liv på egen hand, hon sydde åt andra i byn, hon fixade det, medan han jobbade på ett sågverk, köpte bil och skickade henne ettfotografi på sig själv och bilen. Jag tror nog att han skickade en slant till henne också, det måste jag tro, för att inte bli besviken.
När Johan Martin emigrerade i april 1902 var yngsta sonen 2 månader, och min farfar 2 år. Han tog båten från Göteborg, med destination Chicago.
Min pappa, min farbror och den övriga släkten fick aldrig reda på var han bodde. Det blev dolt av någon anledning. Det finns som sagt bevarade enkla kort från Johan Martin, där jag kunnat se var han bodde. Ända till 1920 skickade han brev eller kort. Sedan tog det slut. Och det antog jag var på Elisabeths begäran. På den tiden var inte en skillsmässa något som man gjorde i en handvändning, då fick man ansöka hos kungen. Men hörde man inte från någon eller kunde hitta livsbevis så annulerades äktenskapet och det var åter okey att ingå äktenskap. Så breven upphörde 1920, och Elisabeth gifte om sig 1930.
Historien som jag fick höra som ung var att Johan Martin for till Amerika och aldrig hördes av, och troligen så var det samma historia hans söner fick, och hans barnbarn.
Jag tog tag i sökandet för två år sedan, och det tog ett halvår innan jag hittade honom i Bemidji, Beltrami, Minnesota.
Jag hade problem med att hitta någon grave så jag fann en sida på nätet som heter "findagrave" och där finns det volontärer som ute i världen jagar de gravar som söks. Nu äntligen har en tjej som heter Melanie hittat graven. En grav utan sten, där vilar Johan Martin. Det har nog aldrig funnits någon sten. Utan graven är bara markerad. Det känns som jag är klar med mitt fall, i alla fall så är cirkeln sluten. Jag vet vad han jobbat med, jag vet vilka gator han har varit bosatt på, jag vet att han aldrig gifte om sig, och känner att jag inte tror en sekund på att han var lycklig när han som 58 åring dog den 25 Juli 1934 i en hjärtsjukdom hundratals mil från sina söner.
Efter två år, 1936 skickades det som fanns kvar av hans tillhörigheter, ett amerikaur. Det var en bekant från samma hemby som skickade den, han hette Andrew Rodin...
Här på 4:th Street bodde Johan Martin 1930.
Nymore Cemetery, en av de äldsta gravplatserna i Bemidji.
Volontärens bild på Gravplatsen.
Här inne i triangeln vilar Johan Martin (volontärens bild).
Volontären har fotat från gravboken.
Min nästa resa kommer att gå till Minnesota. Jag kommer att gå till graven och plantera en blomma där, eller kanske ska ta med en planta på Bohusläns landskapsblomma, en kaprifol. Plantera den och säja..."Du var hal som en ål, men nu har jag fått i fatt dej".
Vila i frid, därborta i Minnesota...
Tidigare inlägg:http://miajaverling.blogg.se/2010/july/utkast-juli-6-2010.html#comment
2012-04-08
16:11:18
16:11:18
Sökning efter sinnesfrid...
Efter en jobbig och krävande influensavecka så börjar gamlingen ta sig upp till ytan igen och andas luft. Jag börjar att få orken tillbaka. Orken är inte vad den borde vara, men den ger ett litet sken av sig i alla fall. Tack snälla ork att du har hittat tillbaka.
Jag sitter ute och drömmer på min utealtan. På den här altanen finner jag tillbaka till mina innersta känslor och tar min kraft därifrån. Jag funderar på framtiden och ser på den med stor tillförsikt. Jag ser också på livet. Ändå förstår jag att allt är inte en självklarhet. Nej saker och ting kommer och går och en hel del ställningstagande måste göras. Det finns stora och små sorger, som jag ibland måste plocka fram och jag putsar dom med det finaste silkespapper, bearbetar sorgen med fina varsamma drag. Ibland bearbetar jag tills tårar trillar och mitt innersta skriker.
Jag stoppar varsamt tillbaka lådan med sorger i sitt hemliga hörn, där får den stå tills nästa gång jag öppnar locket. Då rymms det mindre av sorger i min låda. Jag vet det, och jag vet hur jag gör. Det är ett hantverk som kräver tålamod och styrka. Det krävs att jag helt enkelt får vara ärlig och utelämna mig själv och stå alldeles blottad.
Jag plockar även fram min stora låda, den som rymmer glädje, tillfredställelse och stolthet. Den lådan blir aldrig mindre, den blir större för varje tid jag tar fram den. Mystiskt är att glädjelådan väger mindre, trots att den är större än sorgkistan. I glädjelådan rymms mina två barn, två unga herrar som jag ser som den störstaglädjen i livet. Jag älskar dom och är otroligt stolt över dom.
Vad som än har hänt eller händer som kommer alltid min gyllene kärlekstråd, liksom en nerv, vara förbunden till dom, oavsett vad som händer. I asken hittar jag också den sanna lyckan, den känns mjuk och mild, lyckan innehåller min livskamrat, han med de vackra snälla ögonen och den rena själen. Han som vill alla väl. Trots våra olikheter så samarbetar dom två olikheterna till något fantastiskt. Vi språkar, kommunicerar, samtalar för att hitta den lösning som passar oss båda. Vi hittar alltid en lösning eller någon slags konsensus. Vi broderar, och syr, vi byter knappar om så behövs för att det som är svårt måste passa ihop i sömmar för att kunna fungera.
Glädjeasken är fylld av barn-barn, och lyckan att någongång får tala om att vi finns för dig eller er. Varje dag skrivs några rader som kan fylla ut de frågor som finns. En dagbok med kärlek och i den ligger en guldtråd och ett hjärta.
Det finns drömmar och framtidsvisioner. Jag gräver mig ner i lådan och lyckas att hitta karaktären, humaniteten, självkänslan och den stoltheten över mig själv som jag sökt under så många år. Tänk att jag äntligen kan tillåta mig själv att få känna att jag också kan få äga och ha allt detta. Min utbildning har hjälpt mig hur jag ska söka och vilka vägar jag ska gå. Jag inser också att aldrig mer ska någon få kränka och trampa på mig, inte heller förtrycka. Jag backar aldrig mer för någon annans egoism, jag väljer och jag sållar, jag bestämmer vilken eller vilka som får äran att dela min energi.
Ofta sitter jag på min utealtan, där ljuset och ron ger mig inspiration. Här brukar jag ofta lösa saker som irrar och går oroligt fram inom mig. Negativa saker som etsat sig fast och inte gärna vill släppa sitt usla grepp. Sakta så blir den dystra barndommen mer och mer diffus, där knappt de onda minnena kan göra sig hörda längre. Där fan själv har grävt sin egen grop och gråter, ber om förlåtelse, spelar sin tragikomedi. Jag säger farväl till spöken och vålnader, jag begraver det sjuka, för det sjuka ska inte få förstöra mer och det ska inte få ta herraväldet över ett kort liv.
Att gottgöra alla personer som jag sårat i mitt liv är inte enkelt, någon kanske inte vill ta min ursäkt, andra förstår inte eller vänder mig ryggen. Då är det så, jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag tycker inte det är svårt att erkänna fel, och jag gör det gärna. Men jag kan inte ta beskyllningar från personer som inte vet vem jag är, eller vad jag känner. Alla kan inte älska mig, och det vet jag, liksom att jag inte heller kan hysa vänskap och kärlek till alla. Men jag måste försöka acceptera och respektera alla personer och förhålla mig till det. Jag förgås inte utav att veta att det finns hatiska personer, nej jag gör verkligen inte det. De har kanske egna saker de behöver behandla och ta tag i. Men det är inte mitt ansvar.
Till mina nära och kära har jag sagt förlåt, jag har bjudit in, och mer kan jag inte göra. Jag vill gärna ge den värme som jag nu äger. Jag kan det. Jag är den person jag är idag, med brister och fördelar. Hur mycket jag och världen än jobbar så blir vi aldrig felfria. Felfria personer finns inte. Vi måste ändå gå vidare i livet med eller utan förändring, jag valde förändring och det var mitt val. Ditt val kan jag inte påverka. Jag kan bara bjuda in, och vill man inte godta inbjudningen då kan jag acceptera det, ja faktiskt. Men då ställer jag också in mitt liv efter det och kan heller inte bjuda tillbaka något, förutom den gyllene kärlekstråden som alltid kommer att finnas från mitt hjärta. Min nerv från hjärtat begraver jag aldrig,, men nerv vet att det finns en lösning.
Jag har berövats en hel del under mitt liv, saker och personer har försvunnit. Men man kan aldrig ta den kärlek som jag har. Den är min egen, och den delar jag till de som finns i min nerv till hjärtat.
Solen gick just i moln, men värmen från min gasolkamin sprids runt och jag känner värmen runt mig. Moln dyker ofta upp på vår himmel, en del är oroligt mörka och andra är ljuvligt fluffiga. Ibland sveper vita skyar in. Endera dagen då motas de mörka molnen bort, av en varm vind eller ett nytt väder, och några strålar från solen ger oss värme och energi.
Idag ser jag de verkliga färgerna som omger mig och oss, livet är inte antingen svart eller vitt. Livet är en som en färgpalett, med olika kulörer, som gärna får blandas till en ny färg aller en ny syn.
En fågel kvittrar intensivt oc kanske sjunger den för dig eller mig. Vi kanske inte vet vad den vill tala om för oss, men en dag kanske vi vet svaret. Fågeln liksom vi känner värmen och att livet återvänder.
På min altan samlar jag nu mina egna goda minnen och upplevelser. Jag kan tända ett ljus för någon jag saknar, jag kan se solen gå ner, och jag kan följa solens uppgång. Jag kan luta mig tillbaka i min sköna fåtölj och tänka, viska att mitt liv blev bra till slut.
Jag sitter ute och drömmer på min utealtan. På den här altanen finner jag tillbaka till mina innersta känslor och tar min kraft därifrån. Jag funderar på framtiden och ser på den med stor tillförsikt. Jag ser också på livet. Ändå förstår jag att allt är inte en självklarhet. Nej saker och ting kommer och går och en hel del ställningstagande måste göras. Det finns stora och små sorger, som jag ibland måste plocka fram och jag putsar dom med det finaste silkespapper, bearbetar sorgen med fina varsamma drag. Ibland bearbetar jag tills tårar trillar och mitt innersta skriker.
Jag stoppar varsamt tillbaka lådan med sorger i sitt hemliga hörn, där får den stå tills nästa gång jag öppnar locket. Då rymms det mindre av sorger i min låda. Jag vet det, och jag vet hur jag gör. Det är ett hantverk som kräver tålamod och styrka. Det krävs att jag helt enkelt får vara ärlig och utelämna mig själv och stå alldeles blottad.
Jag plockar även fram min stora låda, den som rymmer glädje, tillfredställelse och stolthet. Den lådan blir aldrig mindre, den blir större för varje tid jag tar fram den. Mystiskt är att glädjelådan väger mindre, trots att den är större än sorgkistan. I glädjelådan rymms mina två barn, två unga herrar som jag ser som den störstaglädjen i livet. Jag älskar dom och är otroligt stolt över dom.
Vad som än har hänt eller händer som kommer alltid min gyllene kärlekstråd, liksom en nerv, vara förbunden till dom, oavsett vad som händer. I asken hittar jag också den sanna lyckan, den känns mjuk och mild, lyckan innehåller min livskamrat, han med de vackra snälla ögonen och den rena själen. Han som vill alla väl. Trots våra olikheter så samarbetar dom två olikheterna till något fantastiskt. Vi språkar, kommunicerar, samtalar för att hitta den lösning som passar oss båda. Vi hittar alltid en lösning eller någon slags konsensus. Vi broderar, och syr, vi byter knappar om så behövs för att det som är svårt måste passa ihop i sömmar för att kunna fungera.
Glädjeasken är fylld av barn-barn, och lyckan att någongång får tala om att vi finns för dig eller er. Varje dag skrivs några rader som kan fylla ut de frågor som finns. En dagbok med kärlek och i den ligger en guldtråd och ett hjärta.
Det finns drömmar och framtidsvisioner. Jag gräver mig ner i lådan och lyckas att hitta karaktären, humaniteten, självkänslan och den stoltheten över mig själv som jag sökt under så många år. Tänk att jag äntligen kan tillåta mig själv att få känna att jag också kan få äga och ha allt detta. Min utbildning har hjälpt mig hur jag ska söka och vilka vägar jag ska gå. Jag inser också att aldrig mer ska någon få kränka och trampa på mig, inte heller förtrycka. Jag backar aldrig mer för någon annans egoism, jag väljer och jag sållar, jag bestämmer vilken eller vilka som får äran att dela min energi.
Ofta sitter jag på min utealtan, där ljuset och ron ger mig inspiration. Här brukar jag ofta lösa saker som irrar och går oroligt fram inom mig. Negativa saker som etsat sig fast och inte gärna vill släppa sitt usla grepp. Sakta så blir den dystra barndommen mer och mer diffus, där knappt de onda minnena kan göra sig hörda längre. Där fan själv har grävt sin egen grop och gråter, ber om förlåtelse, spelar sin tragikomedi. Jag säger farväl till spöken och vålnader, jag begraver det sjuka, för det sjuka ska inte få förstöra mer och det ska inte få ta herraväldet över ett kort liv.
Att gottgöra alla personer som jag sårat i mitt liv är inte enkelt, någon kanske inte vill ta min ursäkt, andra förstår inte eller vänder mig ryggen. Då är det så, jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Jag tycker inte det är svårt att erkänna fel, och jag gör det gärna. Men jag kan inte ta beskyllningar från personer som inte vet vem jag är, eller vad jag känner. Alla kan inte älska mig, och det vet jag, liksom att jag inte heller kan hysa vänskap och kärlek till alla. Men jag måste försöka acceptera och respektera alla personer och förhålla mig till det. Jag förgås inte utav att veta att det finns hatiska personer, nej jag gör verkligen inte det. De har kanske egna saker de behöver behandla och ta tag i. Men det är inte mitt ansvar.
Till mina nära och kära har jag sagt förlåt, jag har bjudit in, och mer kan jag inte göra. Jag vill gärna ge den värme som jag nu äger. Jag kan det. Jag är den person jag är idag, med brister och fördelar. Hur mycket jag och världen än jobbar så blir vi aldrig felfria. Felfria personer finns inte. Vi måste ändå gå vidare i livet med eller utan förändring, jag valde förändring och det var mitt val. Ditt val kan jag inte påverka. Jag kan bara bjuda in, och vill man inte godta inbjudningen då kan jag acceptera det, ja faktiskt. Men då ställer jag också in mitt liv efter det och kan heller inte bjuda tillbaka något, förutom den gyllene kärlekstråden som alltid kommer att finnas från mitt hjärta. Min nerv från hjärtat begraver jag aldrig,, men nerv vet att det finns en lösning.
Jag har berövats en hel del under mitt liv, saker och personer har försvunnit. Men man kan aldrig ta den kärlek som jag har. Den är min egen, och den delar jag till de som finns i min nerv till hjärtat.
Solen gick just i moln, men värmen från min gasolkamin sprids runt och jag känner värmen runt mig. Moln dyker ofta upp på vår himmel, en del är oroligt mörka och andra är ljuvligt fluffiga. Ibland sveper vita skyar in. Endera dagen då motas de mörka molnen bort, av en varm vind eller ett nytt väder, och några strålar från solen ger oss värme och energi.
Idag ser jag de verkliga färgerna som omger mig och oss, livet är inte antingen svart eller vitt. Livet är en som en färgpalett, med olika kulörer, som gärna får blandas till en ny färg aller en ny syn.
En fågel kvittrar intensivt oc kanske sjunger den för dig eller mig. Vi kanske inte vet vad den vill tala om för oss, men en dag kanske vi vet svaret. Fågeln liksom vi känner värmen och att livet återvänder.
På min altan samlar jag nu mina egna goda minnen och upplevelser. Jag kan tända ett ljus för någon jag saknar, jag kan se solen gå ner, och jag kan följa solens uppgång. Jag kan luta mig tillbaka i min sköna fåtölj och tänka, viska att mitt liv blev bra till slut.
2012-03-20
21:44:08
21:44:08
Nu är det mycket Skottland...
Nu är resan till Skottland bokad. Det känns så otroligt roligt och det är lite av en dröm som uppfylls. Att änligen få komma att uppleva det undersköna som finns där.
För mej liksom för Skottarna så är det ett "eget" land, trots att Engelsmännen styrt landet i hundratals år. Skottland var en självständig stat fram tills 1707.I och med unionen 1707 avskaffades det Skotska parlamentet och Skottland lydde direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det Skotska parlamentet1999.Även om landet styrdes helt från London under 292 år, så hade Skottland eget rättsligt system (vilket bygger på andra principer än det engelska - Scots law); eget utbildningssystem (till exempel var Skottland det första landet i världen att ha obligatoriska skolor) samt statskyrka.
Skottland har fyra världsarv: Edinburgh, St Kilda, Skara Brae och New Lanark.
(1504-1557)
I början av augusti bär det av, först till Edinburgh, där jag blir i 3 dagar/ 4 nätter. Där ska jag under de dagar försöka avnjuta så mycket jag orkar. Jag har bokat biljett till Military Tattoo, en show uppe vid Edingburgh Castle, späckat med säckpipe prydda Skottar med kilt. Lördagskvällen som jag ska gå avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri.
Därefter så hyrs en bil och färden går ut från Edinburgh, och vidare upp mot Skye och Hebriderna. På Hebriderna ska det utforskas några dagar, sedna vidare mot Ullapool, Inverness och vidare neröver västkusten och sedan mot Moffat.
Till Moffat är ju tvunget efter det som jag upptäckt i min släktforskning, nämligen att jag är relaterad till en släkt som heter Moffat, som var en Klan på låglandet. En ortoligt häftig upptäckt som verkligen känns rolig. Jag har också fått kontakt med några Moffats i världen, och en som bor i Skottland. Han kommer jag att träffa uppe på Hebriderna, där han bor. Det känns riktigt spännande. Under de två år som jag släktforskat så har jag hittat en hel del roliga och intressanta personer som finns i släktträdet, men detta med Klan Moffat är i en division för sig.
Nere i södra Skottland så finns en liten stad som heter Moffat och självklart är den värd ett besök. Enligt vänner som har varit där så är det ljuvligt vackert.
Nu har jag ansökt om medlemskap i Clan Moffat UK och Clan Moffat org, får se hur det går, men det blir nog bra. Föresten jag glömde säja att det att självklart ska jag köpa en kilt i Skottland, med klanens mönster. Jag har ju ingen folkdräkt, så det får bli en skotsk, det är det bästa. För en kulldräkt är nog inget som jag suktar efter.
För mej liksom för Skottarna så är det ett "eget" land, trots att Engelsmännen styrt landet i hundratals år. Skottland var en självständig stat fram tills 1707.I och med unionen 1707 avskaffades det Skotska parlamentet och Skottland lydde direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det Skotska parlamentet1999.Även om landet styrdes helt från London under 292 år, så hade Skottland eget rättsligt system (vilket bygger på andra principer än det engelska - Scots law); eget utbildningssystem (till exempel var Skottland det första landet i världen att ha obligatoriska skolor) samt statskyrka.
Skottland har fyra världsarv: Edinburgh, St Kilda, Skara Brae och New Lanark.
(1504-1557)
I början av augusti bär det av, först till Edinburgh, där jag blir i 3 dagar/ 4 nätter. Där ska jag under de dagar försöka avnjuta så mycket jag orkar. Jag har bokat biljett till Military Tattoo, en show uppe vid Edingburgh Castle, späckat med säckpipe prydda Skottar med kilt. Lördagskvällen som jag ska gå avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri.
Därefter så hyrs en bil och färden går ut från Edinburgh, och vidare upp mot Skye och Hebriderna. På Hebriderna ska det utforskas några dagar, sedna vidare mot Ullapool, Inverness och vidare neröver västkusten och sedan mot Moffat.
Till Moffat är ju tvunget efter det som jag upptäckt i min släktforskning, nämligen att jag är relaterad till en släkt som heter Moffat, som var en Klan på låglandet. En ortoligt häftig upptäckt som verkligen känns rolig. Jag har också fått kontakt med några Moffats i världen, och en som bor i Skottland. Han kommer jag att träffa uppe på Hebriderna, där han bor. Det känns riktigt spännande. Under de två år som jag släktforskat så har jag hittat en hel del roliga och intressanta personer som finns i släktträdet, men detta med Klan Moffat är i en division för sig.
Nere i södra Skottland så finns en liten stad som heter Moffat och självklart är den värd ett besök. Enligt vänner som har varit där så är det ljuvligt vackert.
Nu har jag ansökt om medlemskap i Clan Moffat UK och Clan Moffat org, får se hur det går, men det blir nog bra. Föresten jag glömde säja att det att självklart ska jag köpa en kilt i Skottland, med klanens mönster. Jag har ju ingen folkdräkt, så det får bli en skotsk, det är det bästa. För en kulldräkt är nog inget som jag suktar efter.
2012-02-14
18:06:18
18:06:18
Vi smider på Skottlandsresan...
Planeringen av Skottlandsresan pågår, för fullt. Det är så roligt att få ihop en resa i fantasin när jag vet att den kommer att bli hur verklig som helst. Att idag kunna Googla runt och hitta attraktioner, sevärdheter och att göra bokningar via datan är ju perfekt. Kanske lite krångligt ibland, då jag går bet på det engelska språket.
Men jag har lyckats att boka flygresan, hotellrum och göra en reservation på en hyrbil. Så det viktigaste är gjort, i denna stund.
Den här resan har kommit till av en ganska underlig anledning, den har växt upp från ingenting till en härlig dröm. Ja som när man bakar en tårta. Jag har bakat botten, och nu planerar jag garneringen. Och sist då ska allt det goda läggas på toppen. Den här resan och dess förberedelser är som den bästa och godaste tårtan. Men hur kom resan till? Var såddes fröet? Jag ska berätta, hur otroligt det än må låta. Det är sanningen, och den är sagolik för mig. Jag upplever just nu många sagor i mitt liv och detta är en av solskenshistorierna i en av de otaliga berättelserna.
Alltid i hela mitt liv har jag haft en kärlek till Skottland, gillat musiken, älskat säkpipemusik och kiltar, facinerats av den otroliga natur (sett bilder och tv), riverdance har alltid varit den fränaste dansen. Jag har aldrig tyckt att whiskey varit gott, dej den smakar inte alls i mitt tycke, så den går bort. Men det finns andra som anammar denna dryck. Jag måste ju inte älska allt. Jag kanske inte heller vill smaka Haggis, nej den står jag över. ''
Ni som läst min blogg innan vet att jag ägnar en del av min tid åt släktforskning. Ja en del tycker att det låter mossigt och att det är sådant som folk pysslar med när håret börjar gråna, och dödsångesten hunnit ikapp döden. Men så är det ju inte för det är så jäkla spännande att kunna göra en resa tillbaka och helst jag har haft en fantastisk tur vad som gäller min släkt på min mammas och morfars sida. Det är som att ösa ur en stor guldgruva och den verkar aldrig sinar. Det bara bubblar upp nytt och ibland är det svårt att smälta ner allt till något verkligt. Egentligen är det ganska oförklarligt.
Jo det började siså här, jag hittade en man som hette Moffati mitt släktträd och jag tyckte namnet var en aning märkligt så jag tänkte att det här skulle kollas up
(se tidigare inlägg http://miajaverling.blogg.se/2012/january/robert-moffat-of-that-ilk.html#comment).
Efter det så sökte jag i Facebook, efter Moffat och såg att personer med det namnet fanns i hela världen. Jag hittade också en sida som hette "Clan Moffat soceity" och där fanns Moffianer som hälsade mig välkommen. En av skottarna heter David Moffat och bor i norra Skottland på en ö i Yttre Hebriderna som heter Isle of Harris. Vi började prata lite och min Skottlandslängtan blev faktiskt så intensiv att jag slängde ur mej en förfrågan på min facebooksida om någon ville följa med.
Till svar så fick jag respons av en gammal kompis som jag inte sett på 30 år, bosatt i Österrike..."Jag följer med..." efter det så kom svar från en yngre och nyare vän som också ville följa med. Så nu är vi tre vikingkvinnor som åker till Skottland i augusti. Inför resan så har Marie fixat en blogg där ni kan följa vår förberedelse och vårt äventyr som väntar oss när vi väl är där. Alla vi tre är intresserade av fotografering, så en hel del bilder kommer att publiceras. Länken till sidan har ni här:
http://isleofharris.wordpress.com/.
Nu har vi bokat flyg, bil och hotell i 4 dagar i Edinburg. I planeringen ingår att vi ska se Military Tattoo, alltså en massa karlar i kilt, och säckpipor. En show som pågår i 1, 5 timmar och avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri. Vi ska under dessa fyra dagar hinna med så mycket som vi orkar. Sedan blir det hyrbilen och mot norr, tror vi...sedan söder...
Nu har Maggie kommit till Sverige från Österrike och sitter i sin sommarstuga och eldar. I morgon åker jag och Marie dit och smider vidare på våra reseplaner. Den här resan och den här konstellationen blir förbaskat bra.
Självklart ska vi också ta en tur ner till den lilla staden Moffat i södra Skottland och se trakten där klan Moffat levde och härjade. De som varit där säjer att det är otroligt vackert....
Om 5 månader så....
Men jag har lyckats att boka flygresan, hotellrum och göra en reservation på en hyrbil. Så det viktigaste är gjort, i denna stund.
Den här resan har kommit till av en ganska underlig anledning, den har växt upp från ingenting till en härlig dröm. Ja som när man bakar en tårta. Jag har bakat botten, och nu planerar jag garneringen. Och sist då ska allt det goda läggas på toppen. Den här resan och dess förberedelser är som den bästa och godaste tårtan. Men hur kom resan till? Var såddes fröet? Jag ska berätta, hur otroligt det än må låta. Det är sanningen, och den är sagolik för mig. Jag upplever just nu många sagor i mitt liv och detta är en av solskenshistorierna i en av de otaliga berättelserna.
Alltid i hela mitt liv har jag haft en kärlek till Skottland, gillat musiken, älskat säkpipemusik och kiltar, facinerats av den otroliga natur (sett bilder och tv), riverdance har alltid varit den fränaste dansen. Jag har aldrig tyckt att whiskey varit gott, dej den smakar inte alls i mitt tycke, så den går bort. Men det finns andra som anammar denna dryck. Jag måste ju inte älska allt. Jag kanske inte heller vill smaka Haggis, nej den står jag över. ''
Ni som läst min blogg innan vet att jag ägnar en del av min tid åt släktforskning. Ja en del tycker att det låter mossigt och att det är sådant som folk pysslar med när håret börjar gråna, och dödsångesten hunnit ikapp döden. Men så är det ju inte för det är så jäkla spännande att kunna göra en resa tillbaka och helst jag har haft en fantastisk tur vad som gäller min släkt på min mammas och morfars sida. Det är som att ösa ur en stor guldgruva och den verkar aldrig sinar. Det bara bubblar upp nytt och ibland är det svårt att smälta ner allt till något verkligt. Egentligen är det ganska oförklarligt.
Jo det började siså här, jag hittade en man som hette Moffati mitt släktträd och jag tyckte namnet var en aning märkligt så jag tänkte att det här skulle kollas up
(se tidigare inlägg http://miajaverling.blogg.se/2012/january/robert-moffat-of-that-ilk.html#comment).
Efter det så sökte jag i Facebook, efter Moffat och såg att personer med det namnet fanns i hela världen. Jag hittade också en sida som hette "Clan Moffat soceity" och där fanns Moffianer som hälsade mig välkommen. En av skottarna heter David Moffat och bor i norra Skottland på en ö i Yttre Hebriderna som heter Isle of Harris. Vi började prata lite och min Skottlandslängtan blev faktiskt så intensiv att jag slängde ur mej en förfrågan på min facebooksida om någon ville följa med.
Till svar så fick jag respons av en gammal kompis som jag inte sett på 30 år, bosatt i Österrike..."Jag följer med..." efter det så kom svar från en yngre och nyare vän som också ville följa med. Så nu är vi tre vikingkvinnor som åker till Skottland i augusti. Inför resan så har Marie fixat en blogg där ni kan följa vår förberedelse och vårt äventyr som väntar oss när vi väl är där. Alla vi tre är intresserade av fotografering, så en hel del bilder kommer att publiceras. Länken till sidan har ni här:
http://isleofharris.wordpress.com/.
Nu har vi bokat flyg, bil och hotell i 4 dagar i Edinburg. I planeringen ingår att vi ska se Military Tattoo, alltså en massa karlar i kilt, och säckpipor. En show som pågår i 1, 5 timmar och avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri. Vi ska under dessa fyra dagar hinna med så mycket som vi orkar. Sedan blir det hyrbilen och mot norr, tror vi...sedan söder...
Nu har Maggie kommit till Sverige från Österrike och sitter i sin sommarstuga och eldar. I morgon åker jag och Marie dit och smider vidare på våra reseplaner. Den här resan och den här konstellationen blir förbaskat bra.
Självklart ska vi också ta en tur ner till den lilla staden Moffat i södra Skottland och se trakten där klan Moffat levde och härjade. De som varit där säjer att det är otroligt vackert....
Om 5 månader så....
2012-02-10
09:59:14
09:59:14
Hej, du har visst Googlat rätt...:)
Jag har just läst medicinsk Psykiatri i skolan, ett spännande ämne. En massa diagnoser och beteenden som egentligen inte har några riktiga svar. Ungefär som rymden med alla frågor som den kan skapa. Forskningen fortsätter, år efter år, och det man vet är bara en bråkdel.
Det finns människor runt en som har dessa störningar och egentligen blir några diagnostiserade för de är helt säkra att de själv inte har någon störning. Psykopater, Narcissister m.fl. Jag ska möta personer som har störningar och jag möter personer med störningar. Idag efter 3 terminer i skolan kan jag läsa av människor ganska duktigt, och jag ser att det finns något i min omgivning som jag borde isolera ifrån mig. Och jag ska göra det, för jag kan inte förändra den personen, bara lämna.
Jag har en person i min närhet, och ställer jag den personen mot väggen då går den in i ett försvar. Jag kan inte vinna, bara försvinna. Antagligen googlar också den personen på mig, läser det här, och detta föder nya tankar om hur en hämnd kan sättas in mot mig. Jag låter mig inte manipuleras, jag följer inte några anvisningar, utan jag gör det jag måste för min egen skull.
Att hitta näring i mig lever personen på, en näring som vänds till det negativa, att jag blir det hatobjektet som kan föda hatet, det som håller personen igång. Jag genomskådar, jag håller mig undan. En kontrollerande person som söker fel, som söker bevis på alla mina misstag, som skulle offra hela sin fritid på att söka fakta för att spoliera mitt liv. Så kan det vara, och så kan det bli. Jag får inte säga att jag är en officiell person, för då har jag gjort ett övertramp och sagt för mycket, jag har satt mig själv över denna person. Men i mitt läge är det en fördel att vara en oficiell person, en fritidspolitiker, som kanske har lättare att få uppmärksamhet och beskydd för att jag just är förtroendevald.
När jag inte ger längre eller låter mig manipuleras då passar jag inte in i dennes värld längre. När jag inte följer personens kommandon och gör som den säjer, då blir jag ond och ska kränkas. Jag kan väl tala om att jag drar mig ur, men förföljs ändå av kränkningar. Att det de vildaste fantasier också blir en verklighet med egna konstruktioner och upplägg har jag förstått. I detta har jag nu kallat in expertis, för att få råd, om hur jag ska förhålla mig till detta och dessa råd har varit bra. Visserligen så var det inga andra råd än de lösningar som jag själv haft i min magkänsla. Men nu är det bekräftat.
Jag är inte på något vis knäckt, jag är bara kränkt. Jag har sparat sms, jag har sparat en del utskrifter och brev. Vilka kan spåras. Jag har varit i kontakt med de som jag bör ha kontakt med.
Det som är mest skrämmande i detta, är att när personen inte har lyckats fånga mig, så får personen manipulera någon annan. Men det är inte mitt problem...om jag är arg? Nej, du vet ju inte vad du sysslar med för du är ju själv grandios.
Isolera och lämna...
Det finns människor runt en som har dessa störningar och egentligen blir några diagnostiserade för de är helt säkra att de själv inte har någon störning. Psykopater, Narcissister m.fl. Jag ska möta personer som har störningar och jag möter personer med störningar. Idag efter 3 terminer i skolan kan jag läsa av människor ganska duktigt, och jag ser att det finns något i min omgivning som jag borde isolera ifrån mig. Och jag ska göra det, för jag kan inte förändra den personen, bara lämna.
Jag har en person i min närhet, och ställer jag den personen mot väggen då går den in i ett försvar. Jag kan inte vinna, bara försvinna. Antagligen googlar också den personen på mig, läser det här, och detta föder nya tankar om hur en hämnd kan sättas in mot mig. Jag låter mig inte manipuleras, jag följer inte några anvisningar, utan jag gör det jag måste för min egen skull.
Att hitta näring i mig lever personen på, en näring som vänds till det negativa, att jag blir det hatobjektet som kan föda hatet, det som håller personen igång. Jag genomskådar, jag håller mig undan. En kontrollerande person som söker fel, som söker bevis på alla mina misstag, som skulle offra hela sin fritid på att söka fakta för att spoliera mitt liv. Så kan det vara, och så kan det bli. Jag får inte säga att jag är en officiell person, för då har jag gjort ett övertramp och sagt för mycket, jag har satt mig själv över denna person. Men i mitt läge är det en fördel att vara en oficiell person, en fritidspolitiker, som kanske har lättare att få uppmärksamhet och beskydd för att jag just är förtroendevald.
När jag inte ger längre eller låter mig manipuleras då passar jag inte in i dennes värld längre. När jag inte följer personens kommandon och gör som den säjer, då blir jag ond och ska kränkas. Jag kan väl tala om att jag drar mig ur, men förföljs ändå av kränkningar. Att det de vildaste fantasier också blir en verklighet med egna konstruktioner och upplägg har jag förstått. I detta har jag nu kallat in expertis, för att få råd, om hur jag ska förhålla mig till detta och dessa råd har varit bra. Visserligen så var det inga andra råd än de lösningar som jag själv haft i min magkänsla. Men nu är det bekräftat.
Jag är inte på något vis knäckt, jag är bara kränkt. Jag har sparat sms, jag har sparat en del utskrifter och brev. Vilka kan spåras. Jag har varit i kontakt med de som jag bör ha kontakt med.
Det som är mest skrämmande i detta, är att när personen inte har lyckats fånga mig, så får personen manipulera någon annan. Men det är inte mitt problem...om jag är arg? Nej, du vet ju inte vad du sysslar med för du är ju själv grandios.
Isolera och lämna...
2012-01-26
11:56:58
11:56:58
Antyda en släktforskningstidning som gick upp i rök...
Jag avskyr att bli lurad, helst av sådana som gömmer sig och kryper undan och far med osanning och tomma löften. En ansvarig utgivare av en tidning som står inte för sitt ord. En ansvarig utgivare som går upp i falsett och blir arg när när en premunerant (jag) ringer och talar om att hon inte får sin tidning som hon betalat för.
Nu tänker jag berätta om hur jag blivit lurad, för det gör mig så fruktansvärt arg och jag tror inte att jag är ensam. Antagligen finns det fler som sitter i samma sits och har blivit blåsta. Jag undrar om det egentligen får gå till så här. För vet man som ansvarig utgivare att man är konkursmässig då bör man kontakta sina köpare.
Så här stod det i reklamen på en släktforskarsida:
"Det nya historiska magasinet ANTYDA utkommer
med 6 nummer om året och skriver om Svensk
allmogehistoria med inriktning mot person- och
bygdeforskning. I Antyda möter du svensk dåtid
i nutida populärhistoriska artiklar."
Det började att jag som intresserad släktforskare såg en reklam på en sida som handlade om släktforskning. Detta var tidigt på hösten 2010, aug/sept. Jag betalade in 250 eller 295 kronor, sedan hände absolut ingenting. Jag väntade och kollade om betalningen kommit fram, men allt var okey, förutom att jag såg inte röken av någon tidning. Julen kom, julen gick och världen gick in på ett nytt år som hette 2011. I slutet av februari fick jag en tidning i brevlådan "nr 6 dec", det var decembernummret. Alltid något sa jag, men blev jäkligt fundersam.
Tiden gick och det blev vår, och det blev Maj och ingen tidning hade kommit. Då gick jag in på deras hemsida och kollade upp så jag skulle se om det fanns något telefonnummer. Jag tänkte helt enkelt att det måste ha blivit något fel som dom kommer att rätta till. Jag provade att ringa telefonnummret som stod i reklamen, men det nummret hade upphört. Det var då jag gick in på Eniro och sökte på den ansvarigae utgivarens namn och fick tag på ett mobilnummer som jag ringde.
Hon var arg som ett bi att jag ringt på hennes privata nummer, men jag förklarade att jag måste ju försöka nå någon då inte det finns något annat nummer att nå. Hon sade till mig att något måste ha blivit fel och att jag inte fanns i registren, då svarade jag upp att jag hade fått decembernummret i februari så jag måste allt ligga i deras register. Jag sa att jag villa ha mina pengar tillbaka, då skrek hon att jag kunde inte förvänta mig någon återbetalning, för tidningen skulle komma i augusti. Jag frågade hur dom skulle hinna få ut 5 tidningar tills dess om en skulle komma i august? Då blev Ewa arg. Nej någon återbetalning skulle det inte bli. Jag tänker att redan där måste det ju ha varit en riktig fnurra på tråden.
Augusti kom år 2011, ingen tidning dök upp. Fortfarande fanns tidningen på nätet så det fanns en mailadress. jag tog åter upp kontakten om att jag ville ha mina pengar tillbaka. Ewa svarade att det skulle jag få, hon skulle skicka pengarna i kuvert åt mig. Ingenting dök upp, då mailade jag igen...och då fick jag tillbaka ett automail där det stod:
Denna tidning på 66 sidor har kostat mig ca 250 kr. Troligen
världens dyraste tidskrift.
Ja vad tänker man då, jo man tänker att det var då fan hur folk kan bete sig och gömma sig, fara med osanningar och bete sig illa. Nu har jag öppnat en facebook sida som heter: Antyda "Tidningen om släktforskning?". Där kan du söka in om du också har åsikter eller blivit blåst av det här "förlaget H Man Förlag AB". Det kan röra sig om en hel del pengar, och var tog tidningen vägen. Detta är allt utom seriöst.
Jag har några sparade mail från den ansvarige utgivaren som skrevs mellan den 9-18 augusti 2011, i ett av mailen skriver hon "Du borde hört av dig långt tidigare... "Det gjorde jag med mitt samtal i maj, då hon blev arg för att jag ringde hennes privatnummer då jag ville ställa en enkel fråga om var tidningen tagit vägen, samt att jag ville ha mina pengar tillbaka.
Mail 1.
Mail2
Mail 3
Mail 4
Mail 5, autosvar den 2/1 2012.
Jag är inte ute efter att halshugga, utan jag är ute efter rättvisa och att man som kund behandlas väl och möts med ärlighet. Då jag ringde i maj så måste den ansvariga utgivaren förstått att företaget gick back. Den vetskapen måste hon haft. När jag går in på 121.nu och ser på förlagets siffror så förstår jag att det är många fler än jag som inte fått sina 6 tidningar och kanske inte heller pengarna tillbaka. Bemötandet har varit oärlighet. Jag kommer i all framtid passa mig för någon tidning eller dylikt som har har det namnet som ansvarig utgivare. Aldrig säger jag.
Om du har hamnat i samma sits som jag, sök gärna in på facebookgruppen. Jag ska sätta staus som dold så inga obehöriga kan gå in och se vad som skrivs. För jag tror att vi kan få upprättelse.
http://www.facebook.com/groups/166296363479825/?ref=notif¬if_t=group_added_to_group#!/groups/317144221650327/
Nu tänker jag berätta om hur jag blivit lurad, för det gör mig så fruktansvärt arg och jag tror inte att jag är ensam. Antagligen finns det fler som sitter i samma sits och har blivit blåsta. Jag undrar om det egentligen får gå till så här. För vet man som ansvarig utgivare att man är konkursmässig då bör man kontakta sina köpare.
Så här stod det i reklamen på en släktforskarsida:
"Det nya historiska magasinet ANTYDA utkommer
med 6 nummer om året och skriver om Svensk
allmogehistoria med inriktning mot person- och
bygdeforskning. I Antyda möter du svensk dåtid
i nutida populärhistoriska artiklar."
Det började att jag som intresserad släktforskare såg en reklam på en sida som handlade om släktforskning. Detta var tidigt på hösten 2010, aug/sept. Jag betalade in 250 eller 295 kronor, sedan hände absolut ingenting. Jag väntade och kollade om betalningen kommit fram, men allt var okey, förutom att jag såg inte röken av någon tidning. Julen kom, julen gick och världen gick in på ett nytt år som hette 2011. I slutet av februari fick jag en tidning i brevlådan "nr 6 dec", det var decembernummret. Alltid något sa jag, men blev jäkligt fundersam.
Tiden gick och det blev vår, och det blev Maj och ingen tidning hade kommit. Då gick jag in på deras hemsida och kollade upp så jag skulle se om det fanns något telefonnummer. Jag tänkte helt enkelt att det måste ha blivit något fel som dom kommer att rätta till. Jag provade att ringa telefonnummret som stod i reklamen, men det nummret hade upphört. Det var då jag gick in på Eniro och sökte på den ansvarigae utgivarens namn och fick tag på ett mobilnummer som jag ringde.
Hon var arg som ett bi att jag ringt på hennes privata nummer, men jag förklarade att jag måste ju försöka nå någon då inte det finns något annat nummer att nå. Hon sade till mig att något måste ha blivit fel och att jag inte fanns i registren, då svarade jag upp att jag hade fått decembernummret i februari så jag måste allt ligga i deras register. Jag sa att jag villa ha mina pengar tillbaka, då skrek hon att jag kunde inte förvänta mig någon återbetalning, för tidningen skulle komma i augusti. Jag frågade hur dom skulle hinna få ut 5 tidningar tills dess om en skulle komma i august? Då blev Ewa arg. Nej någon återbetalning skulle det inte bli. Jag tänker att redan där måste det ju ha varit en riktig fnurra på tråden.
Augusti kom år 2011, ingen tidning dök upp. Fortfarande fanns tidningen på nätet så det fanns en mailadress. jag tog åter upp kontakten om att jag ville ha mina pengar tillbaka. Ewa svarade att det skulle jag få, hon skulle skicka pengarna i kuvert åt mig. Ingenting dök upp, då mailade jag igen...och då fick jag tillbaka ett automail där det stod:
pga obetalda räkningar!
Denna tidning på 66 sidor har kostat mig ca 250 kr. Troligen
världens dyraste tidskrift.
Ja vad tänker man då, jo man tänker att det var då fan hur folk kan bete sig och gömma sig, fara med osanningar och bete sig illa. Nu har jag öppnat en facebook sida som heter: Antyda "Tidningen om släktforskning?". Där kan du söka in om du också har åsikter eller blivit blåst av det här "förlaget H Man Förlag AB". Det kan röra sig om en hel del pengar, och var tog tidningen vägen. Detta är allt utom seriöst.
Jag har några sparade mail från den ansvarige utgivaren som skrevs mellan den 9-18 augusti 2011, i ett av mailen skriver hon "Du borde hört av dig långt tidigare... "Det gjorde jag med mitt samtal i maj, då hon blev arg för att jag ringde hennes privatnummer då jag ville ställa en enkel fråga om var tidningen tagit vägen, samt att jag ville ha mina pengar tillbaka.
Mail 1.
Mail2
Mail 3
Mail 4
Mail 5, autosvar den 2/1 2012.
Jag är inte ute efter att halshugga, utan jag är ute efter rättvisa och att man som kund behandlas väl och möts med ärlighet. Då jag ringde i maj så måste den ansvariga utgivaren förstått att företaget gick back. Den vetskapen måste hon haft. När jag går in på 121.nu och ser på förlagets siffror så förstår jag att det är många fler än jag som inte fått sina 6 tidningar och kanske inte heller pengarna tillbaka. Bemötandet har varit oärlighet. Jag kommer i all framtid passa mig för någon tidning eller dylikt som har har det namnet som ansvarig utgivare. Aldrig säger jag.
Om du har hamnat i samma sits som jag, sök gärna in på facebookgruppen. Jag ska sätta staus som dold så inga obehöriga kan gå in och se vad som skrivs. För jag tror att vi kan få upprättelse.
http://www.facebook.com/groups/166296363479825/?ref=notif¬if_t=group_added_to_group#!/groups/317144221650327/
2012-01-25
11:16:45
11:16:45
Robert Moffat of That Ilk...
Min upptäckt i släkträdet känns stort och nästan lite övermäktigt. Att efter ca ett års stiltje på släktforskarfronten, så började jag forska igen, och ramlade på en adelsdams namn och personnummer. Hon Elisabat Rutensköld har funnits med i trädet ett tag, jag har sett henne innan, men inte brytt mig, jag småkollade lite och såg att hon var en adelsdam. Jag är inte imponerad av adeln och har aldrig varit, därför brydde jag mig inte så värst mycket om henne, då. Ofta när jag släktforskar hamnar jag på vanliga namn där jag hittar fantastiska resultat och kanske en liten historia. Gräsrotsnivå har varit min utgång för att hitta mig själv.
Men den här dagen för några veckor sedan så hamnar jag på "rutan" i släkträdet där Elisabet Rutensköld d: ca 1694fanns och jag såg att hennes man hette Robert Moffat ca 1615. Moffat är ett namn jag inte stött på innan och blev nyfiken. Jag Googlade och såg att något fantastiskt spännande öppnade sig rätt framför ögonen. En Skottsk klan. Jag gick in på Ancestry.se och sökte på Moffat och hittade Robet Moffat of That Ilk. (måste berätta att nästan alla heter Robet i ledet). Den "första" Robert som jag kan hitta finns kanske i mitten av 1400 talet. Spännande, så det förslår. Detta måste jag ju försöka få en rätsida på tänkte jag, så jag spann vidare...
Denna bild hittade jag på Ancestry och är ju med all sannolikhet en fantasibild på en tidigare Robert Moffat, den kanske är formad efter någon gammal bild, eller så. Inte vet jag, men den är ganska häftig och den kanske kan ge en hint om hur de såg ut. Den har i alla fall något lockande och spännande.
Moffat är en låglandsklan som hade sitt fäste i Moffatdale, och det ligger i södra Scotland. Det finns också en liten by/ stad som heter Moffat (har inte kollat hur stor den är). Där hade klanen sitt område. Klanen har också en hemsida som heter clanmoffat.org och en clan moffat.uk, där medlemmar lägger ut det dom får in av sina medlemmar samt att huvudansvarig för sidan är en duktig forskare. Där kan man läsa fakta om en del personer och historiken om trolig uppkomst av klanen i Scotland. Moffat var en mäktig och inflytelserik familj som troligen gav sitt namn åt staden Moffat i Dumfriesshire. Föregångaren till klanen sägs vara en Norrman, William de Monti Alto, som kom till Skottland det tionde århundradet som var viktig och betecknades som "de Moffet", som bevisade att deras ställning var hög i distriktet. Klanen Moffat var krigare som bedrev långvariiga fejder med sina grannar, de försvarade sina revir. Det var blodiga strider.
Klanen har ansetts som ledarlösa under senare år, fram till 1983. Efter forskning i klanen Moffat har man hittat en ärftlig klanledare som heter Francis Moffat.
Efter tre veckor som en del av Moffat så har jag självklart inte så mycket "kött på benen". Jag går igenom den fakta jag får, från nätet och från nuvarande levande Moffat´s. Det är jättemycket. Det finns böcker, fast bara på Engelska. Jag köpte en som heter Highlands Clan av Alistair Moffat, men den handlade inte om Moffat. Då jag köpte boken visste jag inte om Moffat var en högland eller en låglandsklan, men den är spännande ändå och innehåller väldigt fina bilder. Jag skulle önska att jag en dag fick översätta Moffat böckerna till Svenska. För det är historia och dramatik så det skvätter.
E.H är är min ingånt till Moffat...
Här fortsätter trädet bakåt till 1440...
Dumfriesshire, Scotland...
Nu har jag fått kontakt med klanen. På Facebook där man hittar allt så fann jag en sida som heter Clan Moffat Society, där sökte jag och berättade att jag hade hittat Moffat som gick in i mitt släktträd. Plötsligt så addade flera Moffat mig, från Texas, Nya Zeeland, Scotland och andra platser i USA. Jag har också via mail skrivit till ansvarig för en Clan Moffat hemsida, där jag har kontakt med Colin Moffat, som hjälper mig, tipsar mig och reder ut saker och ting. Tillsammans med Moffat så kan det här bli hur spännande som helst.
Men hur kom det sig att denna Robert Moffat (1615) gifter sig med en adelskvinna från Värmland, hur hamnar en skotte där. Det har en man i USA forskat i och han heter Jeff Benson och kommer från Minneapolis i USA. Han har också svenskättlingar och han liksom mig hade reagerat över ett "Moffatname" i trädet. Jeff hittade Maria Moffat och hon är dotter till "min" Robet Moffat. Jag läste Jeffs artikel och jag ska citera lite från den.
I uppslagsverk om Svenska adeln som skrivits av Elgenstierna så nämner man Elisabet Rutenskölds man Kapten Robert Moffat av Scotsk adel. Så namnet kommer från Skottland. Sverige, Skottland på den tiden var ju ingen resa man gjorde på en timme. Jeff har forskat i detta och kommit fram till fölande: Att 1618 utbröt en konflikt som bler mer känd som "Det trettioåriga kriget" på kontinenten i Europa. Sverige var med i det kriget och stod på protestanternas sida år 1630.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_kriget
Gustav II Adolf var militär befälhavare, hans framgångar på slagfältet väckte uppmärksamhet över hela Europa. Ett stort antal protestantiska skottar, både ädla och vanliga tog värvning i den Svenska armén i Tyskland för att hjälpa till i kampen mot katolikerna. Robert Moffat var troligen en av dem. Mönsterrullar av Närkes och Värmlands regemente säger att Robert Moffat höll i de olika underofficersleden. Han var fänrik 1642 och blev senare 1658 Kapten. Han kan ha anslutit sig till regementet så tidigt som 1636.
Efter kriget då beviljade den Svenska regeringen titlar till utlandsfödda befälhavare som tacksamhet för sina tjänster till kronan. Robet Moffat han erbjöds och accepterade en sådan ersättning. Det finns nedtecknat att Robert har bott i Väsby socken, Värmland vid Vänerns strand och nära Säffle.
Mellan 1666 och 1671 står det i församlingsboken, där det hänvisar Ädel Capten Robert Moffat. Robert gifter sig med den Svenska adelsdamen Elisabet Rutensköld någongån i mitten av 1600talet. Robert och Elisabet tros ha haft 9 eller fler barn. Varav två av barnen hette Robert och Isabella, vilket inte var vanliga Svenska namn under den här tiden.
Robert Moffat lämnade armén 1666. Historien innan förtäljer, i Värmlands regementes bok innehåller en sorglig anekdot om honom. Han hade order att vara på fästningen i Varberg. Där blev han också anklagad för ett äktenskapsbrott med en gift kvinna. Hon hette Karin Helgesdotter. Denna kvinna hade tydligen mördat sin man genom att förgifta honom. Äktenskapsbrott var ett ytterst allvarligt brott på den här tiden, han hade försökt att rentvå sig i en militär domstol men han dömdes till döden den 5 november 1666. Hans fru Elisabet lämnade dock in en nådeansökan och bad domstolen att ta hänsyn till hennes makes trettio år i militärtjänst. Och hon menade att om straffet genomfördes , hur skulle hon klara av sina nio minderåriga barn. Trots allvaret i brottet (nåd var väldigt ovanligt i sådana fall) blev Moffat beviljad uppskov, men tvingades avgå från Regementet och sannolikt också betala höga böter.
Enligt forskning av professor Steve Murdoch vi uneversity of St Andrews, blev tydligen Robert Moffat inbjuden till Svenska Adeln omkring 1660. Tydligen så lyckades det inte, men han lyckades slutföra sina åtaganden som krävs för inträde i Svenska Riddarhuset, före sin död. Moffat seglade tydligen för Skottland 1672 eller 1673, han rapporterades saknat under hösten 1673, förmodligen drunknad i ett skeppsbrott när han skulle återvända till Sverige. (Källa Jeff Benson).
Att ha Klanen Moffat i mitt träd gör mig stolt. Den kommer att fyllas med mycket historik. Då en annan Robert Moffat fick en dotter som senare gifter sig med Livingstone, ni vet han som reste i Afrika. Jag kommer nog att fylla på historiken och personer som heter Moffat eller är besläktade med Moffat. Det är väldigt roligt, helst skulle jag vilja vara färdig.
Moffat klanens Sköld, Spero meliora vilket betyder:I hope for better things, or I aspire to greater things. Som fritt översatt på Svenska blir ungefär: Jag hoppas på bättre saker, eller jag strävar efter större saker.
Det finns mycket att skriva om, men mycket information har bara rasat över mig och det blir en aning övermäktigt. Hur som helst så planerar jag en resa till Skottland framåt hösten, där jag hoppas att få se Moffatdale och träffa nu levande Moffianer från klanen. Självklart ska jag inhandla en kilt med klanens mönster och jag ska se trakterna där de levde. Ja herre gud, jag är med klan. Trevligt och roligt och inte minst väldigt häftigt för en historieälskande och kunskapstörstande person på mig. I år är det ju Skottår, va härligt.
Moffat klanen är en av de äldsta familjerna i Dumfrieshire, om inte den äldsta, ännu mer än tre århundraden var det en klanchefslös klan. Först nyligen har det skett ett uppsving för klanen, främst beroende på författarens 35 års forskning om dess historia och hans slutliga erkännande som ärftliga klan chef och som Moffat den sortens av Lord Lyon 1983. Han är unikt kvalificerad att, i denna bok, en uppdateringsguide till den fascinerande historien om en av de ledande klaner i det turbulenta gränslandet. "
Men den här dagen för några veckor sedan så hamnar jag på "rutan" i släkträdet där Elisabet Rutensköld d: ca 1694fanns och jag såg att hennes man hette Robert Moffat ca 1615. Moffat är ett namn jag inte stött på innan och blev nyfiken. Jag Googlade och såg att något fantastiskt spännande öppnade sig rätt framför ögonen. En Skottsk klan. Jag gick in på Ancestry.se och sökte på Moffat och hittade Robet Moffat of That Ilk. (måste berätta att nästan alla heter Robet i ledet). Den "första" Robert som jag kan hitta finns kanske i mitten av 1400 talet. Spännande, så det förslår. Detta måste jag ju försöka få en rätsida på tänkte jag, så jag spann vidare...
Denna bild hittade jag på Ancestry och är ju med all sannolikhet en fantasibild på en tidigare Robert Moffat, den kanske är formad efter någon gammal bild, eller så. Inte vet jag, men den är ganska häftig och den kanske kan ge en hint om hur de såg ut. Den har i alla fall något lockande och spännande.
Moffat är en låglandsklan som hade sitt fäste i Moffatdale, och det ligger i södra Scotland. Det finns också en liten by/ stad som heter Moffat (har inte kollat hur stor den är). Där hade klanen sitt område. Klanen har också en hemsida som heter clanmoffat.org och en clan moffat.uk, där medlemmar lägger ut det dom får in av sina medlemmar samt att huvudansvarig för sidan är en duktig forskare. Där kan man läsa fakta om en del personer och historiken om trolig uppkomst av klanen i Scotland. Moffat var en mäktig och inflytelserik familj som troligen gav sitt namn åt staden Moffat i Dumfriesshire. Föregångaren till klanen sägs vara en Norrman, William de Monti Alto, som kom till Skottland det tionde århundradet som var viktig och betecknades som "de Moffet", som bevisade att deras ställning var hög i distriktet. Klanen Moffat var krigare som bedrev långvariiga fejder med sina grannar, de försvarade sina revir. Det var blodiga strider.
Klanen har ansetts som ledarlösa under senare år, fram till 1983. Efter forskning i klanen Moffat har man hittat en ärftlig klanledare som heter Francis Moffat.
Efter tre veckor som en del av Moffat så har jag självklart inte så mycket "kött på benen". Jag går igenom den fakta jag får, från nätet och från nuvarande levande Moffat´s. Det är jättemycket. Det finns böcker, fast bara på Engelska. Jag köpte en som heter Highlands Clan av Alistair Moffat, men den handlade inte om Moffat. Då jag köpte boken visste jag inte om Moffat var en högland eller en låglandsklan, men den är spännande ändå och innehåller väldigt fina bilder. Jag skulle önska att jag en dag fick översätta Moffat böckerna till Svenska. För det är historia och dramatik så det skvätter.
E.H är är min ingånt till Moffat...
Här fortsätter trädet bakåt till 1440...
Dumfriesshire, Scotland...
Nu har jag fått kontakt med klanen. På Facebook där man hittar allt så fann jag en sida som heter Clan Moffat Society, där sökte jag och berättade att jag hade hittat Moffat som gick in i mitt släktträd. Plötsligt så addade flera Moffat mig, från Texas, Nya Zeeland, Scotland och andra platser i USA. Jag har också via mail skrivit till ansvarig för en Clan Moffat hemsida, där jag har kontakt med Colin Moffat, som hjälper mig, tipsar mig och reder ut saker och ting. Tillsammans med Moffat så kan det här bli hur spännande som helst.
Men hur kom det sig att denna Robert Moffat (1615) gifter sig med en adelskvinna från Värmland, hur hamnar en skotte där. Det har en man i USA forskat i och han heter Jeff Benson och kommer från Minneapolis i USA. Han har också svenskättlingar och han liksom mig hade reagerat över ett "Moffatname" i trädet. Jeff hittade Maria Moffat och hon är dotter till "min" Robet Moffat. Jag läste Jeffs artikel och jag ska citera lite från den.
I uppslagsverk om Svenska adeln som skrivits av Elgenstierna så nämner man Elisabet Rutenskölds man Kapten Robert Moffat av Scotsk adel. Så namnet kommer från Skottland. Sverige, Skottland på den tiden var ju ingen resa man gjorde på en timme. Jeff har forskat i detta och kommit fram till fölande: Att 1618 utbröt en konflikt som bler mer känd som "Det trettioåriga kriget" på kontinenten i Europa. Sverige var med i det kriget och stod på protestanternas sida år 1630.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Trettio%C3%A5riga_kriget
Gustav II Adolf var militär befälhavare, hans framgångar på slagfältet väckte uppmärksamhet över hela Europa. Ett stort antal protestantiska skottar, både ädla och vanliga tog värvning i den Svenska armén i Tyskland för att hjälpa till i kampen mot katolikerna. Robert Moffat var troligen en av dem. Mönsterrullar av Närkes och Värmlands regemente säger att Robert Moffat höll i de olika underofficersleden. Han var fänrik 1642 och blev senare 1658 Kapten. Han kan ha anslutit sig till regementet så tidigt som 1636.
Efter kriget då beviljade den Svenska regeringen titlar till utlandsfödda befälhavare som tacksamhet för sina tjänster till kronan. Robet Moffat han erbjöds och accepterade en sådan ersättning. Det finns nedtecknat att Robert har bott i Väsby socken, Värmland vid Vänerns strand och nära Säffle.
Mellan 1666 och 1671 står det i församlingsboken, där det hänvisar Ädel Capten Robert Moffat. Robert gifter sig med den Svenska adelsdamen Elisabet Rutensköld någongån i mitten av 1600talet. Robert och Elisabet tros ha haft 9 eller fler barn. Varav två av barnen hette Robert och Isabella, vilket inte var vanliga Svenska namn under den här tiden.
Robert Moffat lämnade armén 1666. Historien innan förtäljer, i Värmlands regementes bok innehåller en sorglig anekdot om honom. Han hade order att vara på fästningen i Varberg. Där blev han också anklagad för ett äktenskapsbrott med en gift kvinna. Hon hette Karin Helgesdotter. Denna kvinna hade tydligen mördat sin man genom att förgifta honom. Äktenskapsbrott var ett ytterst allvarligt brott på den här tiden, han hade försökt att rentvå sig i en militär domstol men han dömdes till döden den 5 november 1666. Hans fru Elisabet lämnade dock in en nådeansökan och bad domstolen att ta hänsyn till hennes makes trettio år i militärtjänst. Och hon menade att om straffet genomfördes , hur skulle hon klara av sina nio minderåriga barn. Trots allvaret i brottet (nåd var väldigt ovanligt i sådana fall) blev Moffat beviljad uppskov, men tvingades avgå från Regementet och sannolikt också betala höga böter.
Enligt forskning av professor Steve Murdoch vi uneversity of St Andrews, blev tydligen Robert Moffat inbjuden till Svenska Adeln omkring 1660. Tydligen så lyckades det inte, men han lyckades slutföra sina åtaganden som krävs för inträde i Svenska Riddarhuset, före sin död. Moffat seglade tydligen för Skottland 1672 eller 1673, han rapporterades saknat under hösten 1673, förmodligen drunknad i ett skeppsbrott när han skulle återvända till Sverige. (Källa Jeff Benson).
Att ha Klanen Moffat i mitt träd gör mig stolt. Den kommer att fyllas med mycket historik. Då en annan Robert Moffat fick en dotter som senare gifter sig med Livingstone, ni vet han som reste i Afrika. Jag kommer nog att fylla på historiken och personer som heter Moffat eller är besläktade med Moffat. Det är väldigt roligt, helst skulle jag vilja vara färdig.
Moffat klanens Sköld, Spero meliora vilket betyder:I hope for better things, or I aspire to greater things. Som fritt översatt på Svenska blir ungefär: Jag hoppas på bättre saker, eller jag strävar efter större saker.
Det finns mycket att skriva om, men mycket information har bara rasat över mig och det blir en aning övermäktigt. Hur som helst så planerar jag en resa till Skottland framåt hösten, där jag hoppas att få se Moffatdale och träffa nu levande Moffianer från klanen. Självklart ska jag inhandla en kilt med klanens mönster och jag ska se trakterna där de levde. Ja herre gud, jag är med klan. Trevligt och roligt och inte minst väldigt häftigt för en historieälskande och kunskapstörstande person på mig. I år är det ju Skottår, va härligt.
Moffat klanen är en av de äldsta familjerna i Dumfrieshire, om inte den äldsta, ännu mer än tre århundraden var det en klanchefslös klan. Först nyligen har det skett ett uppsving för klanen, främst beroende på författarens 35 års forskning om dess historia och hans slutliga erkännande som ärftliga klan chef och som Moffat den sortens av Lord Lyon 1983. Han är unikt kvalificerad att, i denna bok, en uppdateringsguide till den fascinerande historien om en av de ledande klaner i det turbulenta gränslandet. "
2012-01-20
18:45:19
18:45:19
Jag hittade ett gammalt negativ...
Jag satt och gick igenom gamla foton så hittade jag ett gammalt negativ. Det var ett negativ i en storlek som inte var så vanligt i alla fall när jag växte upp. Under min uppväxt så var det sådana som man fick från Apport foto och Extra film, sådana där små remsor med fyrkantiga hål i....
Bilder; Anders Gustaf Sjöberg far till Anna Elisabet Sjöberg, Ronald Kalin (min morfar), Nanny ?Halvsyskon till min morfar, Herman Hamnqvist Hovfotograf (en släkting i min morfars led) tog bla bilden på Gustav Fröding på dödsbädden med syster Signe Trotzig i Gröndal, Gösta Kalin Disponent på wasabryggeriet (Bror till morfar).
Foto: Herman Hamnqvist
Jag blev otroligt nyfiken på vad det var för motiv på det gamla motivet, jag höll upp det mot lampan men jag såg bara en massa repor och kanske kunde jag urskilja en person som satt med ryggen mot fotografen.
Jag funderade hur jag skulle bete mig och kom på att jag faktiskt hade ett fotoredigeringsprogram där jag troligen kunde konvertera bilden så den blev synlig. Som sagt jag är ju ingen proffs på detta så jag tänkte väl att det var värt att prova. Jag slängde på negativet på skannern och körde en ganska hög upplösning...Ja varför, egentligen ingen aning, men det gjorde jag i alla fall. Jag tror jag har hört att det ska vara så. :) Sedan så lade jag in det skannade negativet i fotoredigeringsprogrammet, grjorde om den och blev alldeles häpen
Som genom ett trolleri så växte den finaste bild fram. En helt underbar bild i trolig 20 tals miljö. En 90 årig bild som legat och nötits och slitits i olika hem och i skilda kartonger. En liten hemlighet som vägrat ge upp.
Dessutom så såg jag att bilden föreställde en kvinna som jag kände igen på utseendet men aldrig träffat för hon dog redan 1944.
Kvinnan på bilden är min mormor, Anna* Elisabet Sjöberg f: 1894 i Stora Tuna; Kopparbergs län, d: 1944 i Stora Tuna, dödsorsak TBC. Hennes sita tid och konvalicens gjorde hon på Solbackens Sanatorium. Hon skickades till Avesta Lasarett för att göra en revbensoperation (gjordes vid TBC vet ej varför), där dog hon enligt journaler som jag fått från Håkbergs Arkiv.
Här står mormor utanför sanatoriet.
Idag är sanatoriet förfallet och eländigt, troligen färdigt för rivning. Synd om det inte får vara kvar, eller snarare förfärligt att det låtits förfalla.
Hur som helst så är jag väldigt glad att jag hittade negativet och att jag fick fram en såpass fin bild. Jag har inte många foton på släkten innan min far och mor så jag värderar det högt. Dessutom är jag helt såld på 20 tals stilen, Art Deco, och det andas lite sådan över skulpturen som står på pianot. Jag hade heller ingen aning om att mormor var musikalisk. Jag vet ju att min mamma var det, men att det kom ifrån hennes mors släktgren hade jag ingen aning om.
Det lönar sig att leta i gömmorna.
2012-01-05
11:45:48
11:45:48
2012 blev jag med klan…
Spero Meliora: I hope for better things, or I aspire to greater things.
Klanens vapen.
Det är på min mamma och morfars sida som allt skojigt har hänt i släktforskningen under mina två år som ”forskare”. Min mamma hette som ogift Kalin, hennes far hette (min morfar) Bror Oskar Ronald Kalin och jobbade på Wasabryggeriet i Borlänge. Ronald Kalins far hette Karl Gustaf Kalin och föddes 1849 i Millesvik i Värmland, där han var skräddare och hade nog ett par barn till förutom morfar, utom äktenskap. Morfars far flyttade senare till Filipstad. Karl Gustafs far hette Karl Fredrik Hamnqvist och han var dräng, han flyttade runt där jobben fanns och hade en kvinna i varje hamn, han hade ganska många barn med olika kvinnor och han dog utfattig i fattigstugan Målargården. Karl Fredrik föddes 1821 i Början, Anneberg. Karl fredriks far i sin tur hette Gustav Hamnqvist (f:1801 i Åmål, han var fiskare och arrendator i Millesvik och på Bärön. En ö som ligger ute i Vänern eller som låg, enligt en som berättat så finns inte ön mer.
Hamnqvist silversmide.
Denna fiskare var son till en berömd guldsmed Gustaf Hamnqvist f: 1766 i Åmål. Han gjorde väldigt fint silversmide och några av hans saker finns på Upperuds museeum. Denna guldsmed hade några barn, varav en som hette David Hamnqvist, han mördade jörgen Jörgensson ca 1840 med ett stämpeljärn. Domen har jag inte kontrollerat än, men jag har funnit den klassiska mördaren som ska finnas i varje släktträd. Sedan hade han en dotter som hette Britta Helena Hamnqvist f: 1789 och dog 1830 på Danvikens Hospital Sicklaö (dårhuset). I dödsboken stod dödsorsak Sjörbjugg, men självklart satt hon på detta fruktansvärda hospital av en annan anledning än sjörbjugg. I dödboken står också att hon var skild från Johan Fredrik von Prochwitz f:1784, han kom från en släkt med militärer och var troligen något blåblodigt, jag har inte forskat så mycket om honom. Karl Fredrik von Prochwitz mor hette Margareta Sophia Lillebjörn ( Liljebjörn) f:1756, i hennes far hette Fredrik Magnus Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1724.
Vi går vidare mot dåtiden och Fredrik Magnus far som hette Nils Georg Lillebjörn (Liljebjörn) f: 1691 och hans far hette Niclas Lillebjörn (Liljebjörn) och hon var gift med en kvinna som hette Margareta Moffat. Margaretas far hette Robert Moffat f:1615. Jag började undersöka vilka Moffat var och det visade sig att det var en Skotsk klan vars en förfader hette Robert Moffat of that Ilk. På den vägen är det. Jag är alltså relaterad till klanen, inte kanske då i rent blodsband men den har blivit ingift i min släkt. En spännande upptäckt i min släktforskning. Jag kollade på internet och det fanns en hel del uppgifter om klanen, och matnyttig information och Moffats lever vidare ute i världen. Jag kikade på Facebook, för där finns ju allt och hittade en grupp som heter ”Clan Moffat Society”, där ansökte jag om att få bli medlem och blev antagen och välkomnad av Moffat´s. Nu känns det roligt och spännande att forska vidare och det ska bli otroligt spännande att få kika vidare på Moffat klanen. Visserligen heter nästa varenda karl Robert, så det kan bli väldans rörigt. En Dr. Robert Moffat f:1795 d: 1883 var missionär i Syd Afrika, han var gift med Mary Smith och de fick en dotter som hette Mary Moffat som senare gifte sig med den berömda David Livingstone. Ännu har jag inte kopplat ihop honom så jag fått in honom i trädet. Plötsligt så har jag blivit med Klan .
Byn Moffat i Skottland.
Jag som alltid önskat att få åka till Scotland för att se dess underbara natur och alla deras klanslott, det vilar något mystiskt och romantiskt över Scotland. Så nu har jag verkligen an anledning att få åka dit och kanske jag får träffa någon från Moffat klanen. Det kanske redan blir till våren/ sommaren.
Robert Moffat f: 1795--1883, svärfar till David Livingstone
http://s v.wikipedia.org/wiki/David_Livingstone
Min mammas/ morfars släkt har verkligen berikat mig. I ett släktled så kommer jag till Selma Lagerlöf, och i ett annat hittar jag Nils Ferlin, och i ett tredje Gustaf Fröding. Jag hittar också en hovfotograf Herman Hamnqvist f: 1863. Han har tagit många foton på kungar, kändisar och även den berömda bilden på Gustaf fröding med sin sköterska Signe Trotzig ute på Gröndal. En spännande tanke är om fotografen Herman och Gustaf Fröding visste att de var släkt? Troligen inte.
Gustaf Fröding och Signe Trotzig Hovfotografen Herman, hans som tog fotografiet bredvid med Fröding.
Jag har också hittat på min mamma/ morfars sida ett släktled som leder till vikingar i Norge, som tog sig över till england och var med i slaget vid Hastings 1066, men det är en annan historia. Kanske inte mycket att skryta om. Där hamnar också Wilhelm Erövraren i trädet.
Ja vad mer kommer jag att hitta i dessa släktgrenar kan jag undra? Jag vet att några av mina Hamnqvistare for över till Amerika och när jag får tid så ska jag se över hur det står till där. Hur som helst så är det mest spännande hittills den Skottska Klanen Moffat, det är verkligen en höjdpunkt i min forskning. Nu vill ja ta reda på mer om byn Moffat om klanens marker och slott och kolla runt i omgivningarna där Moffat´s verkade. oförklarligt häftigt är det.
Klanens tyg, kanske det blir en kilt till min man nu...:)
2012-01-01
14:51:54
14:51:54
Det kommer en dag då jag inte minns...
Så är det, idag sitter jag här och kan minnas. Jag minns inte allt som hänt i mitt liv, jag minns heller inte allt som hänt under året. Att samla allt i samma säck går inte, utan det finns flera säckar där jag måste lägga glädjeämnen i, och en säck där sorg och tråkighetssmörjan förvaras i. Olika säcka för olika tillfällen. Det går inte att låta säckarna stå och mögla eller låtsas som om dom inte finns, utan sakta ta hand om det som finns inuti, göra upp med dumheter, förvara fina minnen i ett herbarium. Sålla livet. Sila intryck. Mala det som ska malas. Glömma det som kan glömmas.Förvara förmågan. Att tänka symboliskt är ett bra hjälpmedel för att separera. Att göra metaforer av tankar är utmärkt för att försöka minnas. Och att accosiera händelser får mig att få bitar att bli en del där jag kan leva och må bra.
I min vandring, i mina sökningar efter det riktiga livet har jag stött på avundsjuka personer, vänner som gläds med mig och folk som inte förstår. De avundsjuka och de energitjuvar som söker att trampa på mig, suga ur, och manipulera lägger jag varsamt i heta högen, där de får finnas för att kanske senare ta ett samtal. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om det jag gör, eller äger den styrka som jag verkligen besitter. Jag vet, jag ser, och förstår varför det är så. Jag är heller inte ledsen över att inte jag älskas av alla. För så är det i livet, i barndommen, på arbetsplatser, ute i verkligheten. Men jag är tacksam för de verkliga vänner som jag verkligen har och för de personer som finns i livet och i min närhet som respekterar mig för den jag är. Ni har vunnit mitt hjärta och jag ser er som mina förebilder och jag uppskattar er kunskap och erfarenhet att dela med er.
Någon dag efter jul åkte jag till ålderdomshemmet där min Alzhemerssjuka far bor, jag hade köpt en skjorta i julklapp åt honom. Ja till vilken nytta? För att göra mig av med skulden. Nej, inte längre, för att vara en medmänniska och för att han verkligen behövde en ny skjorta. Jag besöker honom nästan aldrig, det säger jag utan att få dåligt samvete. Jag har inte mer känslor för honom än för någon jag möter på gatan. Det finns ingen sådan far/ dotter kärlek. Den förbrukade och missbrukade han bort för längesedan, det är anledningen. Ingen har någonsin kunnat ha en relation till honom för han har aldrig varit den far han borde ha varit, han gjorde inte ens så gott han kunde, han gjorde ingenting för någon annan. Han är bortbearbetad och det känns skönt. Men det finns inget som säger att jag inte kan vara human och trevlig mot honom, nej så är jag inte. Utan accepterar hans sista tid i livet och önskar faktiskt att han kunde få dö och slippa den där hemska sjukdomen. En man som aldrig har haft ett riktigt liv, han tog aldrig den chansen. Hans val i livet har präglat mig, och min uppväxt. Nu har jag fått jobba hårt för att avveckla och utveckla mig till den person jag verkligen är och vill bli. Jag har hittat fram, men det tog många år. Nu är finjusteringens tid inne, och jag måste valla för minus och plus.
Idag med hjälp av skolan som jag går i, har jag fått tillgånga att verkligen läsa av personer. Förmågan som fanns därinnan har utvecklats. Visst kan det vara jobbigt att se på en person vad som finns under ytan, och varför den säger si eller så, varför dennes handlig är så irrationell. Men i skolan har jag också lärt mig att inte dömma andra, att avveckla de där fördommarna som lätt kan spruta ur en. Det var inte enkelt, men inte svårt heller. Fördommar är något som tär hårt på ens person och personlighet, den till och med förgör. Den suger styrkan ur en och suger ut livskraft och endast det negativa dominerar och man gör livet så fruktansvärt besvärligt för sig själv. Mer än man någonsin kan ana. Peka och tala om ens egna brister tyder enbart på att man inte bearbetat sitt eget och det där hatet och avundsjukan fastnar som ett slem inom en. Frågan som jag ställer mej då bör nog vara, "Vem är jag egentligen arg på?". Allt handlar i själva verket om att ändra sig själv.
Det är svårt för den som inte ser sina defekter, som inte lyssnar på andra eller tar till sig. Enda botet är att faktiskt vara öppen för den kritik som ges. När jag själv ger kritik måste jag också vara noga med varför jag ger kritiken, så jag kan få någon återkoppling. (Kritik och att ha fördommar är inte samma sak.)
Det är mycket som jag vill minnas, det är många saker som jag vill få sagt. Tiden som kommer kanske kan ge mej den möjligheten. Tiden är viktig, och att få vara eftertänksam, kanske inte bara ha en plan A, även ha plan B. Tänka en tanke med många in och utgångar är ett sätt som får min förmåga att utvecklas. Att inte se allt i svart och vitt. Jag låter mej inte luras av floskler och teater, jag vill ha ärlighet. Sedan när jag blir utnyttjad då vänder jag, jag köper inte falskhet, för den är så långtifrån det livet som jag strävar efter så den läggs genast i dumsäcken.
Inför nästa år har jag mycket att se fram emot. Att någon har bestämt sig för att beröva mig på något är inte något problem som jag är manusförfattare till. Det är något som inte jag kan bestämma och sådana beslut får gå ner i säcken som ska ligga i heta högen. Jag ser fram emot de resterande två terminer som jag har kvar i skolan. Min skola har varit mitt livs absolut bästa investering, jag har fått med mig under tre terminer, stor kunskap om hur människan fungerar. En höjdarutbildning som egentligen alla borde få tillgång till. Utbildningen innehåller det livsprogram som jag behöver ha för att kunna se världen, ta världen och vara i världen och fungera tillsammans med människor. Och veta att allas lika värde, oavsett vilken klasstillhörighet man har. Alla har olika förutsättningar i startskedet i sina liv, många klarar inte att orka med det som händer runtom utan att ärras. Klart kan väl skrivas att ingen går helskinnad ur en uppväxt som är dysfunktionell. Ryggsäckarna är så fullpackade med skit så det väller ur dom, och all skit bör sållas, silas, malas och bearbetas. Det är ett måste.
Jag vill tacka så många som varit med och delaktiga under min livsresa, det är familjen som funnits som stöd och stått som frågetecken, men ändå låtit det ske. Mina lärare på Humanistisk Behandlingspedagog utbildningen, mina enastående klasskamrater och alla vänner och kamrater som funnit runt mig. Utan erat stöd hade jag aldrig klättrat uppåt på det här viset, jag hade aldrig fått chansen till den här insikten som jag fått. Just nu så är jag så säker inför 2012, inget kan hindra mej på resten av forstsättningen på min resa och mitt liv.
I min vandring, i mina sökningar efter det riktiga livet har jag stött på avundsjuka personer, vänner som gläds med mig och folk som inte förstår. De avundsjuka och de energitjuvar som söker att trampa på mig, suga ur, och manipulera lägger jag varsamt i heta högen, där de får finnas för att kanske senare ta ett samtal. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om det jag gör, eller äger den styrka som jag verkligen besitter. Jag vet, jag ser, och förstår varför det är så. Jag är heller inte ledsen över att inte jag älskas av alla. För så är det i livet, i barndommen, på arbetsplatser, ute i verkligheten. Men jag är tacksam för de verkliga vänner som jag verkligen har och för de personer som finns i livet och i min närhet som respekterar mig för den jag är. Ni har vunnit mitt hjärta och jag ser er som mina förebilder och jag uppskattar er kunskap och erfarenhet att dela med er.
Någon dag efter jul åkte jag till ålderdomshemmet där min Alzhemerssjuka far bor, jag hade köpt en skjorta i julklapp åt honom. Ja till vilken nytta? För att göra mig av med skulden. Nej, inte längre, för att vara en medmänniska och för att han verkligen behövde en ny skjorta. Jag besöker honom nästan aldrig, det säger jag utan att få dåligt samvete. Jag har inte mer känslor för honom än för någon jag möter på gatan. Det finns ingen sådan far/ dotter kärlek. Den förbrukade och missbrukade han bort för längesedan, det är anledningen. Ingen har någonsin kunnat ha en relation till honom för han har aldrig varit den far han borde ha varit, han gjorde inte ens så gott han kunde, han gjorde ingenting för någon annan. Han är bortbearbetad och det känns skönt. Men det finns inget som säger att jag inte kan vara human och trevlig mot honom, nej så är jag inte. Utan accepterar hans sista tid i livet och önskar faktiskt att han kunde få dö och slippa den där hemska sjukdomen. En man som aldrig har haft ett riktigt liv, han tog aldrig den chansen. Hans val i livet har präglat mig, och min uppväxt. Nu har jag fått jobba hårt för att avveckla och utveckla mig till den person jag verkligen är och vill bli. Jag har hittat fram, men det tog många år. Nu är finjusteringens tid inne, och jag måste valla för minus och plus.
Idag med hjälp av skolan som jag går i, har jag fått tillgånga att verkligen läsa av personer. Förmågan som fanns därinnan har utvecklats. Visst kan det vara jobbigt att se på en person vad som finns under ytan, och varför den säger si eller så, varför dennes handlig är så irrationell. Men i skolan har jag också lärt mig att inte dömma andra, att avveckla de där fördommarna som lätt kan spruta ur en. Det var inte enkelt, men inte svårt heller. Fördommar är något som tär hårt på ens person och personlighet, den till och med förgör. Den suger styrkan ur en och suger ut livskraft och endast det negativa dominerar och man gör livet så fruktansvärt besvärligt för sig själv. Mer än man någonsin kan ana. Peka och tala om ens egna brister tyder enbart på att man inte bearbetat sitt eget och det där hatet och avundsjukan fastnar som ett slem inom en. Frågan som jag ställer mej då bör nog vara, "Vem är jag egentligen arg på?". Allt handlar i själva verket om att ändra sig själv.
Det är svårt för den som inte ser sina defekter, som inte lyssnar på andra eller tar till sig. Enda botet är att faktiskt vara öppen för den kritik som ges. När jag själv ger kritik måste jag också vara noga med varför jag ger kritiken, så jag kan få någon återkoppling. (Kritik och att ha fördommar är inte samma sak.)
Det är mycket som jag vill minnas, det är många saker som jag vill få sagt. Tiden som kommer kanske kan ge mej den möjligheten. Tiden är viktig, och att få vara eftertänksam, kanske inte bara ha en plan A, även ha plan B. Tänka en tanke med många in och utgångar är ett sätt som får min förmåga att utvecklas. Att inte se allt i svart och vitt. Jag låter mej inte luras av floskler och teater, jag vill ha ärlighet. Sedan när jag blir utnyttjad då vänder jag, jag köper inte falskhet, för den är så långtifrån det livet som jag strävar efter så den läggs genast i dumsäcken.
Inför nästa år har jag mycket att se fram emot. Att någon har bestämt sig för att beröva mig på något är inte något problem som jag är manusförfattare till. Det är något som inte jag kan bestämma och sådana beslut får gå ner i säcken som ska ligga i heta högen. Jag ser fram emot de resterande två terminer som jag har kvar i skolan. Min skola har varit mitt livs absolut bästa investering, jag har fått med mig under tre terminer, stor kunskap om hur människan fungerar. En höjdarutbildning som egentligen alla borde få tillgång till. Utbildningen innehåller det livsprogram som jag behöver ha för att kunna se världen, ta världen och vara i världen och fungera tillsammans med människor. Och veta att allas lika värde, oavsett vilken klasstillhörighet man har. Alla har olika förutsättningar i startskedet i sina liv, många klarar inte att orka med det som händer runtom utan att ärras. Klart kan väl skrivas att ingen går helskinnad ur en uppväxt som är dysfunktionell. Ryggsäckarna är så fullpackade med skit så det väller ur dom, och all skit bör sållas, silas, malas och bearbetas. Det är ett måste.
Jag vill tacka så många som varit med och delaktiga under min livsresa, det är familjen som funnits som stöd och stått som frågetecken, men ändå låtit det ske. Mina lärare på Humanistisk Behandlingspedagog utbildningen, mina enastående klasskamrater och alla vänner och kamrater som funnit runt mig. Utan erat stöd hade jag aldrig klättrat uppåt på det här viset, jag hade aldrig fått chansen till den här insikten som jag fått. Just nu så är jag så säker inför 2012, inget kan hindra mej på resten av forstsättningen på min resa och mitt liv.
2011-12-29
11:51:25
11:51:25
Känner kreativiteten flödar...
Just nu så är jag inne i en kreativitetstid, då jag tycker att det är så roligt att skapa, måla och dona. Egentligen så har jag väl alltid varit lite av en "allkonstnär" som provat mej fram med inredning, skapande av olika slag. Den senaste upptäckten var att göra tvålar, vilket jag tycker är kanonkul och det blir som små konstverk. Jag har sett på reaktionerna när personer som köpt tvålarna tar emot dem, gör det på ett varsamt sätt som att dom var en liten fågelunge. De senaste tvålarna gjorde var rosendoft med rosblad inne i tvålen, och omslagen blev så här:
Detta med tvåltillverkning gör jag inte för att tjäna storkovan, utan bara för att det är så avkopplande och roligt. Jag säljer dom för materialkostnaden och de är en bra "gå-bort-present", om inte värdinnan då kanske tar illa upp och tror att du tycker hon är lortig och stinker:)
Samtidigt så återvinner jag en del saker, som gamla foton, spetsar jag hittar i mammas gamla sylåda. Fantasin sätter inga gränser. Jag kan skanna in bilder jag tycker om, tejpar på silkespapper på ett A-4 ark och skriver ut bilden på det fina silkespapperet och det blir en häftigt omslagseffekt. Att göra tvål och dekorera dom tar verkligen fram den kvinnliga sidan hos mej, jag blir nästan snudd på småromantisk.
Häromdagen så var jag inne hos min härliga granne, en kvinna som snart är 70 år, fullt med handarbeten. Hon kan nästan allt minsann. Hon virkar, tovar och skapar. En inspirerande kvinna minsann. Jag fick en liten gunghäst av henne, den var dalablå och hon hade målat väldigt fina blomslingor på den. Hon frågade om jag ville ha den. Fast jag svarade på mitt (ibland allt för ärliga sätt) att: "Ja, den är jättefin men jag är rysligt trött på dalablå, så får jag måla om den?" Hon svarade att det var okey. Nu får vi se vad hon tycker om den nya designen som jag gjorde av gunghästen. Tyvärr fotade jag den inte innan, men den var som sagt dalablå. Den blev så här efter min framfart.
Jag målade den antikvit, gjorde lite chabby chick, letade i gamla lådor och hittade en rosa skinnbit, köpte några sidenband. Jag tog skummgummi på sitsen och limmade fast den, måttade över skinnet och spikade fast det med dekorationsspik. Den spiken hade jag kvar sedan jag jobbade i möbelfabrik i Småland. (För att inte ni ska tro att jag stulit spiken så ska jag berätta att jag köpte spik när stället gick i konkurs, så ingen kriminalitet här inte). I alla fall så spikade jag fast de rosa 3 mm sidanbanden med dekorationsspik på hästen manke så det fick bli en man. Och limmade fast ett träns eller vad det heter . Jag tycker i alla fall att den blev ovanlig. Lite chabby chick-kinky-punk. I alla fall så får den stå ute på min altan i väntan på någon liten hoppar upp och rider mot solnedgången.
Fast jag hörde av någon att EU reglerna säger att en gunghäst som ser ut så här inte får säljas. Kanske för lite säkerhetsanordningar på den. Inga "gungstopp", små tår blir överkörda och ingen hjälm finns...
Jag rider vidare mot ett nytt år som jag tror kommer bli ett betydande år. Min magkänsla säger mig att jag kommer att pricka rätt. Jag går in på min 4:e och näst sista termin i skolan. En skola som gjort mej till en person som kan spegla mej själv och andra personer. Jag har lärt mej saker om mig själv och mina förmågor. Jag trivs i livet. Skolan har gett mej det som inget annat har kunnat ge mej. Skolan är värd varje krona i mitt studielån, jag har gjort mitt livs bästa investering. Det är svårt att förklara, men ni som gått Humanistiskt Behandlingspedagog utbildningen förstår mej. Jag ser framåt att åter träffa mig mina eminenta lärare igen.
Året som gick fyllde mej med tillit, styrka, sorg och livsglädje...
Gott Nytt år Kamrater & vänner
Detta med tvåltillverkning gör jag inte för att tjäna storkovan, utan bara för att det är så avkopplande och roligt. Jag säljer dom för materialkostnaden och de är en bra "gå-bort-present", om inte värdinnan då kanske tar illa upp och tror att du tycker hon är lortig och stinker:)
Samtidigt så återvinner jag en del saker, som gamla foton, spetsar jag hittar i mammas gamla sylåda. Fantasin sätter inga gränser. Jag kan skanna in bilder jag tycker om, tejpar på silkespapper på ett A-4 ark och skriver ut bilden på det fina silkespapperet och det blir en häftigt omslagseffekt. Att göra tvål och dekorera dom tar verkligen fram den kvinnliga sidan hos mej, jag blir nästan snudd på småromantisk.
Häromdagen så var jag inne hos min härliga granne, en kvinna som snart är 70 år, fullt med handarbeten. Hon kan nästan allt minsann. Hon virkar, tovar och skapar. En inspirerande kvinna minsann. Jag fick en liten gunghäst av henne, den var dalablå och hon hade målat väldigt fina blomslingor på den. Hon frågade om jag ville ha den. Fast jag svarade på mitt (ibland allt för ärliga sätt) att: "Ja, den är jättefin men jag är rysligt trött på dalablå, så får jag måla om den?" Hon svarade att det var okey. Nu får vi se vad hon tycker om den nya designen som jag gjorde av gunghästen. Tyvärr fotade jag den inte innan, men den var som sagt dalablå. Den blev så här efter min framfart.
Jag målade den antikvit, gjorde lite chabby chick, letade i gamla lådor och hittade en rosa skinnbit, köpte några sidenband. Jag tog skummgummi på sitsen och limmade fast den, måttade över skinnet och spikade fast det med dekorationsspik. Den spiken hade jag kvar sedan jag jobbade i möbelfabrik i Småland. (För att inte ni ska tro att jag stulit spiken så ska jag berätta att jag köpte spik när stället gick i konkurs, så ingen kriminalitet här inte). I alla fall så spikade jag fast de rosa 3 mm sidanbanden med dekorationsspik på hästen manke så det fick bli en man. Och limmade fast ett träns eller vad det heter . Jag tycker i alla fall att den blev ovanlig. Lite chabby chick-kinky-punk. I alla fall så får den stå ute på min altan i väntan på någon liten hoppar upp och rider mot solnedgången.
Fast jag hörde av någon att EU reglerna säger att en gunghäst som ser ut så här inte får säljas. Kanske för lite säkerhetsanordningar på den. Inga "gungstopp", små tår blir överkörda och ingen hjälm finns...
Jag rider vidare mot ett nytt år som jag tror kommer bli ett betydande år. Min magkänsla säger mig att jag kommer att pricka rätt. Jag går in på min 4:e och näst sista termin i skolan. En skola som gjort mej till en person som kan spegla mej själv och andra personer. Jag har lärt mej saker om mig själv och mina förmågor. Jag trivs i livet. Skolan har gett mej det som inget annat har kunnat ge mej. Skolan är värd varje krona i mitt studielån, jag har gjort mitt livs bästa investering. Det är svårt att förklara, men ni som gått Humanistiskt Behandlingspedagog utbildningen förstår mej. Jag ser framåt att åter träffa mig mina eminenta lärare igen.
Året som gick fyllde mej med tillit, styrka, sorg och livsglädje...
Gott Nytt år Kamrater & vänner
2011-12-21
10:27:35
10:27:35
I denna såpa bubblar ideérna...
Jag har hittat något som jag tycker är skitkul. På ett sätt så borde det faktiskt associera till skit eller snarare skitsanering, eller en smutsborttagare. Jo jag har börjat med något så vansinnigt skojigt och det är tvålgjutning. Ja jag vet, det låter fånigt löjligt, men det är som sagt skitroligt. Jag har köpt tvålgelé som jag smälter i ett vattenbad, tillsätter doftmedel och paketerar in i fin förpackning.
Det började med att jag köpte en tvålsats på Panduro, för att testa och jag blev som sagt besatt och den är beroendeframkallande. Jag köpte en kartong som heter "Angels". Alltså bara att starta, och tillverkningen var igång. Gubben undrade vad vi skulle ha alla tvålar till, vi som bara använder flytande tvål. Jag sa att jag kunde väl sälja dom eller ge bort. Sedan visade jag upp tvålarna på Facebook och jag sålde slut på dom. Plötsligt hade jag inga tvålar att ge bort så jag fick åka och handla lite saker och vips så var tillverkningen igång igen.
Nu ska jag visa upp lite egna bilder från den första framställningen... 
Tvålsatsen som inspirerade mig till att börja med gjutningen.
De tre första tvålarna i tillverkningen...
Nr1: Såld. (Änglasatsen)
Nr2: Såld (Änglasatsen)
Nr 3 Såld. (Änglasatsen)
Nr 4 Finns kvar...(Fri design) Såld
Nr 5 Såld. (Fri design)
Nu tog tvålgelén slut, och jag åkte och köpte ny, plötsligt så puttrade det igång nya tvålar...
Nr 6: Finns kvar... (Fri design)
Nr7: Finns kvar...(Fri design) Såld
Nr8: Finns kvar...(Fri design) Såld
Nr9: Finns kvar ...(Fri design) Såld
Nr10: Finns kvar...(Fri design) 
Nr11: Finns kvar...(Fri design) Såld
Nr12: Finns kvar...(Fri design) Såld
Nr13: Finns kvar...(Fri design)
Nr 14: Finns Kvar...(Fri design)
Alla tvålförpackningar blir olika, ingen är lik den andra. Inspirationen och kreativiteten flödar, ja rent av bubblar under arbetets gång. 
Ja det bubblar ständigt av nya ideér och det finns egentligen inget hinder i tillverkningen. Det är som om att skapa små konstverk, med fingerfärdighet och livlig fantasi så kan omslaget till tvålen bli hur som helst.
Om ni inte hittar den sista klappen till din vän, då vet ni att det kokas tvål i Forssa för fullt...
God Jul!
2011-12-03
12:47:00
12:47:00
Julen kommer alltid...
Jag skrattar när jag hör människor julstressar. Det är roligt att liksom höra hur "mycket" dom har som ska göras. Sedan klagar de över att de inte hinner, och att pengarna inte räcker. Jag klagar inte alls, jag hinner och jag har inget studiebidrag i december så jag vet att pengarna inte räcker. Inga pengar kan räcka som inte finns, det är lätt att konstatera. Jag har samlat i ladorna så att alla räkningar landar där de ska, jag har inte ens tänkt på julklappar. Nog måste väl alla begripa att en julklapp är en liten gest som vi ger för att visa uppskattning? Inte en gest för att vi ska tömma konton och besparingar för att sedan tugga på skinksvålen.
Alla väljer själv vilket spektakel de vill göra av julen, alla tar ett beslut vad som plånboken mäktar med. Är man "dum" att man förköper sig för att lätta sitt samvete, då måste man själv stå sitt kast. Det här med den "nya julen" begriper jag inte. Att sätta sig i skuld, att stressa livet ur sig, att köpa och äta mat så länge datumet håller och sedan kasta bort det som blev gammalt eller blev över är idiotiskt. Jag väljer själv om jag vill vara idiot eller smart.
Jag har inte stressat upp mej den här julen heller, jag har haft på förslag under många år att vi som firar jul i släkten skulle ta en Åland eller Finlandsresa, sitta vid dukat bord, äta utav de vi vill ha, ha det lugnt och soft på båten och umgås med den arbetande Tomten som säkert har dygnsskift på färjan. Allt är serverat för några hundringar, inga matrester, ingen disk, inget förberedande. Kan det bli bättre?
Då säger någon, men vi vill vara hemma, det är mysigare och så har det alltid varit. Sedan när alla gått så säger vi "Pust, va skönt att dom sista äntligen ville gå hem." Hyckleri, när vi kan ses när vi vill, eller ge varandra uppskattning alla dagar på året. Vi går iväg till spelbutiken och slår vad om det ska bli snö eller inte på julafton, allt för att vinna pengar. Så korkat, först ska vi barskarapa oss, skuldsätta oss, för att sedan försöka vinna igen några få kronor på spel och dobbel.
Fattar inte alla att det är köpmännen som tjänar på detta och det är ni som får några svåra vårmånader. En del har säkert råd att spendera pengar på jul, men kanske glömmer att lägga en slant till de som har det svårt. På julafton blir alla snälla och delar ut mat till hemlösa, de öppnar sina restauranger. Ja det är snällt, men det är fel att det ska vara så. Alltid finns det något som spökar, och det är det dåliga samvetet. Sedan blir många lite skenreligiösa också, även de som gått ur Svenska Kyrkan.
Jag önskar mej i julklapp att alla slutade ha en vrångsyn på julen, och se den för det den är. En helg som inte behöver vara dårskap, och prestation. Utan en helg och en tid för reflektion och ge sin familj och vänner en extra tanke.
Bäst med julen är i alla fall Tage Danielssons humanistiska berättelse Karl- Bertil Jonssons Julafton, den säger allt i alla tider. En klassiker som står sig i vått och torrt.
Nu idag den 3 december så värmer jag upp min utealtan och sätter mej där i soffan och väntar in alla mina förväntningar i en totalt stresslös miljö, det är känsla det. Jag tänker blåsa köpmännen i år också.
Alla väljer själv vilket spektakel de vill göra av julen, alla tar ett beslut vad som plånboken mäktar med. Är man "dum" att man förköper sig för att lätta sitt samvete, då måste man själv stå sitt kast. Det här med den "nya julen" begriper jag inte. Att sätta sig i skuld, att stressa livet ur sig, att köpa och äta mat så länge datumet håller och sedan kasta bort det som blev gammalt eller blev över är idiotiskt. Jag väljer själv om jag vill vara idiot eller smart.
Jag har inte stressat upp mej den här julen heller, jag har haft på förslag under många år att vi som firar jul i släkten skulle ta en Åland eller Finlandsresa, sitta vid dukat bord, äta utav de vi vill ha, ha det lugnt och soft på båten och umgås med den arbetande Tomten som säkert har dygnsskift på färjan. Allt är serverat för några hundringar, inga matrester, ingen disk, inget förberedande. Kan det bli bättre?
Då säger någon, men vi vill vara hemma, det är mysigare och så har det alltid varit. Sedan när alla gått så säger vi "Pust, va skönt att dom sista äntligen ville gå hem." Hyckleri, när vi kan ses när vi vill, eller ge varandra uppskattning alla dagar på året. Vi går iväg till spelbutiken och slår vad om det ska bli snö eller inte på julafton, allt för att vinna pengar. Så korkat, först ska vi barskarapa oss, skuldsätta oss, för att sedan försöka vinna igen några få kronor på spel och dobbel.
Fattar inte alla att det är köpmännen som tjänar på detta och det är ni som får några svåra vårmånader. En del har säkert råd att spendera pengar på jul, men kanske glömmer att lägga en slant till de som har det svårt. På julafton blir alla snälla och delar ut mat till hemlösa, de öppnar sina restauranger. Ja det är snällt, men det är fel att det ska vara så. Alltid finns det något som spökar, och det är det dåliga samvetet. Sedan blir många lite skenreligiösa också, även de som gått ur Svenska Kyrkan.
Jag önskar mej i julklapp att alla slutade ha en vrångsyn på julen, och se den för det den är. En helg som inte behöver vara dårskap, och prestation. Utan en helg och en tid för reflektion och ge sin familj och vänner en extra tanke.
Bäst med julen är i alla fall Tage Danielssons humanistiska berättelse Karl- Bertil Jonssons Julafton, den säger allt i alla tider. En klassiker som står sig i vått och torrt.
Nu idag den 3 december så värmer jag upp min utealtan och sätter mej där i soffan och väntar in alla mina förväntningar i en totalt stresslös miljö, det är känsla det. Jag tänker blåsa köpmännen i år också.
2011-11-23
10:20:02
10:20:02
Jag skiter väl i SMS och Mobiler
"Man" pratar om olika generationers mobiltelefoni, det gör inte jag. Nej, mobiltelefoni är inget viktigt för mej. Jag har aldrig lyckats gå in i en lyktstolpe, samtidigt som jag kollat SMS. Jag upplever inte min tillvaro i ett mobiltvång. Men den yngre allmänheten kräver att alla ska stå redo, och liksom dom anpassa sina liv med och i en mobiltelefon. Men ingen kan kräva något så jäkla dumt av mej. Mitt liv ligger inte i en telefon, jag vägrar att ha en telefon som vaktar mitt liv, så att andra kan nå mig dygnet runt. Jag är inte till salu, för den mobilagenerationen eller för bolagen.
Jag skaffase en mobiltelefon för många år sedan för att mina barn skulle nå mig och vice versa. Det kunde också vara bra att ha en telefon om jag fick motorstopp med bilen någonstans ute i vildmarken. De två anledningarna är anledningar nog för mig, och ingen annan kan ta det ifrån mig. Min mobiltelefon tar jag inte alltid med mig. Jag tänker inte sitta på mitt arbete och ta privatsamtal, om någon vill nå mig så får de ringa igen. Ännu idag har jag mobiltelefonen av de ovanstående anledningarna, att mina barn ska nå mig, eller att jag blir stående med bilen.
Jag har en gammal mobiltelefon, en Nokia tror jag att det är, den kan nog vara 4 eller fem år, den har knappar, jag kan spara ungefär 8 kort. Det går att fota med den märkte jag efter något år, det går att filma, men jag minns inte hur jag gör. Jag kan SMSa om jag måste, vilket jag tycker är skittråkigt. De unga pratar om någon T9 knapp, eller vad det hete, den har jag inte hittat, och jag vill inte hitta den heller. Jag bryr mej helt enkelt inte.
Jag har sagt till alla jag känner, många unga, den nya mobltelefongenerationen, den som använder telefonen som huvudkudde nattetid och som GPS dagtid. Så här har jag sagt, om ni småste skicka SMS till mej och inte kan ringa, var noga med att ni får en återkoppling. Om jag inte svarar så har jag inte läst SMSet. Ring då upp och få en kontakt. Det finns ingen lag på att alla måste leva i sin mobiltelefon, det finns ingen lag som säger att jag ständigt måste stå på vakt och kolla av meddelanden. Allvarligt så funderar jag på att helt enkelt strunta i att ha en mobiltelefon, för fler och fler kräver att man svarar, att man kollar av SMS och meddelanden.
Jag skaffase en mobiltelefon för många år sedan för att mina barn skulle nå mig och vice versa. Det kunde också vara bra att ha en telefon om jag fick motorstopp med bilen någonstans ute i vildmarken. De två anledningarna är anledningar nog för mig, och ingen annan kan ta det ifrån mig. Min mobiltelefon tar jag inte alltid med mig. Jag tänker inte sitta på mitt arbete och ta privatsamtal, om någon vill nå mig så får de ringa igen. Ännu idag har jag mobiltelefonen av de ovanstående anledningarna, att mina barn ska nå mig, eller att jag blir stående med bilen.
Jag har en gammal mobiltelefon, en Nokia tror jag att det är, den kan nog vara 4 eller fem år, den har knappar, jag kan spara ungefär 8 kort. Det går att fota med den märkte jag efter något år, det går att filma, men jag minns inte hur jag gör. Jag kan SMSa om jag måste, vilket jag tycker är skittråkigt. De unga pratar om någon T9 knapp, eller vad det hete, den har jag inte hittat, och jag vill inte hitta den heller. Jag bryr mej helt enkelt inte.
Jag har sagt till alla jag känner, många unga, den nya mobltelefongenerationen, den som använder telefonen som huvudkudde nattetid och som GPS dagtid. Så här har jag sagt, om ni småste skicka SMS till mej och inte kan ringa, var noga med att ni får en återkoppling. Om jag inte svarar så har jag inte läst SMSet. Ring då upp och få en kontakt. Det finns ingen lag på att alla måste leva i sin mobiltelefon, det finns ingen lag som säger att jag ständigt måste stå på vakt och kolla av meddelanden. Allvarligt så funderar jag på att helt enkelt strunta i att ha en mobiltelefon, för fler och fler kräver att man svarar, att man kollar av SMS och meddelanden.
